De som var här först


Tim säger att vi är trygga här. Att det är bra. De som finns därute kan inte ta sig in hit, och vi har våra sängar och all mat vi behöver. Men jag tycker inte om den bruna färgen på väggarna och gardinerna som hänger vita och tunna framför alla fönstren. De gör ljuset blekt. Dagarna trötta. Och jag tycker att huset är för stort, fastän vi bara är på nedervåningen. Det känns inte som att vi hör hemma här. Som att huset är någon annans.

Det finns stolar i det som är köket och ett stort bord av tungt mörkt trä. Och det finns ingenting här som liknar huset vi bodde i innan. Där fanns det luft inomhus. Där var det inte så långt till taket. Där fanns det inga ansikten av vitt gips på väggarna och inga stora skåp som man inte kunde öppna.

Vi såg det redan på långt håll när vi kom över fältet. Huset vi skulle bo i nu. En mörk koloss på toppen av en kulle. Gryningssolen speglade sig i fönsterglasen. Det var svart och ljust, med punkter av skarpt blänk. Huset låg omsvept av den sortens dimma som Tim kallade morgondis. Jag kunde se fyra rader av glimmande fönster ovanför varandra, och så ett ensamt, lite ovanför. Ett torn, sa Tim. Och så var det.

Och Tim sa att vi skulle bli trygga i huset. Att där inne var vi äntligen säkra. Ändå stannade han på tröskeln. Stod helt stilla med ögonen uppspärrade, som om han fått syn på någonting som inte borde vara här, eller kommit att tänka på något hemskt. Men till slut gick han in ändå. Och här har vi varit sedan dess.

Vi har gått ut bara tre gånger sedan vi kom. Små rundor ut på gräsplanen, till det som varit en trädgård. Tim säger att det säkert funnits buskar i rader och blommor och träd med bänkar under. Nu finns det bara ett enda träd kvar. Det är stort och nästan svart och helt utan löv. Och man ser aldrig några fåglar sitta i det. När vi går ut gör vi det alltid tidigt på morgonen. När solen precis har gått upp och hela världen fortfarande sover. Huset ser fläckigt ut i det suddiga morgonljuset. De mörka träplankorna lyser i svarta där den vita har färgen flagnat och fallit av. Det blir så om ingen målar om, säger Tim. Och jag tror det var länge sedan någon målade här. Några fönster är trasiga också. Golvplankorna gnäller och i ett par av rummen hänger tapeterna från väggarna som om någon försökt riva ner dem.

Två gånger om dagen går vi ner i källaren där maten fanns. Ett helt rum med konservburkar är det. De som bodde här innan hade kunnat stanna mycket längre. Ändå är det vi som är här nu. Och när jag frågar Tim var de andra är, de som bodde här innan, säger Tim att de säkert bara rest bort. Och han säger att det är tur för oss, att det är bra, att vi är trygga här. Men de flesta dagarna stannar jag ändå i vårt rum, i det rummet där sängarna står.

Man kan se långt när man sitter i fönstret. Fälten och de knotiga träden och de låga buskarna. Ibland flyger svarta kråkor förbi på himlen och ibland frågar Tim om jag också känner närvaron; som om det var någon här. Jag svarar att jag inte vet. Kanske känner jag den. Kanske är det bara huset. Men vi har skjutit ihop sängarna och bäddat mjukt med filtar och tjocka kuddar som Tim hämtat från de övre våningarna. Han säger att vi är trygga här. Han stryker mig över håret medan jag försöker somna. Och han säger att det ska bli bra. Att allt ska bli bra.

Ändå blir jag rädd när han frågar. Och det hjälper inte att jag försöker vänja mig. För frågorna kommer oftare och oftare. När vi varit ute stannar han sådär i dörren. Ibland rycker han till och vänder sig om som om han hörde ett plötsligt ljud precis bakom sig. Och jag blir rädd när jag märker att han inte vill gå och lägga sig, och när jag vaknar av ljuden och ser Tim och hans stirrande blick där han sitter upp i sängen.

”Är det de?” frågar jag.

För jag ser dem inte fast han har beskrivit hur de står runt sängen med sina tomma ögon och gapande munnar och långa rockar av rök.

Tim nickar långsamt utan att se på mig.

”Lägg dig ner”, säger han. “Det är ingen fara.”

Fast kanske var det ändå. För natten efter att en av dem tog sig upp i sängen och tryckte sig ner som en kudde över hans ansikte flyttade vi upp en våning. Vi tog mat med oss och flyttade upp. Och efter det sov båda bättre.

Andra våningen är nästan lika Ada an som den första. Fast utan kök och med trasigare tapeter. Och Tim säger att vi är trygga här. Att andra våningen är bättre. De kan inte ta sig upp, säger han. Kan inte gå i trappor. Men det är tur att vi tog mat med oss för de smällde igen dörren nedanför trappan, och vi har ingen nyckel.

Och Tim säger att vi inte vet vad som väntar oss utanför. Men här inne är det tryggt. Dessutom kan vi klättra ut genom fönstret. Och i tre dagar är vi trygga här uppe. Tre dagar då jag sitter i ett nytt rum, i ett nytt fönster och ser längre ut över fälten och träden och buskarna. Ser fler svarta kråkor flyga förbi, alltid förbi. Sedan kommer Tims frågor tillbaka: ”Känner du inte dem, märker inte du dem också?”

Och den natten flyttar vi igen. En våning till. Det känns som om vi flyr med alla påsar och filtar som släpar, men det gör vi inte, säger Tim. Och han säger att nu är vi trygga. Att dörren ner till andra våningen har slagits igen är inget att bry sig om. På tredje våningen kan de inte nå oss. Och vi kan fortfarande klättra ut genom fönstret. Dessutom är utsikten bättre här, säger Tim. ”Jag kan inte förstå varför vi inte flyttade in här direkt”.

Och kråkorna ser man bättre härifrån. Särskilt de som stannar, de som sätter sig i trädet på gårdsplanen och de som sänker sig ner och landar uppe på taket. Innan kom de inte såhär nära. Innan trängde inte deras rop in genom väggarna. Nu sitter de därute varje dag. Som om de vaktade oss. Eller väntade på något.

Tim säger att jag inte ska bry mig om dem. Att det inte är någon fara. Att vi är trygga här och att det är bra att vi kommit hit. Men den natten ser jag dem också. Skuggorna. Tysta och mörka står de runt sängen. Vi kryper bakåt, trycker oss mot väggen. Andas korta, korta andetag tills de samtidigt böjer sig framåt och börjar falla in emot oss med ögon av mörker och munnar av mörker och kroppar av rök.

Det är då vi springer. Genom dem och bort och upp. Och när vi nått toppen på trappan till nästa våning tänker vi att vi har klarat oss. Att vi är räddade. Men när vi vänder oss om och tittar ner ser vi dem komma svävande upp för trappan. ”Tornet” ropar Tim och vi springer igen, och vi klättrar, och vi hör hur dörren går igen bakom oss med ett klickande som från ett stort urverk.

Från fönstret i tornet kan man se att ännu fler kråkor samlats på taket. Tysta och svarta och så många att jag inte kan räkna dem. I skymningen kan man höra hur de ropar till varandra, så tydligt som om de satt på ens kudde. För flera av rutorna är sönderslagna och allt det som vill komma in kan komma in. Regn och ljus och mörker och kråkors rop.

Jag sitter stilla invid fönstret och tittar på dem. Mörka silhuetter mot den blygrå himlen. Och jag fryser men sitter kvar ändå. Fönstersmygen är det bästa stället. Det har Tim sagt och det tycker jag också. För om man är på golvet kan man skära sig på allt glas som ligger där. Och dessutom vill jag inte se på benen. Tim har föst ihop dem intill väggen. Lagt skallarna underst och det andra ovanpå. Det är bra. Ser man inte skallarna kan man tänka att det är ben från djur. Och Tim säger att jag inte behöver tänka på dem alls. För här uppe är vi trygga. Det är vi. Men jag måste sitta ner i fönstret bara. Alltid sitta. För faller man ut så slår man ihjäl sig. Dessutom finns det inget annat att göra. Inte ens maten fick vi med oss. Inte ens filtarna.

Och vi är kvar där länge. Dagar och nätter och fler dagar och fler nätter, ända tills Tim ber mig att komma ner och lägga mig bredvid honom på golvet. Hungern känns mindre när man är nära varandra, säger han. Och så ligger vi där och ser på kråkorna som har samlats omkring oss. Som kommer närmare hela tiden. De sitter på taket utanför, i de tomma fönstren, och på golvet bredvid oss. Så nära att man skulle kunna sträcka ut handen och röra vid en av dem.

Alldeles stilla sitter de. Stilla och tysta med svarta ögon. Som om de vaktade oss. Och så är det, säger Tim. Kråkorna vaktar oss här. Och när kråkorna vaktar oss är vi trygga.

Länge ligger vi där uppe. Vi vakar och väntar och sover och drömmer och vaknar igen. Länge, länge ligger vi där. Tills mörkret kommer. Tills det ljusnar igen. Ända tills de kommer och hämtar oss.

Deras tysta röster viskar om inkräktare. Röster som dimma. Röster som rök.

”Inkräktare, inkräktare!”

Och vi följer dem. Sveper ner genom huset, trappa efter trappa, till nedersta våningen där vi finner dem. I vår säng, i vårt rum, där ligger de och sover. En kvinna och en liten flicka som trycker sig tätt intill henne under filtarna. Våra filtar.

Så vi ställer oss tillsammans med de andra, runt sängen, och vi står där stilla och tungt så att de ska känna vår närvaro. För det här är vårt hus. Vi hör hemma här. Är trygga här. Och det var vi som var här först.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s