Vägen hem

När Martin vaknar under en gran känner han sig märkligt avdomnad i kroppen. Skogen är vit runt omkring honom. Snön ligger tjock och har gjort så sedan mitten av november. Det är kallt. För att inte säga djävulskt kallt. Han tog fingervantar innanför tumvantarna när han gick hemifrån. Långkalsonger under jeansen och däröver täckbyxorna. Halsduken över munnen och mössan djupt neddragen i pannan. En grangren vajar från höger till vänster ovanför hans huvud. Sammanhangen klarnar långsamt.

Det första som kommer till honom är bilden av Jessica i dörren när han gick. Hon hade Jonas på höften. Det tandlösa leendet som fick hans hjärtat att svämma över. Matilda stod bredvid henne med armarna om hennes ben. Kaninis i handen. Nappen i munnen. Då var det mitt på dagen. Nu är skymningen redan på väg. Martin hör det avlägsna ljudet från vägen. Bilar i jultrafik. Han ligger kvar som han vaknat. Utsträckt på rygg i snön. Någonting måste ha hänt honom. Frågan är bara vad.

Martin rätar på fingrarna, rör fötterna för att kontrollera att allt känns som det ska. Det gör det. Hur länge har han legat här? Han vet inte. Han minns Jessicas ord innan han gick. ”Leta inte för länge nu. Hugg en bara. Vi ska ändå vara hos mamma och pappa hela julen.” 

Martin kniper ihop ögonen och öppnar dem igen. Han ser den mörknande himlen mellan de höga grantopparna. Böjer huvudet bakåt för att känna efter så att nacken är okej. Han känner ingenting konstigt. Sedan vrider han huvudet. Först åt höger, sedan åt vänster. Det ligger någonting bredvid honom. Någonting mörkt och söndertrasat och utspritt. Martin rycker till, kravlar sig bakåt säkert två meter innan han reser sig upp. Hela tiden håller han blicken på det där som ligger på marken.

Det är en kropp. Eller åtminstone någonting som en gång varit det. Djur eller en människa? Martin är inte säker. Kroppen är fullständigt söndersliten. Blod har stänkt ut över snön. Delar av dött kött ligger utspridda. Och i mitten: en stor hög av någonting som ser ut att ha blivit vänt ut och in. Det är svårt att se ordentligt i dunklet under träden. Martin tycker sig ana sönderrivna bitar av tyg inne i högen, någonting som kanske är en dragkedja. Men rädslan gör det omöjligt att ta in mer av det han ser. Bilderna ögonen skickar blir till fysiskt våld i hjärnan. Förnuftet skriker åt honom att ta sig därifrån, springa utav bara helvete, lägga så många meter som möjligt mellan sig själv och det där på marken, och det nu.

I nästa sekund har Martin vänt runt och rusat in bland träden. Han springer som han aldrig tidigare sprungit. In mellan stammarna, förbi översnöade busksnår och stenar inbäddade i vitt. Normalt sett har han ganska dålig kondition, och det måste vara flera år sedan han sist tränade. Men det verkar inte spela någon roll nu. Rädslan är starkare. Den stör ut tröttheten. Hindrar honom från att känna sin kropp. 

Medan han springer söker han i minnet efter förklaringar. Vad är det som har hänt? Han hade hämtat yxan i garaget och gått in i skogen på trädgårdens baksida. Det var den vanliga skogen. Den som Matilda brukar leka i. Den där de plockar kantareller och blåbär om somrarna. Och han hade inte varit orolig trots att det pratats på senaste tiden. Ett av Göran Hammarströms barnbarn hade sett någonting där inne. Hon kom hem rödgråten, med andan i halsen. Så rädd att de först inte fick ett ord ur henne. Och när de fick det hade hon upprepat att det fanns någonting i skogen. Låtit så övertygad att Göran gått ut med bössan. Men Göran var också som han var. 

Martin avfärdade alltihop som ett barns fantasier och en vuxen mans osorterade rädsla för allt som kunde kategoriseras som främmande. Dessutom var han principiellt emot att köpa en gran utanför ICA om man kunde hugga en i skogen gratis. Så det var vad han tänkte göra. I år som alla andra år.

Utgångspunkten var att ta första bästa gran och så fick det vara bra med det. Men när han väl kommit ut i skogen var det omöjligt att hålla det så enkelt. Det hade delvis med stolthet att göra, det skulle kännas som ett nederlag att komma hem med en ful gran. Men han visste också att Jessicas ord om att ”bara hugga en” inte betydde att hon skulle vara nöjd med vilken gran som helst. Högg han en sned skulle han få höra det tills de slängde ut granen. Och förmodligen ett par gånger även nästa år.

Det tog en kvart att komma fram till den närmaste granplanteringen. Martin avfärdade ett tiotal granar – för gles, för tät, för sned, för bred – innan han hittade en som skulle duga. Det var då det hände. Martin mindes hur han tagit yxan ut väskan, knäppt av skyddet för eggen. Sedan var det över honom.

Fan vet vad det var. Han mindes snabba rörelser. En kropp som såg abnorm ut. För knotig, för smal, för lång för att vara fullt ut mänsklig. Ett huvud som var märkligt framskjutet. Ljusets reflektioner i något som måste varit två svarta blanka ögon.

Det hade gått obegripligt fort. Martin hade kastat sig åt sidan. Tappat yxan. Rest sig och sprungit rakt in bland de tätt växande unggranarna. Han hörde varelsen bakom sig, vek av, bytte riktning, rusade nedhukad för att inte bli sedd. Grenarna som vispade honom i ansiktet och tanken på att gömma sig, på att hitta något att krypa in under tills den försvunnit.

Minnesbilderna fladdrar genom Martins huvud medan han springer. Ljuden från vägen tjänar som riktmärke. Han springer bort från dem, i riktning mot husen. Ännu kan han inte se några ljus mellan stammarna. Men de finns där. Han känner den här skogen. Det borde inte dröja länge förrän han är hemma. 

Emellanåt stannar han upp för att lyssna. Snön gör skogen tyst och det borde vara enkelt att höra en förföljare. Men ingenting. Inte ett ljud sedan han vaknade under granen. Sedan han vaknade bredvid … det där.

Han försöker minnas. Granplanteringen. Flykten in i skogen. Det måste också ha funnits någonting annat där. Något vars olycka blev hans räddning. Fan vet vad det kan ha varit, eller vem. Men något hade blivit varelsens byte. Så mycket stod klart. Blodet i snön. Högen av söndertrasad kropp. Han hade haft en jävla tur som kom undan. 

Det sista han mindes var hur han kastade sig in bakom en rotvälta. Han måste ha slagit i huvudet i någonting. Tillräckligt hårt för att tappa minnet, men inte medvetandet. Han kände ingen smärta i huvudet just nu. Och hur det än var med honom tänkte han inte undersöka det på egen hand. Om han var skadad kunde Jessica säkert lappa ihop honom när han kom hem. Men det var säkert ingen fara. Han hade åtminstone lyckats kravla iväg en bit till innan han tuppade av. För när han vaknade låg han inte bakom rotvältan utan inne under ett träd. 

Bilden av högen stiger upp för hans inre. Blodet, köttet, tyget med dragkedjan som tycktes sticka ut ur den söndertrasade kroppen. Hjärnan motar bort minnet, vägrar spela upp det i sin helhet, som om den behöver återhämta sig innan den kan processa det. Hur som helst har han haft en satans tur, medan någon annan inte haft det. Så enkelt är det. Och nu behöver han komma hem innan turen vänder. 

Benen arbetar. Han springer utan att känna tröttheten. Minnet av den smala mörka varelsen. Ögonen som blänkte. En hand som sträcktes ut.

Ett avlägset ljus dyker upp mellan stammarna. Om han tagit ut riktningen rätt borde det vara ljuset från hans eget köksfönster. Där inne sitter Jessica, Matilda och Jonas. Kanske har de redan börjat äta. Kanske väntar de på honom. Han undrar vad han ska säga. Hur ska han förklara att han kommer hem utan gran? Och vad ska han berätta för Jessica när barnen somnat?

Han kan se henne framför sig. Leendet. Den sneda framtanden. Ögonen som kanske är gröna, kanske grå – efter femton år tillsammans är han fortfarande inte riktigt säker. Hennes ansikte förvandlas till Matildas. Ögonen blir kvar. De hade likadana. Bilden av de vita konståkningsskridskorna hon ska få i julklapp. Riktiga, med taggar där fram. Hennes leende, hennes skratt, hur det rinner fram ut henne, som vatten, blandas upp med Jonas skratt, det han skrattar när någon kittlar honom. Skrattet som övergår i ett hest, andfått skrik. Det är alltid då Matilda tar en paus, kisar mot sin lillebror och formar händerna till klor, till klor. Klor. 

Martins ben arbetar, tankarna återvänder till det han mött där ute. Till hur han sprang och kastade sig över rotvältan. Till det han såg när han vaknade. Medan han söker efter lämpliga ord börjar hjärnan pussla ihop högens enskildheter till en helhet. Skapa någonting meningsfullt av de blodiga fragment som låg i snön. Delar träder fram, får skärpa och konturer. Någonting som en gång varit en näsa. En del av en käke med gles skäggstubb. Dragkedjan. De sönderslitna resterna av vad som en gång kunde, nej måste ha varit en mörkblå vinterjacka.

Martin stannar mitt i steget. Färgen. Dragkedjan. Varelsen. Dragkedjan.

Han är så nära huset nu att han ser Jessica genom fönstret. Avståndet är fortfarande för stort för att han ska kunna utläsa hennes ansiktsdrag. Men det är hon. Hon som tyckte att mörkblått var bra. Att det skulle klä honom.

Långsamt vänder sig Martin om. Han ser skogen som en mörk vägg där bakom sig. Så sänker han blicken. Marken bakom honom är orörd. Han har inte lämnat några spår i snön.