Det börjar som ett pip i ena örat på kvällen. En ton så hög att den är klanglös, som ett utdraget, i-haltigt sssssss. Man har gått och lagt sig ganska sent och tänker att det kanske beror på det, på tröttheten. Kanske kan stress ha med saken att göra, kanske de tre glasen vin. Det går säkert över till imorgon, tänker man.
Man somnar snart, sover tungt, och när morgonsolens strålar smeksamt lockar en tillbaka till den tomma lägenheten slås man genast av att tonen har sjunkit flera oktaver under natten. Nu påminner den om kopplingstonen i en telefon, ett envetet uuuuuuuu, och med hjälp av en gitarr och en stämapparat lyckas man identifiera tonen som ett ass. Sedan hämtar man tidningen, brygger kaffe och skär upp bröd. En aning sömnigt bläddrar man sig igenom lokalnyheter, världsnyheter och en kvasifilosofisk krönikörs tankar om hundägande. När man kommit fram till kulturdelen märker man att man sitter och stampar takten och när man för ett ögonblick stannar upp fotens rörelse hör man ett taktfast tickande, inte i samma öra som tonen, utan i det andra, och egentligen är det inte alls ett tickande utan alldeles tydligt ett ts-ts-ts-ts från en stängd hi-hat. Kanske borde man bli rädd men morgontröttheten ligger som en dämpande filt över världen och känslorna får liksom ingen resonans. Några minuter senare reser man sig och går bort till diskbänken för att skölja ur kaffekoppen och det är då basen kommer in. I samma öra som hi-haten, ett taktfast pumpande, doum-doum-doum-doum-doum-doum-doum-du-du-doum-doum-doum- doum-doum-doum-doum.
Man går på toa. Pissar och borstar tänderna, lägger tandborstdragen i baktakt, stampar fortfarande med foten och trummar en liten virvel mot tandbortstglaset innan man slår igen toalocket och spolar på ettan.
Så går man ut i vardagsrummet och ser sig lite villrådigt omkring, undrar vad man ska göra av den här dagen, samtidigt som man identifierar den ihållande telefontonen som ljudet från en orgel, hör hur den börjar spela en melodi. Sedan kommer allt på en gång, gitarrer, trummor, piano och en hel jävla blåssektion. Naturligtvis undrar man vad fan det är som händer, men det svänger rejält och ljudet är så tätt att det liksom inte lämnar utrymme för tankar.
Det är först när sången kommer in man blir riktigt orolig. Jag hör röster, tänker man, håller jag på att bli galen? Hur vet jag det i så fall? Kan jag ringa nån?
Men tankarna stannar inte länge, för vilken röst! Inte alldeles olik Steve Winwoods tänker man, men råare på något sätt, mer primal. Oh girl sjunger den, you really got me goin. Solen skiner in genom fönstret, den ena handen klappar takten mot låret, ljudet från en biltuta hörs från någonstans långt borta och när refrängen kommer och blåset brakar loss i båda öronen samtidigt med ett Booaa, booaa, booaaaaaaaaa börjar man långsamt röra fötterna över golvet. Man sluter ögonen, nickar med huvudet och först efter en stund inser man att man dansar. I can’t sleep at night sjunger rösten, baby im loosin my mind. Man snurrar runt på golvet, kastar sig ned på knä och hamrar in tre synkoperade hål i luften med knytnäven. Baa-baa-ba!
Bandet i ens öron påbörjar andra versen och man lugnar sig något. Saktar in stegen, lägger den högra handen på magen och håller upp den vänstra i luften, som för att bjuda någon att fatta den. Helt genomströmmad av musiken, från det fortfarande sömnrufsiga håret och ner till de släpiga fotsulorna. Försänkt i den. Uppfylld av den. Trollbunden, bergtagen och bortförd. Och kanske är det därför man inte ens blir förvånad när en försiktig hand kryper in i ens egen och ett huvud läggs på ens axel. Baby, baby, baaaeeby! vrålar sångaren. Och allt är precis som det borde. Allt är precis som det ska.
Noveller av Mårten Dahlrot 