Kategoriarkiv: Femminutersnoveller

Grottmänniskor

 

 

Screenshot_20180204-191837Jag var fem eller sex och på vår gata bodde det en flock grottmänniskor. Ni vet: klädda i djurhudar, halvnakna och med stenar som sina enda verktyg. Jag tror att de flyttade in när jag var ungefär fyra år och fastän jag var kass på att räkna på den tiden är jag rätt säker på att de var fem stycken; två stora och tre små. De bodde där och levde där precis som vi gjorde. Fast inte i ett hus utan i en ganska stor och övergiven grotta längst ner på gatan, vid den stora allmänningen som låg inklämd mellan vändplatsen, skogsbacken nedanför Lindgårdens hyreshus och motorvägen. Pappa tyckte det var förjävligt, och jag är ganska säker på att de andra papporna höll med. Men ibland när mamma och pappa hade druckit så att möblerna i vardagsrummet bara trillade omkring, brukade vi gå bort och hälsa på dem.

Redan på långt håll såg vi elden som brann utanför grottöppningen; och det var där vi alltid hittade dem, sittande på en varsin sten som de (eller kanske andra grottmänniskor som bodde där före dem) hade rullat fram och i lagt en ring runt eldgropen. De brukade hänga där och grilla djurdelar. Ofta satt de med ett varsitt djurben som såg ut att vara bortslitet direkt från kroppen. De höll djurhovarna i sina skitiga händer och djurlåren över gropen. Glöden var lysande röd och när köttet var klart slängde de på ny ved så att elden flammade upp igen.

Pappa brukade kalla dem ”ociviliserade jävlar” och när man såg dem äta var det lätt att hålla med. På något sätt hade de alltid lika mycket mat utanför som i munnen när de tuggade. De åt köttet direkt från benen, slet loss det med tänderna och drack vatten ur stora nötskal medan vi tre, Emma, Rasmus och jag satt bredvid på varsin sten och såg på.

Emma som var störst försökte prata med dem ibland, men de verkade inte vara så intresserade. Rasmus samlade småben i fickorna att ta med sig hem och jag, jag tittade nog mest in i elden, lyssnade på den kolossala tystnaden som uppstod då motorvägen var tom.

Och vi trivdes rätt bra där hos dem. Maten åt de själva men värmen från elden delade de med sig av. Och de verkade inte ha något emot att vi var där. Vi hade varit där många gånger och de hade säkert sett mönstret; vi kom, vi satt ett tag och gick sedan hem igen när det mörknat. Det var liksom bara det. Och jag tror inte att mamma och pappa ens märkte att vi varit borta. Tyst smet vi ut ur huset och lika tyst smet vi sedan in igen; och så uppför trappan till övervåningen där sovrummen var. Ibland kom mamma och tittade till oss där vi låg tätt ihopträngda i Emmas säng. Om vi kisade försiktigt kunde vi se hennes siluett i dörröppningen. Och kisade gjorde vi nog alla tre. Men ingen rörde sig. Alla låtsades sova.

När jag precis fyllt sju fick pappa sparken från sitt arbete. Mamma skrek åt honom att han var en värdelös sopa som inte kunde göra någonting ordentligt och att hon förstod den där mellan-chefen precis. Pappa kontrade med att mamma blivit en ”satans kärring på sista tiden” och snart lade sig möblerna i med sitt flygande och glidande och kraschande.

Vi smet ut. Det var Emma och jag och Rasmus och en skymning som försökte le vänligt emot oss men som ändå bara va en skymning.

Elden syntes på långt håll. Ett orange-rött ljussken borta vid motorvägen. Vi gick dit och satte oss på varsin sten och jag tror att det var den gången vi såg dem slita benen av ett rådjur. Djuret var dött redan när vi kom, men om man bara tittade på huvudet, tänkte bort kroppen, såret, kunde man tro att det sov. Flocken stod samlade runt det. De fyra största höll i varsitt ben medan den femte hade en spetsig sten som hon använde för att hugga mot ljumskarna. Det tog lång tid, stenen var spetsig men inte vass. Och när de äntligen var klara hade de rufsiga frisyrerna blivit platta av svett.

Sedan satt vi där och såg på medan de grillade och åt sitt kött.

Precis som vanligt blev vi kvar tills mörkret fallit, och när vi kom hem stod pappa i hallen, hög som ett träd och tung som skam.

– Var har ni varit, sa han.

Vi sa ingenting.

– Säg bara inte att ni varit i den där äckliga grottan igen!

Ljuset i hallen var släckt men man kunde se att han var röd i ansiktet, och hade något mörkt klet på kinden. Inte ens Emma som alltid hade så bra svar på allt, hade något att säga nu. Så istället sprang vi mot trappan, och upp, och in i Emmas rum. Och jag kan inte minnas att jag hörde pappas steg i trappan den kvällen. Kanske sov han på soffan.

Som jag minns det åkte vi till mormor och morfar den helgen. Vi brukade göra det när mamma och pappa behövde prata. Morfar satt i kökssoffan eller framför någon fotbollsmatch när vi var där. Gjorde knyckliga cigaretter med rullapparat och svor över att mamma valt att dela sitt liv med en satans kretyn. Mormor stod vid spisen och luktade stekos och var snäll och världens bästa på att göra sås.

Jag tror att vi var där den helgen. Ja, så måste det ha varit. För det var först i skolan på måndagen som vi fick höra om det som hänt. Det var Isak Weislav som berättade. Han hade sett alltihop från sitt sovrumsfönster. Vår pappa hade gått först, sa han. Och efter hade det kommit ett helt gäng av arga gubbar. De hade haft facklor och basebollträn och Gregerz som var jägare hade med sitt gevär.

Den kvällen väntade vi på att möblerna skulle börja flyga. Vi satt framför tv:n och tyckte att det tog ovanligt lång tid. Det började redan skymma. Men till slut kom det ändå. Och så fort den första kraschen hördes drog vi på oss skorna och stack iväg.

Redan på långt håll såg vi att det var konstigt mörkt borta vid grottan. Väl där var allt nästan precis som det brukade. Lite kol låg utspillt utanför gropen, en av sittstenarna hade fallit omkull och delar av nötskalen som de brukat dricka ur låg söndertrampade i gräset. Det var allt. Men så fanns där inte heller mycket att förstöra.

Jag kan inte minnas att vi någonsin pratade om det. Vid något tillfälle nämnde pappa att de där ociviliserade jävlarna tydligen hade flyttat, men vi andra – jag tror inte vi sa ett ord om saken.

Men vi gick dit några gånger också efter att grottfolket försvunnit, Emma, Rasmus och jag. Vi samlade pinnar i skogsbacken och satte oss på varsin sten. Emma hade snott med sig en av mammas tändare. Men även om tystnaden var ungefär densamma var känslan en helt annan. Dessutom upptäckte vi snart att vi var värdelösa på att göra upp eld.

 


Den här novellen finns också publicerad på Polemik.nu.

Annonser

Avstånd

Trots att han känner hennes blickar i ryggen tar han fiskespöet och går ut. Det är hans enda sätt att försöka göra det uthärdligt. Och enligt vad som sägs ska det finnas en fisk med gyllene fjäll i tjärnen. Åtminstone sas det så i gamla tider. Numera är det inte så lätt att veta. Folk har väl slutat prata med varandra om sådant.

Det svischande ljudet av spöet genom luften, linans rörelser i det mörka vattnet, ringarna som utgår från den punkt där den bryter ytan, situationens förmåga att skära bort alla de delar av världen som inte är just här, just nu. Kanske blir det bara småfisk i dag också. Kanske något mer.

När han vänder hem är natten redan kommen. Hon sover, eller rättare sagt, låtsas sova – och han rör sig så tyst han förmår. Noggrann om att inte ge henne en förevändning för att låtsas vakna. Och hon ligger kvar. Stilla med ansiktet mot väggen. För de vet ju båda hur det brukar bli.

Dagen efter följer samma mönster. Så också dagen efter det. När han vaknar har hon redan farit till arbetet. Hon tar cykeln över uppfartens glesa singel, ut på grusvägen och in bland stammarna. Hennes pass börjar klockan 10.

Han läser, lyssnar på radion och förbereder hennes mat i god tid. Lägger upp en portion på en tallrik som hon sedan får värma i mikron. Abborre, potatis och gröna ärtor. En liten skål med sallad vid sidan om. Och såsen i såskaraffen. Skinnet som bildas på den tjocka bruna ytan ser ut som hud. Men rör man om med en sked blir det bara små klumpar kvar. Och det gör man ju.

Hela tiden ser han till att ha köksklockan under uppsikt. Och när han hör cykelhjulens raspande på uppfarten står han redo att dra på sig stövlarna. Sedan följer frågorna. De vanliga. Hur har dagen varit? Något nytt? Från hallen kan han skymta det inramade fotot på chiffonjén. Fanny. Det var länge sedan de försökte prata om henne nu, och någon gång har han slagits av tanken att också sådant var lättare att tala om förr. Att orden för det onämnbara fanns närmare, aldrig var mer än en armslängd bort.

Det är mat i kylen, säger han och tar spöet. Känner blicken i ryggen. Fötterna längtar redan efter skogsstigens ojämnheter, öronen efter tjärnens tystnad, armarna efter årtagen. Om ingen slänger sitt drag efter den där fisken kommer den tids nog försvinna. Glömmas. Blekna bort och upplösas, bli ett med tjärnens svarta vatten.

Och skymningen över tallarna. Lommens ensliga rop.

När han kommer hem sover hon. Eller låtsas. Han rör sig tyst. Kryper ner på sin sida sängen. Avståndet mellan dem är fem bokstäver långt och brett som en värld.

Morgonen därpå hittar han sitt spö sönderbrutet i hallen. Det står på sin vanliga plats. Lutat mot väggen. Men är knäckt rakt av.

Han lagar middag tidigare än vanligt den dagen. Redan på förmiddagen. Rensar gårdagens fångst över vasken. Ser förmiddagssolen reflekteras i de blanka fjällen. Och så det vanliga: Potatisen. Såsen. Salladen. Han lägger upp på en tallrik och sveper plastfilm om. Sedan går han för att leta reda på sin väska.

 

Väntan

image


I historiens början finns en man. Mer än så är ännu svårt att säga.

Han föregås av en tystnad, av blanka blad och otänkta tankar. Historielös står han där på första sidan. Som skapad ur intet. Och land har ännu inte skiljs från havet. Himlens svalg har ännu inte öppnat sig.

En man bara. Så enkelt. Det är så det börjar.

Helt stilla står han där medan väggar materialiseras omkring honom. Världen och rummet tar form. Ett bord. En säng. Ett fönster. Utanför flyger fåglar förbi och kanske är det redan höst. Kanske har han redan åldrats. Kanske har denna första tid känts lång.

Det hörs ett sus från träden som står där helt nära fönstret. Så finns det alltså träd. Ett svagt mummel som kan vara en radio på andra sidan väggen. Kanske har han grannar?

Om man ser ut genom fönstret upptäcker man att man befinner sig i samma höjd som trädtopparna. Ljuset därute är svagt rött. Som om solen höll på att gå ner, eller slockna.

Det lågmälda radiomumlet accentuerar tystnaden. Får den att låta som ensamhet. Kanske väntar han på någon. Kanske har han väntat länge. Kanske är allt redan för sent.


Novellen ”Väntan” finns utgiven på Danje förlag. Den ingår i novell-tripletten Marulk tillsammans med novellerna ”Marulk” och ”Nära kanten”. Tripletten Marulk finns att köpa på Bokus, Adlibris, Dito och andra ställen där man köper e-böcker. Den finns också att låna på en hel del bibliotek.

Marulk

Det hela är egentligen otroligt enkelt, såväl teorin som tillvägagångssättet bygger på lyktmarulkens jaktmetod. En fisk kan klara av det. Men ändå bankar hjärtat lite fortare, lite hårdare innanför skjortbröstet medan jag klär mig.

Det första steget handlar om att välja kläder. Diskret är nyckelordet. Man ska smälta in, gå ton i ton med bakgrunden, slipas av så att det inte finns någonting att lägga märke till, ingenting att minnas. Förutom själva betet, illysiet.

Jag vet inte hur många gånger jag sett det på film. Småfisk som närmar sig den droppformade, svagt lysande änden på stjälken. Det pirrar lite i magen för man vet att snart kommer det. Väntan. Väntan. PANG! Och så är lillfisken borta och hela bildrutan fylld av en enorm mun.

Klockan närmar sig elva. Jag borstar av kavajen, trär in först den ena armen, sedan den andra. Som vem som helst ser jag ut, som alla och ingen, ingenting. Istället för att söka upp sitt byte låter marulken det komma självmant. Nyfikenheten är en stark drivkraft. För mindre intelligenta varelser närmast oövervinnerlig. I den högra fickan vilar mitt illysie, kravatten. Den drar till sig blickar som vore den magnetisk och människornas pupiller glaserade med ett tunt lager järn. Dessutom avleder den uppmärksamheten från mitt ansikte. Det är bra, för att inte säga avgörande …


Novellen ”Marulk” finns utgiven på Danje förlag.  Den ingår i novell-tripletten Marulk tillsammans med novellerna Väntan och Nära kanten. Tripletten finns att köpa på Bokus, Adlibris, Dito och andra ställen där man köper e-böcker. Den finns också att låna på en hel del bibliotek.

Nära kanten

Nära kanten

Så länge jag bodde själv var det inget problem. Visst, jag slog sönder saker – glas, koppar, vaser och en massa annat som jag råkat ställa nära kanten på diskbänken eller bordet. Men jag brydde mig inte så mycket. Jag har alltid varit sådan. Inte klumpig direkt, men det är något när saker står för nära kanter. Jag ser dem helt enkelt inte förrän efteråt. Så jag köpte glas och porslin på loppis och höll mig med trasor för att torka upp spillet.

Men sedan kom hon. Jag föll, hon föll, vi flyttade ihop och nästan omedelbart började även hennes saker att falla. Muggar, karaffer, porslinsfåglar. Och det hade kunnat vara okej – saker är ju bara saker – men haken var att hon var så himla fäst vid de där prylarna. Att hon blev så jävla arg, så ledsen. Jag sa förlåt, lovade att bli försiktigare, mer uppmärksam. ”Du bryr dig ju inte”, sa hon. Eller snarare skrek. Efter ett tag i alla fall. Och kanske hade hon rätt. Åtminstone sörjde jag aldrig de där föremålen, tyckte mest att det var rätt åt dem när de stått så dumt till. De borde vetat bättre. Hon borde vetat bättre än ställa saker sådär. Hon kände ju till mitt problem.

Och det kan låta dumt, rent av idiotiskt – saker är ju ändå bara saker – men med tiden växte hela den där grejen, blev som en spricka mellan oss – en kantig och vass som var lätt att skära fingrarna på. Och för varje krasch mot köksgolvet blev sprickan djupare, större, så att det ibland kändes som om vi stod ensamma på var sin sida om den, oförmögna att överbrygga gapet …


Novellen Nära kanten finns utgiven på Danje förlag. Den ingår i novell-tripletten Marulk tillsammans med novellerna ”Marulk” och ”Väntan”. Tripletten Marulk finns att köpa på Bokus, Adlibris, Dito och andra ställen där man köper e-böcker. Den finns också att låna på en hel del bibliotek.

Dimklocka

Dimklocka

Siri skrubbar potatis. Det är skönt att hålla händerna i arbete. Vattnet i den blekröda plastbaljan är ljummet, sjalen har hon lagt tätt kring axlarna, alla fönster är ordentligt stängda. Ändå nästan fryser hon. Utanför ligger världen insvept i dimma. Tjocka, som de infödda öborna säger. Blekvit som mjölkvatten är den och så tät att hon inte kan se björken som står mitt på gårdsplanen. Vattnet i baljan mörknar undan för undan, grumlas av jord och grus. Hon doppar potatis och borste i vattnet. Det är skönt att låta händerna var verksamma.

När potatisen är klar ska hon sätta den på spisen, sedan ska hon ta på sig stövlarna och gå ner till bryggan. Mässingsklockan tar hon med sig. Hon ska ringa. Låta det gälla ljudet skära genom tystnaden. Varför är det alltid så tyst när det är dimma? Som om hela världen stannar av och bara väntar. Vad väntar den på? Inte ens fåglarna hör man, och fåren – det vet hon – står tätt, tätt tillsammans i sina hagar. Tysta. Nästan utan att röra sig alls.

Och hon ska stå där, längst ut på bryggan medan klockklangen far ut över vattnet, ut och bort, ända till ekan där Eli sitter och drar ålareven ur vattnet. Han fiskar med krok numera, istället för med homma. Agnar med tobis eller tångräka och låter revarna ligga på sju eller åtta famnar över natten. Själv har hon aldrig varit med, men han har berättat.

Och sedan skall svaret snart komma. Ett pinglande från båten någonstans där ute i tjockan. En ringning för att visa att han hört, två om han är klar att komma in, och i så fall ska hon fortsätta ringa, låta klockan bli riktmärke för honom. Hon ska stå kvar på bryggan och ringa och ringa tills ekan lösgör sig ur dimman och kommer glidande emot henne. Och den här gången kommer han säkert vara klar. Tre gånger har hon varit ute redan. Han dröjer, men det var väl svårare att hitta reven än han trott. En guppande röd flagga dold i ett enormt moln av mjölkvit rök. Eli tycker inte om den, dimman. Kanske för det där som hände med Nils. Men han visste var reven låg, sa han. Han känner viken väl. Vet var alla grynnor och grund finns. Och kursen kunde han ta ut från bryggan. Sedan var det bara en fråga om att hålla den, ro rakt fram.

Siri sköljer den sista potatisen och lägger den i kastrullen. Häller av det överflödiga vattnet och släpper i en nypa grova saltkorn. Är han inte klar ska hon gå upp till huset igen och steka sillen. ”Ät du om jag dröjer” sa han innan han for ut. ”Ingen blir gladare av att båda får kall mat”. Och dessutom börjar hon bli hungrig. Skorpmjölet är redan blandat med mjölet och upphällt på sitt fat. Tar han lång tid på sig kanske hon börjar utan honom.

När hon öppnar dörren slår den kalla vätan emot henne. Luften känns tjock att andas och nästan genast bildar fukten små glittrande pärlor på hennes grå kofta. Hon sveper sjalen tätare om axlarna. Följer den upptrampade stigen över gräset, förbi björken som träder fram ur tjockan som en konturlös grå skugga, ner för grässlänten. Mot vattnet. Egentligen hade hon nog kunnat tycka om dimman. Den löser upp och krymper ihop världen, får den att kännas mystisk, förtrollad. Men så är det där som hände Nils. Det var innan Siri kom hit. Innan de ens träffades. Men Eli har berättat. Och efteråt drömde hon om hur den där ålen kommit ut ur munnen på honom.

Hon föser undan tanken. Nils hade varit ansvarslös. Ingen hade ringt dimklocka på hans brygga. Men det var likväl motvilligt som Eli gav sig ut. Han försökte vänta ut vädret, hoppades att det skulle lätta. Men till sist förmådde han inte skjuta på det mer. ”Ålen far illa”, hade han sagt. Och sedan, ”med tjugo minuters mellanrum”. De sista orden innan han klev ut genom dörren och svaldes av vitheten.

Vätan kryper genom kläderna. Bryggan knarrar under hennes tyngd. Och så står hon där. Längst ut. Klockan tynger i handen. För ett ögonblick tvekar hon. Lyssnar, men hör inget annat än dyningarnas skvalp mot strandstenarna. Så lyfter hon handen och låter klockklangen ljuda över vattnet. Och snart, snart skall svaret komma.

Hon borde vara här snart

Hon borde vara här snart

Många gånger har jag förklarat för henne hur viktigt det är för mig. Det handlar om etik, har jag sagt. Varje gång. För det gör det. Och jag vet att hon förstått, för till slut lade hon av med sin ovana att alltid komma fem minuter sent. Men trots det, trots allt prat, alla klargöranden och förtydliganden är klockan nu 16.32. Jag står i hallen. Har diskat upp morgonens kaffekoppar, och fat, torkat dem och ställt tillbaka dem i skåpen. Rättat till några koppar som stod fel. Vridit öronen åt höger. Så att man slipper vända på koppen för att kunna kroka i fingret när man ska ta ut den. Men den saken har jag aldrig sagt något om. 16.34. Hon borde vara här snart.

Jag går ut i köket. Ingredienserna till middagen står ordentligt uppradade på diskbänken. De som ska användas först närmat spisen och sedan i fallande ordning. Persiljekvistarna sist. Två stycken på ett litet fat. Kokboken uppslagen på bänken bredvid. Hon lagar, jag handlar och förbereder. Det är så vi har bestämt det.

16.38. Bussen måste vara sen. Om den är punktlig, vilket den alltid brukar vara, stannar den kl 16.23 borta vid rådhuset. Då har man gott om tid på sig att gå hit, vilket egentligen bara behöver ta fyra minuter, men brukar ta sju minuter för henne. Hon stannar väl till vid något skyltfönster kan man tänka. Lindex kanske. Eller bokhandelns. Men det är hennes ensak. Hur som helst brukar hon inte vara sen. Inte såhär sen. Inte numera. Jag går ett varv i vardagsrummet. Rättar till några soffkuddar. Tolv minuter, snart tretton. Genom fönstret ser jag en man som rastar en katt i koppel på gräsplätten rakt över gatan. Den luktar på ett träd. Bordet är dukat sedan i går kväll. Jag brukar göra så. Efter att jag tackat för maten dukar jag ut och, diskar upp, torkar och dukar sedan bordet igen. Lägger en servett över varje tallrik som skydd mot dammet. Så är det gjort. Dessutom ser det trevligt ut med dukat bord. Det tycker hon också. Det har hon sagt.

Två små pip från mitt digitalur när klockan blir 17, ett till när den passerar 17.15. Hon har aldrig gillat pipen. Och jag har förklarat för henne att hon uppenbarligen inte förstår att uppskatta dem. Ungefär. Jag vet inte riktigt hur jag uttryckte det. Men i födelsedagspresent gav jag henne en likadan klocka som min. Det är fyra dagar sedan nu och jag är säker på att hon snart kommer börja tycka om den.

Klockan 17.43 brer jag mig en limpsmörgås. Leverpastej och smörgåsgurka. Min favorit ända sedan jag var liten. Några fiskmåsar skränar på innergården. Locket till kärlet för hushållssopor står väl öppet igen. Går väl inte att stänga för att behållaren är överfull. Smörgåsen känns inte som den brukar. Frukostmat på kvällen. På något vis är det inte rätt. Jag tänker att man skulle kunna göra ett schema över vilka maträtter man kan äta inom vilka tider. Att det är fullt rimligt att fastställa något sådant. Leverpastejmacka går bra mellan 06.00 och 08.30 samt mellan 21.30 och 22.30. Sedan är det för sent för nattamat. Kanske kan man också äta det mellan 11.30 och 13.00, men bara om man är ute i naturen. Bara om äggmackor av någon anledning inte gick att skaffa fram. Gröt kan man bara äta på morgonen. Ceasarsallad går bra till lunch men absolut inte som frukost eller middag osv.

Snedsolen faller på kylskåpsdörren. Den gör så numera, sedan de beskar almarna. Mer sol in i lägenheterna var argumentet. Mer insyn, sa jag. Jag dricker mjölk till mackorna. Det brukar jag aldrig göra. Inte sedan jag blev vuxen. Klockan visar 18.04 och jag har ringt henne åtta gånger. Men telefonen är avstängd. Jag tänker att bussen blivit stående vid sidan av vägen. Att hon fallit tillbaka i sitt gamla mönster med att glömma ladda telefonen. När jag kontrollerade den igår innan jag gick och lade mig hade hon bara 27 procent kvar. Många gånger har jag förklarat för henne att det är ansvarslöst att inte ha sin mobil laddad. Nu när det finns mobiler blir det ens skyldighet att vara tillgänglig. Åtminstone för närstående. Man svarar eller ringer upp inom en halvtimme. Konstigare än så är det inte. Kanske ska jag påminna henne om det när hon kommer. Hon borde vara här snart.

Det mörknar. Hon svarar inte. Kommer inte. Det måste finnas ett skäl. Varför gör hon såhär? Jag ställer in Creme Fraichen i kylskåpet. Lägger tillbaka paprikan i facket för grönsaker, och morötterna i facket för rotfrukter och lök. Snart börjar sena Aktuellt. Då kommer hon vara fyra och en halv timme sen. Jag har lyssnat på lokalradion. De säger ingenting om bussar med problem eller olyckor. Så jag ringer igen. Flera gånger. Jag får påminna henne om laddningen, tänker jag medan jag dricker ett glas vatten stående vid diskbänken. Ser ut genom köksfönstret. Till och med fiskmåsarna har återvänt hem till sina bon nu.

I vardagsrummet sätter jag på tv:n trots att det är tre minuter kvar till aktuellt. Musik och eftertexter. Jag står vid fönstret och väntar på vinjetten. Samtidigt som den börjar piper mitt armbandsur. Inte två gånger för heltimme som den brukar. Fyra gånger piper det. Pip-pip, pip-pip. Jag ser på klockan, lyfter den till örat. Varför kan jag inte säga säkert. För jag vet ju att den inte kommer pipa igen förrän om en kvart. Sedan ser jag mig omkring efter andra förklaringar. Fyra pip? Och där precis vid benet på den ena fåtöljen. Den som alltid jag sitter i. Den som vi båda är överens om att jag är den som alltid sitter i. Där skymtar något vitt. Liksom bakom benet, inne under fåtöljen. Och när jag lägger mig på knä. Kryper närmre, så ser jag klockan. Hennes. Under det främre högra benet. Att fåtöljen står på klockan. Stålbenet vilar mot urtavlan. Och så det vita där bredvid. En hopvikt lapp med ett ord skrivet på ovansidan.

Handen skakar när jag tar upp dem. Båda två. Jag är varm. Obegripligt varm. Blodet rusar, rusar så att det blir rött innanför ögonlocken när jag blundar. Men jag blundar ändå. Tills balansen kommer tillbaka och jag känner hur rummet blir stilla. Så öppnar jag ögonen, öppnar handen där klockans knappar har lämnat små röda avtryck i handflatan. Jag lägger klockan på soffbordet, står en stund med lappen i handen. Det står ett namn på. Mitt namn. Eller kanske bara samma namn som mitt, tänker jag. Så kan det visst vara. Handstilen är hennes. Det borde alltså vara hennes lapp, tänker jag. Så måste man se det. Det finns många som heter samma namn som jag. Dessutom känner jag inte igen lappen. Har aldrig sett den förut. Hur skulle den då kunna vara min?

Jag står med lappen i handen. Höger hand. Ser ut genom fönstret medan TV:n staplar nyheter på varandra. Så lägger jag den ifrån mig. Bredvid klockan. För den är hennes. Jag har ingen rätt att läsa den. Så måste man se det. Men jag ska fråga henne om den när hon kommer hem. Hon borde vara här snart.