Kategoriarkiv: Jättekorta noveller

Utan titel #1

Det var på min systers begravning. Eller min mors, eller brors eller fars – någonting i den stilen. Det hela var mycket allvarligt och sorgligt med vit kista och vita liljor och allt. Jag satt på bänken längst fram till vänster. Prästen kom fram till mig och sa i halvviskande ton att ”jag beklagar sorgen”. Jag förstod direkt att han menade att det borde varit jag som låg i kistan och inte min farbror (ja, jag tror bestämt att det var han) och innan prästen hann säga mer slog jag honom i ansiktet. 

Det var i sista sekunden, det var helt tydligt, för när han med blodet forsande ur näsan tittade upp på mig såg jag hur arg han var. Det var utan tvekan en vrede som byggts upp över tid och inte bara fötts i stunden. Jag förstod direkt att jag borde sticka och stack.

Utanför på gatan förstod jag direkt att man väntade att jag skulle ta en taxi, så jag började gå tills jag förstod att det var just detta man förväntade sig. Då började jag krypa. Snabbt. Mycket snabbare än jag någonsin krupit tidigare. Längs med buskraderna, utmed de blinda bottenvåningarna, förbi ett och annat tvättstugefönster men hur det var befann jag mig sekunden senare på minnesstunden i kyrkans församlingshus. Prästen satt där i sitt högsäte. Näsan svullen och blommande i rött. Jag förstod direkt att det förväntades kaffedrickning av mig och drack genast kaffe. Även en kaka slank ner och eftersom det förväntades av mig att jag skulle tycka den var god, tycket jag att den var god. Man får inte vara dum!

Min syster var där trots att jag hade tydliga minnen av henne som död. Hon hade länge hemsökt mig. Stått invid min säng om nätterna och baddat min panna med Aloe. Jag förstod direkt att hon i själva verket var en bedragerska, att hon aldrig varit min syster utan bara en främling ute efter pengar. Denna insikt talade om för mig att det var hög tid att sticka och just därför stannade jag kvar. Det var raka motsatsen till det man förväntade sig och därmed min bästa chans. Jag log och frotterade mig i känslan av att ligga ett steg före. De var smarta men jag var smartare. Särskilt min far som tidigare legat i den vita kistan men nu stod framme vid eldstaden med en syltkaka i ena handen och sockerkaka i den andra – han var förmodligen den smartaste av dem alla. Troligen någon form av ledare. Jag förstod direkt att det var honom jag borde rikta in mig på, men att jag aldrig skulle klara det utan mer kaffe. Så jag drack fyra koppar till medan jag studerade fönstren, dörrarna och alla övriga flyktvägar.  Det såg bra ut, nästan för bra. Det var otvivelaktigt så att flera av utvägarna bara var attrapper, att det i själva verket var prästen som var ledaren, och att han så snart jag vände ryggen till skulle förföra min mor och droppa gift i örat på min far. Jag förstod direkt att det enda sättet att förhindra detta var att inte vända ryggen till, så jag backade ut ur rummet, långsamt, långsamt med kaffekoppen fortfarande i handen så att det inte skulle synas att jag förflyttade mig.

Det var då min mor dök upp. ”Vart ska du”, sa hon. Jag förstod direkt att jag missuppfattat hela situationen och att det i själva verket var min födelsedag och att de församlade just skulle börja sjunga ”ja må han leva”. Snabbt som blixten vände jag och sprang. Jag var ju inte dum i huvudet, och jag ville ju för i helvete inte dö!

Annonser

Lillebrorsan //kortnovell//

Första gången Alex säger att den där grejen är hans lillebrorsa tror jag honom inte. Den luktar för jävla konstigt och verkar inte vara ens avlägset mänsklig. Men när jag skrattar till, ser Alex helt allvarlig ut.
– Han är svinbra på fotboll, säger han, och jag stirrar och stirrar på den där brunaktig klumpen och fattar inte vad i helvete han pratar om.
– Ok, säger jag trevande, vad heter han då?
Men då har Alex redan hunnit tröttna. Utan ett ord stoppar han ner den där lillebrorsan i en plastpåse och stegar iväg mot hyreshusen där hans morsa bor.

Andra gången Alex säger att den där grejen är hans lillebror inser jag att han faktiskt menar det. Jag kollar ner i påsen där Alex förvarar honom. Lillebrorsan ser ut som en gammal komposthög fast mer brun och mer upplöst. Och medan jag bevakar den där högen som en hök och väntar på att han ska röra sig börjar Alex snacka om fotboll igen. Han maler på om att Lillebrorsan är helt magisk på att nicka och nästan lika bra på att lägga hörnor.
– Du ska se honom gå i djupled!
Men brorsan själv ligger bara stilla i sin kasse och ser ut som att han långsamt håller på att ruttna bort.
Till slut säger jag till Alex att han är full med skit, och när han springer i riktning mot hyreshusen med kassen slängande kring benen tycker jag nästan inte synd om honom alls. Han är sjysst egentligen men ärligt talat fattar jag inte vad det där snacket om hans brorsa handlar om.

Den tredje gången Alex säger att den där grejen är hans lillebrorsa slår jag honom på käften. Jag har hört det för många gånger, och att han inte slutar säga det gör mig jävligt illa till mods. Det finns liksom inga bra förklaringar till att han håller på sådär. Störigt är det. Störigt och förbannat konstigt. Dessutom fattar jag inte varför han ska prata om fotboll hela tiden när han vet att jag inte har några ben.

No 159

Det kalla vattnet griper om hans fötter när han stiger i. Ytan slår sig som ett järnband kring benet, strax ovanför fotknölarna. Grå fåglar ute vid Saltnabben; kretsande, skriande. Havsvy i svag belysning.

Klädernas reaktion på vätan: de trycker sig mot honom, smiter åt, klänger sig fast, som om också de var rädda. Jeansen, kalsongerna, t-shirten, jackan. Vattnets fräsande när han låter sig falla framåt, med armarna utsträckta – den slitna bilden av ett kors, symbolen för frälsning. Som om det fanns något att rädda.

Oälskad simmar han långt ut i bukten. Vattnet är stilla och svart. Grå fåglars skri. De skränar och flaxar, slåss om något i vattenbrynet.

I hans tankar har det sista simtaget varit det kraftigaste. Som ett hopp.

I verkligheten är det precis som de andra.

/ / /

Texten publicerad som Novellett No 159. Bild: Per Englund

Skärgårdslivets påfrestningar

image

I takt med den fysiska personens närmande till staden kan man uppleva en exponentiellt negativ påverkan av individens förutsättningar att leva ett framgångslikt skärgårdsliv. Den audiovisuella upplevelsen av fysiskt omedelbar omgivning påverkas av exempelvis den täta undervegetationen bestående av exempelvis elskåp och exempelvis cyklar; parkerade helt hux om flux bland gator och torg vilka beroende på täthet och omfattning i den rent rums-tidsliga utsträckningen kan korrumpera ens utsikt över vädernötta bryggor, vitblanka båtar och måsar som guppa på böljan den blå (hej, hå!)

Även barn och ungdomar – korta och ettrig – vilka förflyttar sig fram och åter i djupt irrationella rörelsemönster och genom detta, samt sin icke obetydliga tendens att ge verbala vingar åt godtyckligt sammansatta satser och fraser av tvivelaktig relevans för den egna utvecklingen och artens fortlevnad, kan utgöra en icke obetydlig faktor i sammanhang såsom morgonkaffestund eller såsig eftermiddagskontemplation av, i filologisk mening abstrakta sentenser och vittnesmål i första eller tredje generation – behandskade och svepta i lager på lager av höst.

Den urbana utfiskningen av kommersens vattendrag faller över en, drabbar en som dålig konst. Solblekta plastmöbler skaver mot näthinnan. Stillheten gömmer sig bakom hörn och i prång och på oexploaterade vindar. På innergårdarna virvlas vildhundar kring av vinden. Maktens män singlar ner från träden och förs bort med dagvattnet, hela vägen bort till reningsverksdammarnas land, där tunga dunster står patrull längs stängslen.

Sjöfåglarnas skrän når av rent sanitetstekniska skäl inte fram till sina mottagare utan går i retur och arkiveras i urvuxna fiskebodar invid vattnet, där de enligt Livsmedelsverkets rekommendationer inom ”rimlig för att inte säga lämplig tidsrymd” bör kläs in i damm och fint stoft för att åter tas i bruk när så sker.

Skärgårdslivet ryggar inför staden som en misshandlad hund: drar sig bakåt, kryper ihop och lever bara upp glimtvis. Men när så sker går fasader ner på knä, böjer sig för vinden och fladdrar bort, ut emot havsbandet. Och från himlarna sänker sig en sälta och omsveper människorna, lika mjukt som en sång.

Det gamla vanliga

image
Jag vaknade på det gamla vanliga viset, bredvid den gamla vanliga. Hon såg ut som vanligt, som om hon gått och blivit gammal, vilket är vanligt att man blir, efterhand. Det är sen gammalt.

Det blev det gamla vanliga till frukost, som vanligt. Vi frågade varann, liksom av gammal vana, hur vi mådde idag. Som vanligt mådde vi bra. Sa vi. Men vi började känna oss lite gamla. Så frågar och svarar vi vanligtvis. Det är sen gammalt. Helt i enlighet med våra gamla vanliga vanor gick vi sen till våra gamla vanliga jobb. Var och en på sitt håll. Som vanligt.

På jobbet var det som vanligt. Telefonsamtal med några av de gamla vanliga kunderna. De flesta skulle ha det gamla vanliga. En ville ha något nytt och lite ovanligt som jag inte kände till. Jag sa att vi inte hade det, men att vi istället kunde erbjuda det gamla vanliga till ett pris något under det han var van vid. Han tog det gamla vanliga och när vi lade på kändes det som om inget utöver det vanliga hade hänt.

Det blev lunch på det gamla vanliga stället. Servitrisen frågade om jag skulle ha det gamla vanliga. Det sa jag att jag skulle. På eftermiddagen kände jag mig trött. Gammal. Det är något som blir allt vanligare. Jag slutade i vanlig tid och tog en alldeles vanlig gammal buss hem. När jag steg av passerade en gammal hund på trottoaren. Det är vanligt att det gör det i den här gamla delen av stan. En helt vanlig hund var det. Gammal som sagt, men vanlig. Av gammal vana visslade jag på den. Den hörde inte, eller brydde sig inte om att höra. Kanske av gammal vana. När man har blivit så gammal att man kan sägas vara gammal har man också hunnit bli van vid en hel del. Då kanske man inte bryr sig om något så vanligt som en gammal vissling.

På kvällen var det som vanligt. TV:n visade de gamla vanliga programmen. Vi gick och lade oss som vanligt. Vid tio. Det har blivit något av en vana sedan vi börjat känna oss gamla. Efter att ha släckt lampan gjorde vi ”det gamla vanliga”. Det kändes som vanligt som något utöver det vanliga. Som något helt annat än den gamla vana det kanske ändå någonstans var. Hon somnade först. Vanligen gör hon det. Det är sen gammalt kan man säga. Jag låg vaken och såg i taket. Ofta gör jag det. Det har nästan blivit en gammal vana. Som vanligt somnade jag också till slut. Man tenderar ju att göra det. Det är sen gammalt.

Nästa morgon vaknade vi av att sängen släppte från golvet, kapsejsade och brakade in i väggen på andra sidan rummet. Splittror flög, böcker föll, blommor välte och väckarklockan exploderade mig rakt i ansiktet när jag skulle kolla hur mycket den var. Men det kunde kvitta eftersom tiden ändå vridits fullständigt ur led. Hela världen var helt totalt, radikalt förvandlad, förvanskad och förvänd, omskapad till egen absoluta motsats. Fiskarna som nu var fåglar flög omkring i havet som blivit en himmel. Gravitationen verkade sidledes vilket fick horisontalplanet att tyckas vertikalt. Allt som inte var fastgjort hade tippat över, alla orsaker hade blivit till verkan, slumpen hade blivit förutsägbar och logiken slumpmässig. Allting var vad det aldrig någonsin tidigare varit. Även vi, våra kroppar och våra ögon hade vrängts till. De hade omdanats, reagerat antitetiskt och var nu något helt annat och alldeles nytt. Och kanske var det därför som jag utan vidare reflektion drog byxorna över huvudet och stoppade händerna i morgontofflorna utan att ens notera att ingenting av allt det nya kändes främmande. Tvärtom. Allt såg ut som vanligt. Jag upplevde det som om jag vaknade på det gamla vanliga viset, bredvid den gamla vanliga. Och medan vi tuggade i oss köksbordet och dreglade på varandras slem tyckte vi båda att frukosten var precis så gammal och så vanlig som vi är vana vid att den vanligtvis är.

400 m2

image
HÖJ TAKET, SÄNK GOLVET, SLÅ UT ALLA VÄGGARNA! Fan, man kan ju inte andas här inne. Man blir för fan GALEN här inne. Och ett jävla spring är det också. OCH VAD GÖR ALLA BLATTARNA HÄR?

Jaså hantverkare. Jaså polacker. Jaja, vem bryr sig? Bara dom gör vad dom ska. Bara dom håller sig UNDAN och jobbar SOM FAN, så att svetten sprutar som skumpa ur pannan på dom.

Men ett förbannat spring är det i alla fall. MAN STÅR JU INTE UT! Syret tar ju slut här inne. Vi får ta upp ett fönster till, fixa mer ljusinsläpp, måla ljusare, måla vitt, måla ljusare än vitt så att det blir LITE JÄVLA RYMD HÄR INNE! Om det nu räcker. Om det finns något i HELA HELVETET man kan göra SOM ÄR NOG? Det är ju så jävla mycket folk här, så FÖRBANNAT MYCKET SPRING. Hur kom de här människorna över huvud taget in här? Har ingen sagt åt dem att allt som är mitt bara är till för mig?

Jaha. Ja, bara de gör vad dom ska och det fort. Så här kan man ju inte ha det. Man får ju ingen luft. Finns ju ingen rymd! Inget syre! Det behövs mer ljus, mer glas, som i ett uterum! Man borde bygga det, uterum, en uteplats, ett helt hus som bara är ute, ett utomhus, ETT UTHUS!

Här inne går det i alla fall inte vara. Vi får ta ner en vägg till, bredda dörrhålen, slå ut fönstren, bli mindre, bli färre, göra oss av med DE HÄR JÄVLA BLATTARNA SOM SPRINGER OMKRING ÖVERALLT!

Jaha. Då slänger vi ut dom när dom är klara då. Det går ju inte att andas här inne. Man blir ju GALEN! DET ÄR JU FÖR FAN VANSINNE DET HÄR! MAN KAN JU INTE ANDAS!

Så ta ner den väggen med, och den också. Skapa yta! LUFT! Lite jävla livsutrymme! Man kan ju knappt vända sig här. DET GÅR JU INTE ATT ANDAS! Och ett satans spring är det också. Kan inte de här blattarna bara försvinna! Man står ju inte ut! Ett armerat, vägglöst fort med murar till molnen, helt utan murar, med armerat tak helt utan tak, helt inomhus-utomhus är ju vad man skulle behöva för att stå ut här! MEN ETT SÅNT FÅR MAN VÄL ALDRIG BYGGLOV TILL I DET HÄR JÄVLA SOSSELANDET!

Nu i skogen ut vi gå

nu i skogen ut vi gå

Det var bara ett skämt. Ett försök att vara rolig. Trevlig.
– Vilken låt skulle du välja, sa han, om ditt liv var en sång?
Vi småpratade på morgontåget. Som man gör med ytligt bekanta. Och jag sa det bara på skämt. Han skrattade. Jag skrattade. Men när jag klev av var den där. En sorglös barnröst. En glättighet som förde tanken till friluftsliv. Hajker. Pinnbröd. Gummistövlar och inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
– Jopp-hej-di-hej-di-hej-da, jopp-hej-di, jopp-hej-da!
Jag sökte fokus. Speglade mig i Pressbyråns skyltfönster. Kostymen var oklanderlig. Håret slätt. Jag passerade bussterminalen. Ännu en barnröst föll in.
– Jopp-hej-di-hej-di-hej-da…
08.36. Jag skulle hinna en kaffe. Prospekten, 9 ex: I foldern, i portföljen.
– Jopp-hej-di-hej-da…
Det går över. Snart. Det var ju ett skämt!
Stora Varvsgatan.
Östra Varvsgatan.
Moderna hus. Glas och betong.
– Jopp-hej-di-hej-da…

Samtidigt som glasdörrarna gled upp började första versen.
– I naturen ut vi gå , jopp-hej-di, jopp-hej-da! Äventyr vi pröva på…
Alice i receptionen tittade konstigt på mig. Inte nynnade jag väl med?
Hissen upp. Femte våningen. Hoppsasteg genom korridoren. Konferensrum 6.
– Jopp-hej-di-hej-da!
Pappmuggen i papperskorgen. Fokus nu.
Fler barn. En hel jävla kör av energiska ungar som tog i från tårna.
– Ut i skogen går vår gång, under samma glada sång, jopp-hej-di-hej-da!
Ryggsäckar och varm choklad i plastkåsa.
De var redan där. Sippade mineralvatten och pratade golf.
Prospekten i foldern i portföljen. Det var bra skit. Ett starkt koncept. Nu hängde det på mig. Fokus.
Glatt skuttade jag fram till min stol. Öppnade knäppena, blixtlåset, munnen.
– Vida mellan gran och tall, sa jag.
Inledningen satt där den skulle. Jag hade dem nu.
– Höres denna solskenstrall!
Allas blickar på mig.
Fokus.
Skit samma att det kommit barr i stövlarna. Jag sjöng. Jag och de andra barnen. Så att det skallade bland trädstammarna.
– Jopp-hej-di-hej-di-hej-da, jopp-hej-di-hej-da!