Kategoriarkiv: Ett halvt ark papper

Ett halvt ark papper & ett brott

Ett brott

Han gick ett sista varv i lägenheten, bara för säkerhets skull. För att se så att allt var med. Han tittade igenom plastkassen där han packat ner det som skulle skänkas bort. Det var det sista. Inga spår fick lämnas kvar. Men han hade fått med allt, tänkt på allt. Visst hade han det.

I hallen stannade han upp, kände igenom jackfickorna efter något och drog upp ett halvt pappersark på vilket en inköpslista var nedtecknad med blyerts. Det syntes vara en helt ordinär inköpslista. Utförlig och exakt, men annars föga anmärkningsvärd. Men för mannen var den en upprepning av helgen. De två senaste dygnen, steg för steg, gärning för gärning. Med en otydbar min sjönk han ner på huk, med ryggen mot väggen och pappret i handen.

Överst stod namnet på byggvaruhuset, samt ordet ”torsdag” följt av ett utropstecken. Det gav honom en dags marginal om allt inte skulle finnas. Men allt fanns.

Följande rad löd ”Artnr: 12-4803, rundstav, 60 mm”. Tygtrasa och vävtejp hade han haft hemma. Ett välriktat slag hade räckt.

Nästa post. Artnr 32-4315, buntband. Till hand- och fotleder.

Därefter 45-1379, transportkärra – orden ”pirra, gul” inom parentes – och 44-8699, spännband 1,8 m”. Det var utrustningen han använt för att flytta den slappa kroppen från hyr-pickupen till hissen som han fortfarande hade nyckel till och in i den öde margarinfabrikens diskavdelning.

Här följde två produkter vars namn och produktnummer omgärdades av en ring, vilken flankerades av ett stort frågetecken. Valet mellan 22-6012 Ogräsbrännare m. gastub och 19-8282 Varmluftspistol. Produktbeskrivningen hade avgjort saken: ”Lämplig för färgborttagning, formning av plats, vallaborttagning m.m. Hög effekt och reglerbar fläkt i tre lägen. Justerbart temperaturläge”. Större möjligheter. Lukten av grillat och en malande tanke; elden som bränner, elden som renar…

26-2022, Hammare och 25-8974, Galvaniserad tvåtumsspik. De krampaktigt utspärrade fingrarna. Han hade blundat.

26-3145, Snabbtving med spännarm. Krossa den som krossat. Det där med fingrarna hade inte fungerat så istället hade han spänt den mitt i handflatan.

Artnr 35-7890, Peang. Ordet ”tång” inom parentes och nr 37-7122, brytbladskniv. För att klyva den kluvna tungan. Men vid det här laget var kroppen slapp, tystnaden så total att han kunde höra ljudet av muskelfibrer som brast när de mötte eggen. Som torra knäppanden.

Där efter, det definitiva slutet. Nr 26-2056 Slägga. Orden ”röd, lång” inom parentes. Studsfri med gummiklätt huvud och dito handtag, L980 mm, Vikt 5,2 kg. Ett slag, ingen studs.

Artnr: 40-8957 Tigersåg. Orden ”kraftig motor”, ”effektiv”, ”för många material” och ”stort sågdjup” hade varit vägledande. Sågens skrikande fortplantade sig och växte i den tomma betongbyggnaden, som ylandet från ett hungrigt djur.

Följande rad löd ”skyddskläder???”. Valet hade fallit på en regnponcho utan vilken han blivit helt nedskvätt och ett par skyddsglasögon som enligt produktbeskrivningen var prisvärda, hade polykarbonatlins och uppfyllde kraven enligt standarden EN 166. Bra köp båda två. Lätta att skölja av.

Artnr: 10 536. Soppåsar för mindre delar.

Artnr: 10 539: Sopsäckar för större delar.

Artnr: 34-7002 Fem-pack flyttlådor med extra stabil botten. För flytt och förvaring. Ungefär 80 kilo uppdelat på två lådor och rodnande handflator när kartongen skar in i händerna.

Artnr 34-5656, Städset innehållande plasthink med urvridare samt teleskopmopp. Att använda tillsammans med 31-8749, Powerwash, effektivt rengöringsmedel för kraftigt smutsade ytor. Inga spår fick lämnas kvar.

Längst ner på pappret fanns ett fyrsiffrigt tal nedskrivet: 2871. Den totala materialkostnaden uträknad för att kunna göra ett tillräckligt stort kontantuttag. Inga spår fick lämnas kvar.

Mannen reste sig upp och kontrollerade att tändaren låg kvar i jackfickan. Sedan tog han upp plastpåsen med plaggen som skulle i insamlingscontainern för kläder. Ingen skulle leta bevismaterial på Afrikas horn, och inom tio minuter skulle det halva arket papper blivit till askflagor som vinden bar ut över ån. Som svävande fragment av förbränt hat. Inga spår skulle lämnas kvar. Snart skulle han gå in i en ny fas, fasen efter vedergällningen då allt blivit ställt till rätta. Och snart skulle lättnaden komma. Snart.

Annonser

Ett halvt ark papper & Zombies

zombies

Trots att solen redan föll brant in genom köksfönstren var staden tyst, som om den stannat upp, försjunkit i tankar i hopp om att kunna förstå och bearbeta den gångna natten, förbereda sig inför den kommande. Mannen med såret på kinden stod i hallen. Allting var packat nu. De två väskorna – en med mat, en med övriga förnödenheter – stod redan i bilens baklucka.

Mannen gick ett sista varv i lägenheten för att se så att allt var med. Så gick han ut i hallen där han stannade upp vid åsynen av ett papper som satt uppnålat på väggen invid telefonen. Han tog ner det, granskade det. Allt fanns där. Allt det som utspelat sig de två senaste åren. Allt det goda och allt det så vedervärdigt onda; allt det han nu var tvungen att fly ifrån.

Överst på listan fanns numret till företaget som alla religiösa grupper hatade och som enligt medias mening försökte leka Gud, numret han blev ombedd att ringa efter första intervjun. Därpå följde tre överstrukna nummer och lika många överstrukna namn; chefer som han haft och lämnat bakom sig medan han steg för steg rört sig uppåt i graderna, in emot företagets hemligaste rum – dess mest ljusskygga verksamhet.

Nästa nummer: Leverantören av laboratorieutrustning. Han är där han vill vara men ambitionerna och hungern efter resultat gör arbetstiden för kort. Pengar har han tillräckligt med för att kunna bygga ett eget laboratorium i källaren.

Veterinären: Det går framåt, han köper råttor.

Härpå följer numret till städerskan han anlitar för att få ännu mer tid över åt arbetet och numret till pizzerian som han ringer när han inte hinner laga mat.

Sedan byter skribenten penna, ett mörkblått bläck tar vid samtidigt som de täta överstrykningarna ger listan en air av frenesi. Det är nummer till fyra olika hallickar varav tre är överstrukna – flera försök krävs innan han får tag på ett exemplar med en genstruktur som är rimlig att arbeta med. En spenslig stackare med förskrämda ögon och korpsvart hår. Men arbetet är viktigare.

Därefter: Numret till butiken som levererar flickans TV. Någon förströelse måste hon ju ha där nere.

Sedan: Köttgrossisten. Flickans matvanor förändras, aptiten tilltar.

Så följer två överstrukna namn och lika många nummer. Försök som resulterar i noll och ingenting.

Därefter: Emrik, killen som svarar. Och visst har han att sälja. Skjutvapen i alla storlekar. Punktlig visar han sig också vara. Pengar till den ena killen, påsen från den andra. För säkerhets skull. Nu är tyngden i bröstfickan redan en vana. Dessutom kan Emrik på några dagars notis skaffa fram handklovar av en modell som den ryska polisen använt samt en tvångströja som sannolikt också härrör från någon gammal sovjetstat.

Nästa nummer är skrivet som i brådska, snett och större än de andra. Det går till veterinären som efter övertalning säljer honom en ansenlig mängd acepromazinlösning för nedsövning av hästar. Men inga doser kan söva henne nu när hennes styrka växt och det nya medvetandet vaknat.

Vid det sista numret drog en min som av äckel, eller kanske smärta över mannens ansikte. Det var numret till militären, det nummer som allmänheten uppmanats att ringa om de lyckades döda någon av varelserna (ja, så kallades de nu!). Det var numret han ännu inte ringt. Flickan var försvunnen, och trots sin långsamhet, trots sin degenererade hjärna hade hon undkommit. Och en knapp vecka senare, när TV kablade ut de bilder som bekräftade ryktena förstod han hur det måste hänga ihop. Tre stycken var det, mitt i en vidrig måltid. Man såg dem resa sig. Det ryckiga rörelsemönstret. Det gick inte ta miste. Det han tagit för en nervsjukdom i kombination med en degenerativ cellstörning var något mycket, mycket värre.

Mannen höjde huvudet och såg ut genom fönstret, ut över den tomma staden. I natt skulle horden av sjuka komma tillbaka. Han rörde vid ärret på kinden. Det läkte långsamt, men annars verkade han ha klarat sig. En sista blick på pappersarket innan han vek ihop det och stoppade det i rockfickan. Så vände han sig åter mot dörren, och medan han med långa steg korsade golvet skymtade en antydan till leende på hans läppar. För även om de två senaste årens arbete inte burit den frukt han väntat, så hade han ändå uträttat något på sätt och vis storslaget, något som människorna skulle minnas och tala om. Länge. Åtminstone de som överlevde.