Grottmänniskor

 

 

Screenshot_20180204-191837Jag var fem eller sex och på vår gata bodde det en flock grottmänniskor. Ni vet: klädda i djurhudar, halvnakna och med stenar som sina enda verktyg. Jag tror att de flyttade in när jag var ungefär fyra år och fastän jag var kass på att räkna på den tiden är jag rätt säker på att de var fem stycken; två stora och tre små. De bodde där och levde där precis som vi gjorde. Fast inte i ett hus utan i en ganska stor och övergiven grotta längst ner på gatan, vid den stora allmänningen som låg inklämd mellan vändplatsen, skogsbacken nedanför Lindgårdens hyreshus och motorvägen. Pappa tyckte det var förjävligt, och jag är ganska säker på att de andra papporna höll med. Men ibland när mamma och pappa hade druckit så att möblerna i vardagsrummet bara trillade omkring, brukade vi gå bort och hälsa på dem.

Redan på långt håll såg vi elden som brann utanför grottöppningen; och det var där vi alltid hittade dem, sittande på en varsin sten som de (eller kanske andra grottmänniskor som bodde där före dem) hade rullat fram och i lagt en ring runt eldgropen. De brukade hänga där och grilla djurdelar. Ofta satt de med ett varsitt djurben som såg ut att vara bortslitet direkt från kroppen. De höll djurhovarna i sina skitiga händer och djurlåren över gropen. Glöden var lysande röd och när köttet var klart slängde de på ny ved så att elden flammade upp igen.

Pappa brukade kalla dem ”ociviliserade jävlar” och när man såg dem äta var det lätt att hålla med. På något sätt hade de alltid lika mycket mat utanför som i munnen när de tuggade. De åt köttet direkt från benen, slet loss det med tänderna och drack vatten ur stora nötskal medan vi tre, Emma, Rasmus och jag satt bredvid på varsin sten och såg på.

Emma som var störst försökte prata med dem ibland, men de verkade inte vara så intresserade. Rasmus samlade småben i fickorna att ta med sig hem och jag, jag tittade nog mest in i elden, lyssnade på den kolossala tystnaden som uppstod då motorvägen var tom.

Och vi trivdes rätt bra där hos dem. Maten åt de själva men värmen från elden delade de med sig av. Och de verkade inte ha något emot att vi var där. Vi hade varit där många gånger och de hade säkert sett mönstret; vi kom, vi satt ett tag och gick sedan hem igen när det mörknat. Det var liksom bara det. Och jag tror inte att mamma och pappa ens märkte att vi varit borta. Tyst smet vi ut ur huset och lika tyst smet vi sedan in igen; och så uppför trappan till övervåningen där sovrummen var. Ibland kom mamma och tittade till oss där vi låg tätt ihopträngda i Emmas säng. Om vi kisade försiktigt kunde vi se hennes siluett i dörröppningen. Och kisade gjorde vi nog alla tre. Men ingen rörde sig. Alla låtsades sova.

När jag precis fyllt sju fick pappa sparken från sitt arbete. Mamma skrek åt honom att han var en värdelös sopa som inte kunde göra någonting ordentligt och att hon förstod den där mellan-chefen precis. Pappa kontrade med att mamma blivit en ”satans kärring på sista tiden” och snart lade sig möblerna i med sitt flygande och glidande och kraschande.

Vi smet ut. Det var Emma och jag och Rasmus och en skymning som försökte le vänligt emot oss men som ändå bara va en skymning.

Elden syntes på långt håll. Ett orange-rött ljussken borta vid motorvägen. Vi gick dit och satte oss på varsin sten och jag tror att det var den gången vi såg dem slita benen av ett rådjur. Djuret var dött redan när vi kom, men om man bara tittade på huvudet, tänkte bort kroppen, såret, kunde man tro att det sov. Flocken stod samlade runt det. De fyra största höll i varsitt ben medan den femte hade en spetsig sten som hon använde för att hugga mot ljumskarna. Det tog lång tid, stenen var spetsig men inte vass. Och när de äntligen var klara hade de rufsiga frisyrerna blivit platta av svett.

Sedan satt vi där och såg på medan de grillade och åt sitt kött.

Precis som vanligt blev vi kvar tills mörkret fallit, och när vi kom hem stod pappa i hallen, hög som ett träd och tung som skam.

– Var har ni varit, sa han.

Vi sa ingenting.

– Säg bara inte att ni varit i den där äckliga grottan igen!

Ljuset i hallen var släckt men man kunde se att han var röd i ansiktet, och hade något mörkt klet på kinden. Inte ens Emma som alltid hade så bra svar på allt, hade något att säga nu. Så istället sprang vi mot trappan, och upp, och in i Emmas rum. Och jag kan inte minnas att jag hörde pappas steg i trappan den kvällen. Kanske sov han på soffan.

Som jag minns det åkte vi till mormor och morfar den helgen. Vi brukade göra det när mamma och pappa behövde prata. Morfar satt i kökssoffan eller framför någon fotbollsmatch när vi var där. Gjorde knyckliga cigaretter med rullapparat och svor över att mamma valt att dela sitt liv med en satans kretyn. Mormor stod vid spisen och luktade stekos och var snäll och världens bästa på att göra sås.

Jag tror att vi var där den helgen. Ja, så måste det ha varit. För det var först i skolan på måndagen som vi fick höra om det som hänt. Det var Isak Weislav som berättade. Han hade sett alltihop från sitt sovrumsfönster. Vår pappa hade gått först, sa han. Och efter hade det kommit ett helt gäng av arga gubbar. De hade haft facklor och basebollträn och Gregerz som var jägare hade med sitt gevär.

Den kvällen väntade vi på att möblerna skulle börja flyga. Vi satt framför tv:n och tyckte att det tog ovanligt lång tid. Det började redan skymma. Men till slut kom det ändå. Och så fort den första kraschen hördes drog vi på oss skorna och stack iväg.

Redan på långt håll såg vi att det var konstigt mörkt borta vid grottan. Väl där var allt nästan precis som det brukade. Lite kol låg utspillt utanför gropen, en av sittstenarna hade fallit omkull och delar av nötskalen som de brukat dricka ur låg söndertrampade i gräset. Det var allt. Men så fanns där inte heller mycket att förstöra.

Jag kan inte minnas att vi någonsin pratade om det. Vid något tillfälle nämnde pappa att de där ociviliserade jävlarna tydligen hade flyttat, men vi andra – jag tror inte vi sa ett ord om saken.

Men vi gick dit några gånger också efter att grottfolket försvunnit, Emma, Rasmus och jag. Vi samlade pinnar i skogsbacken och satte oss på varsin sten. Emma hade snott med sig en av mammas tändare. Men även om tystnaden var ungefär densamma var känslan en helt annan. Dessutom upptäckte vi snart att vi var värdelösa på att göra upp eld.

 


Den här novellen finns också publicerad på Polemik.nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s