De Ögondöda. Igen.

Oarya har återigen skrivit väldigt fint om De ögondöda. Läs!

Old Adult Reads Young Adult

Nu har det till slut hänt. Det är slut. Jag har tidigare skrivit om nanonovellerna om De Ögondöda och invånarna i byn Skymninge, men nu är det alltså över, 666 texter senare (+epilog).

Jag är ingen stor skräckfantast, men De Ögondöda har numera en väldigt speciell plats i mitt hjärta och berättelsen har varit otroligt intressant att följa under resans gång. Min arbetsgivare hade nog inte varit så nöjd med vetskapen om de dagar jag suttit och läst ikapp om Skräddaren, Rita Valo, Ols Wagner och de andra men vilken tripp det har varit, om än oproduktiv för mitt riktiga jobb. Istället har jag suttit och imponerats av hur grisigt och köttigt det har varit, njutit av den ständigt upptrappande rysligheten och förundrats över hur konsekvent sjukt allting varit.

Jag tänkte ta några av mina favoriter och prata lite om dem. Först ut är:

View original post 471 fler ord

Annonser

Grottmänniskor

 

 

Screenshot_20180204-191837Jag var fem eller sex och på vår gata bodde det en flock grottmänniskor. Ni vet: klädda i djurhudar, halvnakna och med stenar som sina enda verktyg. Jag tror att de flyttade in när jag var ungefär fyra år och fastän jag var kass på att räkna på den tiden är jag rätt säker på att de var fem stycken; två stora och tre små. De bodde där och levde där precis som vi gjorde. Fast inte i ett hus utan i en ganska stor och övergiven grotta längst ner på gatan, vid den stora allmänningen som låg inklämd mellan vändplatsen, skogsbacken nedanför Lindgårdens hyreshus och motorvägen. Pappa tyckte det var förjävligt, och jag är ganska säker på att de andra papporna höll med. Men ibland när mamma och pappa hade druckit så att möblerna i vardagsrummet bara trillade omkring, brukade vi gå bort och hälsa på dem.

Redan på långt håll såg vi elden som brann utanför grottöppningen; och det var där vi alltid hittade dem, sittande på en varsin sten som de (eller kanske andra grottmänniskor som bodde där före dem) hade rullat fram och i lagt en ring runt eldgropen. De brukade hänga där och grilla djurdelar. Ofta satt de med ett varsitt djurben som såg ut att vara bortslitet direkt från kroppen. De höll djurhovarna i sina skitiga händer och djurlåren över gropen. Glöden var lysande röd och när köttet var klart slängde de på ny ved så att elden flammade upp igen.

Pappa brukade kalla dem ”ociviliserade jävlar” och när man såg dem äta var det lätt att hålla med. På något sätt hade de alltid lika mycket mat utanför som i munnen när de tuggade. De åt köttet direkt från benen, slet loss det med tänderna och drack vatten ur stora nötskal medan vi tre, Emma, Rasmus och jag satt bredvid på varsin sten och såg på.

Emma som var störst försökte prata med dem ibland, men de verkade inte vara så intresserade. Rasmus samlade småben i fickorna att ta med sig hem och jag, jag tittade nog mest in i elden, lyssnade på den kolossala tystnaden som uppstod då motorvägen var tom.

Och vi trivdes rätt bra där hos dem. Maten åt de själva men värmen från elden delade de med sig av. Och de verkade inte ha något emot att vi var där. Vi hade varit där många gånger och de hade säkert sett mönstret; vi kom, vi satt ett tag och gick sedan hem igen när det mörknat. Det var liksom bara det. Och jag tror inte att mamma och pappa ens märkte att vi varit borta. Tyst smet vi ut ur huset och lika tyst smet vi sedan in igen; och så uppför trappan till övervåningen där sovrummen var. Ibland kom mamma och tittade till oss där vi låg tätt ihopträngda i Emmas säng. Om vi kisade försiktigt kunde vi se hennes siluett i dörröppningen. Och kisade gjorde vi nog alla tre. Men ingen rörde sig. Alla låtsades sova.

När jag precis fyllt sju fick pappa sparken från sitt arbete. Mamma skrek åt honom att han var en värdelös sopa som inte kunde göra någonting ordentligt och att hon förstod den där mellan-chefen precis. Pappa kontrade med att mamma blivit en ”satans kärring på sista tiden” och snart lade sig möblerna i med sitt flygande och glidande och kraschande.

Vi smet ut. Det var Emma och jag och Rasmus och en skymning som försökte le vänligt emot oss men som ändå bara va en skymning.

Elden syntes på långt håll. Ett orange-rött ljussken borta vid motorvägen. Vi gick dit och satte oss på varsin sten och jag tror att det var den gången vi såg dem slita benen av ett rådjur. Djuret var dött redan när vi kom, men om man bara tittade på huvudet, tänkte bort kroppen, såret, kunde man tro att det sov. Flocken stod samlade runt det. De fyra största höll i varsitt ben medan den femte hade en spetsig sten som hon använde för att hugga mot ljumskarna. Det tog lång tid, stenen var spetsig men inte vass. Och när de äntligen var klara hade de rufsiga frisyrerna blivit platta av svett.

Sedan satt vi där och såg på medan de grillade och åt sitt kött.

Precis som vanligt blev vi kvar tills mörkret fallit, och när vi kom hem stod pappa i hallen, hög som ett träd och tung som skam.

– Var har ni varit, sa han.

Vi sa ingenting.

– Säg bara inte att ni varit i den där äckliga grottan igen!

Ljuset i hallen var släckt men man kunde se att han var röd i ansiktet, och hade något mörkt klet på kinden. Inte ens Emma som alltid hade så bra svar på allt, hade något att säga nu. Så istället sprang vi mot trappan, och upp, och in i Emmas rum. Och jag kan inte minnas att jag hörde pappas steg i trappan den kvällen. Kanske sov han på soffan.

Som jag minns det åkte vi till mormor och morfar den helgen. Vi brukade göra det när mamma och pappa behövde prata. Morfar satt i kökssoffan eller framför någon fotbollsmatch när vi var där. Gjorde knyckliga cigaretter med rullapparat och svor över att mamma valt att dela sitt liv med en satans kretyn. Mormor stod vid spisen och luktade stekos och var snäll och världens bästa på att göra sås.

Jag tror att vi var där den helgen. Ja, så måste det ha varit. För det var först i skolan på måndagen som vi fick höra om det som hänt. Det var Isak Weislav som berättade. Han hade sett alltihop från sitt sovrumsfönster. Vår pappa hade gått först, sa han. Och efter hade det kommit ett helt gäng av arga gubbar. De hade haft facklor och basebollträn och Gregerz som var jägare hade med sitt gevär.

Den kvällen väntade vi på att möblerna skulle börja flyga. Vi satt framför tv:n och tyckte att det tog ovanligt lång tid. Det började redan skymma. Men till slut kom det ändå. Och så fort den första kraschen hördes drog vi på oss skorna och stack iväg.

Redan på långt håll såg vi att det var konstigt mörkt borta vid grottan. Väl där var allt nästan precis som det brukade. Lite kol låg utspillt utanför gropen, en av sittstenarna hade fallit omkull och delar av nötskalen som de brukat dricka ur låg söndertrampade i gräset. Det var allt. Men så fanns där inte heller mycket att förstöra.

Jag kan inte minnas att vi någonsin pratade om det. Vid något tillfälle nämnde pappa att de där ociviliserade jävlarna tydligen hade flyttat, men vi andra – jag tror inte vi sa ett ord om saken.

Men vi gick dit några gånger också efter att grottfolket försvunnit, Emma, Rasmus och jag. Vi samlade pinnar i skogsbacken och satte oss på varsin sten. Emma hade snott med sig en av mammas tändare. Men även om tystnaden var ungefär densamma var känslan en helt annan. Dessutom upptäckte vi snart att vi var värdelösa på att göra upp eld.

 


Den här novellen finns också publicerad på Polemik.nu.

OArYA hjärta De ögondöda!

Oarya skriver fina ord om De ögondöda!

Old Adult Reads Young Adult

”De ögondöda” är nåt tämligen unikt, åtminstone i Sverige vad jag vet. Det är en skräckföljetong som man kan följa på instagram och twitter och som skrivs av Mårten Dahlrot och Jimmy Berestål. Det är namn som tidigare varit okända för mig, men nu är jag en stor fan. De har för övrigt haft en del spännande gästförfattare så som Anders Fager och Kristina Hård.

Jag är alldeles till mig i trasorna, jag älskar verkligen det här. Det finns en fantastiskt makaber obehagkänsla som genomsyrar alltihop och jag har inte nog med bra grejer att säga om det. Det är ett pågående projekt som jag följer med stort intresse och det borde ni som gillar skräck också göra.

Jag tycker att det är lättast att läsa via https://deogondoda.wordpress.com/ för att komma ikapp, men sen kanske man ska gå över till insta.

Capture

 

View original post

De ögondöda

Tillsammans med novellisten Jimmy Berestål skriver jag sedan någon vecka tillbaka om De ögondöda och om orten Skymninge. Historien byggs upp av fragmentariska mini-noveller som tillsammans utgör berättelsen om den lilla orten invid skogen.

Följ De ögondöda på Instagram (deogondoda) och Twitter (@deogondoda). Och läs de första 80 delarna på vår blogg, deogondoda.wordpress.com.

Nanonoveller och tävlingsvinst

Under oktobers sista dagar kastade jag mig in i en novelltävling där det gällde att skriva skräck-noveller på max 140 tecken. På några dygn lyckades jag skriva nitton mini-skräckisar och en av dem fanns med bland tävlingens tre vinnarnoveller. 
Jag riktar ett stort tack till Jimmy Berestål som peppade mig till deltagande och presenterar samtliga noveller nedan; vinnarnovellen först, sedan resten.

Avslutning

Arvid

Arvid står så still han kan medan pappa knyter på honom slipsen. Pappa står tätt intill, bakom, på knä. Arvid ser hans koncentrerade min i spegeln. Huvudet som tittar fram över Arvids axel. Om Arvid kisar ser det nästan ut som de delade samma kropp.

Han kommer inte säga något om slipsen. Han såg pappas blick när mamma kom in i köket i morse. Det är inte läge. Han har sagt minst tusen gånger att slipsen stryps, men det verkar inte spela någon roll. På skolavslutningen har man slips, så enkelt verkar det vara. Pappas kind rispar mot Arvids, från köket hörs mammas stönanden. Hon låter alltid så de morgnarna då hon kräkt, som om hon behövde andas extra efteråt.

När slipsen sitter som den ska möter Arvid pappas stolta blick i spegeln. Pappa ler. Det där leendet som börjar i ögonen och sen sprider sig utåt, till rynkorna runtomkring, till munnen och sen vidare till Arvid. Det där leendet som nästan, men bara nästa får stenen i magen att lösas upp. Pappa-rasp när Arvid får en hård puss på kinden. Sedan går pappa mot köket medan han själv hänger kvar framför spegeln. Testar orden som han helt säkerhet kommer få höra av farmor när de träffar henne utanför kyrkan ”Men herregud va du har blivit tjock…” den korta tystnaden, och sedan ”… eller jag menar stor”. Han har börjat vänja sig vid det där skämtet, nästan gilla det. Men inte mamma. Hon bara tittar på farmor som om hon luktade kobajs och efteråt skäller hon på pappa.

Arvid går ut i köket, kryper in i kökssoffan och försöker att inte titta på mamma. Pappa har gjort varm choklad och smörgås med mycket smör och utan kanter. Han gör alltid allting extra noga när det är såhär, när mamma är såhär. Den sura lukten sträcker sig över bordet, men Arvid stoppar ner näsan i koppen, andas varm-choklad-luft för att slippa känna den. När som helst nu kommer mamma resa sig, säga att hon måsta hänga tvätt och sedan snabbt stega iväg mot källartrappan. Pappa kommer göra blicken men inte säga någonting och Arvid kommer tänka att det hon gör där nere är någonting hemskt, han kommer känna det i magen, hur stenen växer. Och Arvid och pappa kommer sitta där medan mamma är borta. Tystnaden kommer vara som ett monster som äter alla frågor, äter alla svar. Och pappa kommer säga sitt vanliga ”hon är snart tillbaka” och när de hör dörren, stegen i hallen kommer de äntligen titta på varandra, och mamma kommer att komma in i köket och vara mer sitt vanliga. Hon kommer pussa Arvid på kinden och han kommer känna lukten och pappas blickar och när mamma tagit kaffe och satt sig på sin plats igen kommer de långsamt försöka bli som vanligt igen.

Men ännu sitter mamma där med huvudet så tungt lutat handen att det ser ut som att det är nåt fel på halsen, att den inte orkar bära huvudet utan hjälp. Hon sitter så stilla, som om hon somnat eller aldrig vaknat helt. Det enda som rör sig är handen som plötsligt lyfter från bordet och sträcker sig fram i Arvids riktning, som om hon ville säga någonting men munnen inte ville lyda, bara armen. Men så stannar armen. Plötsligt i luften bara. Istället för att röra vid honom reser hon sig, snabbt så att stolen ramlar bakåt. Mamma står alldeles stilla och lite vingligt, men bara en pytteliten stund, en mikrosekund. Sen springer hon. Ljudet av toalettdörren som slår igen. Låset. Pappa sträcker sig snabbt mot radion och knäpper på nyheterna innan han går efter henne.

Arvid tuggar och tuggar, får ta in extra choklad i munnen för att mackan ska gå att svälja. Allt blir som en lös deg, men det gör ingenting, blandningen som blir när den varma chokladen smälter mackans smör är god. På radion pratar de om sol och växlande molnighet och från hallen hör Arvid pappas röst. ”Vi behöver sticka om tio minuter för att hinna till samlingen i klassrummet”.

Inget svar från toaletten.

”Du får komma sen om du kan, det börjar på skolgården klockan nio”.

Inget svar.

”Om någon frågar kommer jag säga att du har migrän. Ok?”

Ett ljud som låter som ”Mmmm”.

”Du får lösa det här hur du vill, men om det syns på dig att du har druckit så kommer jag inte prata med dig, då får du stå för dig själv”.

Inget svar.

Sedan är de snart på väg. Arvid får åka på pappas pakethållare. Utan hjälm för att inte förstöra frisyren, säger pappa. Men Arvid förstår att det bara handlar om att göra allt till det bästa. Arvid älskar vinden i håret när de susar ner för backen mot skolan. Det sånt som för en stund kan få stenen att krympa ihop. Arvid skriker in i motvinden. Pappa skriker också, det högsta han kan, och skriken blandar sig med varandra och det är sommar i luften och trädgårdarna är gröna och tårarna som rinner ner för Arvids kinder – han kan säga att det bara är vinden. Det skulle kunna vara bara vinden.

Johan 

Johan behöver inte ens öppna ögonen för att inse vad det är för slags morgon. Den sura lukten räcker för att han ska veta. Minnesbilder från kvällen innan rullar upp innanför ögonlocken. Han hade också tagit något glas vin, ett eller två – första semesterdagen är man i sin full rätt, och är det något man blir i ett sådant här förhållande är det expert på självbedrägeri, på hopp mot bättre vetande, på att intala sig själv att den här gången så kanske … Men när han gick och lade sig vid halv tolv gjorde han det ensam, och bara för att vakna igen två timmar senare till ljudet av en kvinnokropp som dråsar ner för en trappa. Han gick in och tittade till Arvid innan han gick ner, trots att han hörde Karolin stöna där nere. Instinkterna sa åt honom att kontrollera sitt barns sömn innan han undersökte hur Karolin klarat fallet. Så långt hade det alltså gått …

Han bar den slappa kroppen upp och lade den i sängen. Karolina gnydde till då och då men visade inga tacken på att vara vaken. Om det var fysiskt möjligt att somna medan man faller ner för en trappa var det vad hon hade gjort. Johan vek undan mattan och hämtade en hink innan han kröp ner bredvid henne, kvinnan som … ja, han visste inte ens. Men en gång hade det känts så jävla bra det här. Johan hade egentligen aldrig trott på kärlek, inte romantisk sådan i alla fall, han hade alltid tänkt på ”det perfekta förhållandet” som en myt, en religion för icke-religiösa mystiker som låtit sig duperas av amerikanska filmer; men det hade känts genuint bra med Karolin. Inte för att det varit varit enkelt att leva med henne, det hade det sannerligen inte. Men det hade känts bra. Rätt. Det hade det verkligen.

Men de två senaste åren hade det gått utför. Hon hade druckit allt mer och allt oftare. Gjort en rutin av att ”hänga tvätt” nere i tvättstugan. Och om hon tidigare varit på glid befann hon sig nu i fritt fall. Känslan var att hon helt slutat kämpa emot, och det fanns inga ord för hur det fick Johan att känna. Sedan de träffades för drygt tolv år sedan hade han upplev flera olika former och stadier av maktlöshet. Men den här var ny, inte väsensskild i från de tidigare, men ny för att den var så mycket starkare, mörkare, mer ovillkorlig. Att känna hur någon långsamt gled ur ens armar utan att kunna gör någonting åt det. Och det var den känslan som fyllde rummet med sin sura stank den morgonen. Men det gick inte att dras med i det där nu. Han hade Arvid och Arvid hade skolavslutning. Johan samlade tyst ihop de kläder han hängt fram kvällen innan och lät dörren glida igen bakom sig när han lämnade rummet.

Och nu här, Arvid står stilla medan Johan knyter på honom slipsen. Barnansiktet är fyllt av ett fullständigt, nästan högtidligt allvar. På bordet står en kopp varm choklad bredvid fatet med Arvids smörgås, med mycket smör och kanterna bortskurna – tjatet om att äta ordentligt kan sparas till en annan dag. För egen del blir det bara några koppar svart kaffe, en sådan här morgon är det omöjligt att känna hunger. Stämningen tar sig in över allt, förstör allt. Johan vet att Arvid också vet. Det behöver inte sägas, bara det faktum att det är Johan och inte Karolin som kommer in och väcker honom är nog. Och skulle de för en sekund glömma, har de Karolins ångeststön som påminner dem inifrån köket. Johan rättar till slipsen och för första gången den här dagen möts hans och Arvids blickar på allvar. Johan ser oron, sorgsenheten som inte borde kunna finnas i ett par barnaögon. Men han ser också sin pojk, Arvid, som slutar trean och är den mest rörande kombination av stor och liten man kan tänka sig. Han känner hur det väller upp inom honom, och han ser hur leendet smittar Arvid, hur allvaret för en stund löses upp och far iväg när Arvids ansikte spricker upp och för en stund förvandlas till pur sol.

Medan Arvid äter dricker Johan sin tredje kopp kaffe, stående vid diskbänken. Vore det inte för Karolin skulle han göra Arvid sällskap vid bordet. Men han orkar inte se på henne, möta hennes blick, se de svullna ögonen, rodnaden på kinden som måste vara ett spår efter fallet i trappan. Utanför fönstret far ett par blåmesar runt i björken; de små, till synes tyngdlösa kropparna i ständig rörelse; upp, ner, fram och åter. De rastlösa rörelserna, den lysande blå hjässan, bröstet med samma grön-gula nyans som hos en nästan mogen citron, de precist dragna linjerna, det svarta strecket som löper från näbben till nacken, rakt genom ögat, som om någon målat på färgteckningen med fin pensel.

Ljudet från Karolins stol avbryter honom, när den skrapar mot golvet och sedan faller. Johan vänder sig om och ser hennes ryggtavla där hon står vid bordet. Helt stilla, som fastfrusen. De hängande axlarna som rör sig svagt upp och ner under den marinblå koftan när Karolin andas; snabba, djupa andetag. Sedan springer hon mot toaletten och det är först då han inser att hon verkligen kommer missa skolavslutningen. Och den kyla som griper honom; den skoningslösa vanmakten. Under hela tiden han pratar med henne genom dörren ligger skriket där i bröstet, medan han borstar Arvids tänder, hjälper honom med jackan … Men det är först på cykeln han släpper ut det. Och Arvid stämmer in. Och de skriker medan gruset frasar under cykeldäcken. De skriker i motvind. I nedförsbacke. De skriker för att det inte längre finns några ord, och för att det är det enda sättet att hindra bröstet från att explodera.

Karolin

Varelsen som bor inuti Karolin håller på att bryta samman av hunger. Hela natten har hon legat vaken, blick stilla, bara några decimeter ifrån levande kött, med ögonen stirrande ut i natten, oseende eftersom människornas värdelösa ögon inte ser i mörker. Men det är inte honom, inte Johan hon valt ut, och dessutom tenderar vuxna män att smaka fruktansvärt illa.

Varelsen som bor inuti Karolin vill slita upp Karolins ansikte med tänderna inifrån. Fläka upp ansiktsköttet och vränga huvudet ut och in, låta de delar av hjärnan som ännu inte förtärts helt flyta ut genom hålet i nacken där hon för nästan fyra månader sen tog sig in, känna den välbekanta känslan av hur halvsmält hjärnsubstans rinner ned för halsen, in under kragen och ner längs med ryggen. En skälvning löper genom hennes ännu inkapslade kropp, och trots att det var så länge sedan, så fruktansvärt länge sedan kan hon känna doften av den där sega grå vätskan.

Darrande av lika delar hunger och alkoholförgiftning stiger varelsen som bor inuti Karolin ur sängen, darrande klär den hennes kropp. Alkoholen har varit en effektiv drog den här gången, den har verkat effektivare på Karolin än den annars brukar. Instinkterna har kuvats, hungern dövats. I hela fyra månader har hon hållit dem i schack medan den välling som Karolins hjärna förvandlats till har blivit henne alltmer motbjudande; svagare och blekare för varje dag. Och hon har sugit i sig den med växande avsky; över den fadda smaken, över dess stadigt ebbande förmåga att ge henne hennes krafter tillbaka. Föda! Hon behöver föda!

Varelsen som bor inuti Karolin sitter vid köksbordet medan Johan och Arvid gör något i hallen. I takt med att alkoholen sinar i hennes blod blir det allt svårare att hålla instinkterna under kontroll. Munnen släpper fram oartikulerade läten, dova stönanden; hennes charad är inte särskilt bra just nu – men det inser såklart varken Johan eller Arvid, allt de ser, tror sig se, är en människas förfall. Om de ändå insåg att de där ljuden är djuriska och inget annat, att det inte är långt kvar nu. Inte alls långt. Hon tänker vänta tills de kommer hem från skolan, men tidpunkten är egentligen likgiltig. Kanske hon ångrar sig.

Varelsen som bor inuti Karolin känner doften av kaffe, av smör som smälter på rostat bröd, av varm choklad och av människa, varmt kött, föda. En armslängd bort sitter Arvid och äter. Från den vinkel hon nu har huvudet, Karolins huvud, kan hon se koppen och Arvids hand då den sträcker sig fram och tar tag i dess öra. Och denna hand är inte likgiltig för henne. Hon inser det. Fyra månader är en lång tid och utan att inse det har hon kommit Arvid och Johan närmare än hon någonsin kommit några andra människor. Tidigare har hon alltid sett den kärlek som utan undantag fanns i en familj som patetisk, löjlig; ett emotionellt obstakel i strid med individens intressen. Obehändigt och utan praktisk nytta. Men denna gången har hon nästan börjat förstå, nästan uppskatta den känsla som hennes egen vilja till trots har varit en del av Karolins varelse. Hon har parasiterat inte bara på Karolins kropp, utan också på Arvids kärlek till det som varit, och som han fortfarande tror är hans mamma.

Någon del av henne kommer kanske också att sakna Arvid när han är borta, men delen som vill suga i sig hans hjärna är starkare. Hungern är alltid starkare; starkare än allt. Tanken får henne att rycka till. Hon inser att hennes hand långsamt börjat sträcka sig över bordet, som om kroppen agerade utanför hennes kontroll, som om drifterna, djuret tagit över. Snabbt reser hon sig och blir stående en sekund medan tankarna susar. Tankeförmågan försämras när värddjurets hjärna löst upp för mycket. Av Karolins återstår bara en blek välling och det märks. Hon tappar skärpan, självkontrollen. Dessutom gör väl alkoholens sitt. Hon känner Arvids blick på sig, Johans blick som en värme över ryggen. Hon flyr. Smäller igen toalettdörren bakom sig och kastar sig ner på golvet; Karolins händer hårt pressade mot huvudet, naglarna som klöser huden. Den här hjärnan! Den här förbannade hjärnan! Det funkar inte. Hon behöver en ny.

Varelsen som bot inuti Karolin sitter kvar på toalettgolvets svala klinkers. Hon hör Johans röst genom dörren, svarar till och med; ett svar som är ord i hennes huvud men som lämnar munnen i form av ett stön. För världen håller på att lösas upp omkring henne, yrsel och fasa och hunger som storm. Hon hör fötter i trappan, hör Johans röst från övervåningen, samtalet medan de kommer tillbaka ner och hungerns vrål inom henne. Öronens sus och doften av människa och ljudet när de tar på sig skor. Och så dörren; dunsen som klipper av deras närvaro, skär av luftströmmen som bär deras lukt. Men vrålet som nu borde tystnat tystnar inte. Stormen som borde mojnat mojnar inte. Den tilltar, rasar. Och när hon reser sig och med ett slag slår sönder både toalettdörren och Karolins högra hand förenas förstörelsen och smärtan inuti henne, blir till ett, och bottnen i dem båda är känslan av att NU. Nu jävlar. NU!

Varelsen som bor inuti Karolin springer, jagar. Den högra handen hänger obrukbar men den vänstra är stark. Med en rörelse sliter hon av sig Karolins huvud, låter sitt eget sticka fram ur den krater där halsen nyss suttit medan ett klot med ansikte och mörkbrunt hår flyger över ett staket och tar mark och rullar in bland Grankvists krusbärsbuskar. Varelsen som bor inuti Karolin springer och springer; efter dem; snabbare än cykeln; ner för backen. Hon låter sina egna fötter tränga ut genom Karolins, känner värmen från den solbadade asfalten mot trampdynorna, hör klornas klickande mot underlaget. Varelsen som bor inuti Karolin låter sitt skrik blanda sig med Arvids, med Johans; och skriken förenas till ett, smälter samman så att de inte hör henne, inte märker att det är någon bakom dem förrän hon är mitt i språnget. Och hon flyger genom luften, och hennes käkar är redan öppna, och i hennes överkäke sitter en ensam, gulnad tand – den som hon ska sänka i Arvids nacke, den som ska skapa hålet där hon ska ta sig in; en ny kropp, en ny värld, en avslutning och en ny början.