Vägen hem

När Martin vaknar under en gran känner han sig märkligt avdomnad i kroppen. Skogen är vit runt omkring honom. Snön ligger tjock och har gjort så sedan mitten av november. Det är kallt. För att inte säga djävulskt kallt. Han tog fingervantar innanför tumvantarna när han gick hemifrån. Långkalsonger under jeansen och däröver täckbyxorna. Halsduken över munnen och mössan djupt neddragen i pannan. En grangren vajar från höger till vänster ovanför hans huvud. Sammanhangen klarnar långsamt.

Det första som kommer till honom är bilden av Jessica i dörren när han gick. Hon hade Jonas på höften. Det tandlösa leendet som fick hans hjärtat att svämma över. Matilda stod bredvid henne med armarna om hennes ben. Kaninis i handen. Nappen i munnen. Då var det mitt på dagen. Nu är skymningen redan på väg. Martin hör det avlägsna ljudet från vägen. Bilar i jultrafik. Han ligger kvar som han vaknat. Utsträckt på rygg i snön. Någonting måste ha hänt honom. Frågan är bara vad.

Martin rätar på fingrarna, rör fötterna för att kontrollera att allt känns som det ska. Det gör det. Hur länge har han legat här? Han vet inte. Han minns Jessicas ord innan han gick. ”Leta inte för länge nu. Hugg en bara. Vi ska ändå vara hos mamma och pappa hela julen.” 

Martin kniper ihop ögonen och öppnar dem igen. Han ser den mörknande himlen mellan de höga grantopparna. Böjer huvudet bakåt för att känna efter så att nacken är okej. Han känner ingenting konstigt. Sedan vrider han huvudet. Först åt höger, sedan åt vänster. Det ligger någonting bredvid honom. Någonting mörkt och söndertrasat och utspritt. Martin rycker till, kravlar sig bakåt säkert två meter innan han reser sig upp. Hela tiden håller han blicken på det där som ligger på marken.

Det är en kropp. Eller åtminstone någonting som en gång varit det. Djur eller en människa? Martin är inte säker. Kroppen är fullständigt söndersliten. Blod har stänkt ut över snön. Delar av dött kött ligger utspridda. Och i mitten: en stor hög av någonting som ser ut att ha blivit vänt ut och in. Det är svårt att se ordentligt i dunklet under träden. Martin tycker sig ana sönderrivna bitar av tyg inne i högen, någonting som kanske är en dragkedja. Men rädslan gör det omöjligt att ta in mer av det han ser. Bilderna ögonen skickar blir till fysiskt våld i hjärnan. Förnuftet skriker åt honom att ta sig därifrån, springa utav bara helvete, lägga så många meter som möjligt mellan sig själv och det där på marken, och det nu.

I nästa sekund har Martin vänt runt och rusat in bland träden. Han springer som han aldrig tidigare sprungit. In mellan stammarna, förbi översnöade busksnår och stenar inbäddade i vitt. Normalt sett har han ganska dålig kondition, och det måste vara flera år sedan han sist tränade. Men det verkar inte spela någon roll nu. Rädslan är starkare. Den stör ut tröttheten. Hindrar honom från att känna sin kropp. 

Medan han springer söker han i minnet efter förklaringar. Vad är det som har hänt? Han hade hämtat yxan i garaget och gått in i skogen på trädgårdens baksida. Det var den vanliga skogen. Den som Matilda brukar leka i. Den där de plockar kantareller och blåbär om somrarna. Och han hade inte varit orolig trots att det pratats på senaste tiden. Ett av Göran Hammarströms barnbarn hade sett någonting där inne. Hon kom hem rödgråten, med andan i halsen. Så rädd att de först inte fick ett ord ur henne. Och när de fick det hade hon upprepat att det fanns någonting i skogen. Låtit så övertygad att Göran gått ut med bössan. Men Göran var också som han var. 

Martin avfärdade alltihop som ett barns fantasier och en vuxen mans osorterade rädsla för allt som kunde kategoriseras som främmande. Dessutom var han principiellt emot att köpa en gran utanför ICA om man kunde hugga en i skogen gratis. Så det var vad han tänkte göra. I år som alla andra år.

Utgångspunkten var att ta första bästa gran och så fick det vara bra med det. Men när han väl kommit ut i skogen var det omöjligt att hålla det så enkelt. Det hade delvis med stolthet att göra, det skulle kännas som ett nederlag att komma hem med en ful gran. Men han visste också att Jessicas ord om att ”bara hugga en” inte betydde att hon skulle vara nöjd med vilken gran som helst. Högg han en sned skulle han få höra det tills de slängde ut granen. Och förmodligen ett par gånger även nästa år.

Det tog en kvart att komma fram till den närmaste granplanteringen. Martin avfärdade ett tiotal granar – för gles, för tät, för sned, för bred – innan han hittade en som skulle duga. Det var då det hände. Martin mindes hur han tagit yxan ut väskan, knäppt av skyddet för eggen. Sedan var det över honom.

Fan vet vad det var. Han mindes snabba rörelser. En kropp som såg abnorm ut. För knotig, för smal, för lång för att vara fullt ut mänsklig. Ett huvud som var märkligt framskjutet. Ljusets reflektioner i något som måste varit två svarta blanka ögon.

Det hade gått obegripligt fort. Martin hade kastat sig åt sidan. Tappat yxan. Rest sig och sprungit rakt in bland de tätt växande unggranarna. Han hörde varelsen bakom sig, vek av, bytte riktning, rusade nedhukad för att inte bli sedd. Grenarna som vispade honom i ansiktet och tanken på att gömma sig, på att hitta något att krypa in under tills den försvunnit.

Minnesbilderna fladdrar genom Martins huvud medan han springer. Ljuden från vägen tjänar som riktmärke. Han springer bort från dem, i riktning mot husen. Ännu kan han inte se några ljus mellan stammarna. Men de finns där. Han känner den här skogen. Det borde inte dröja länge förrän han är hemma. 

Emellanåt stannar han upp för att lyssna. Snön gör skogen tyst och det borde vara enkelt att höra en förföljare. Men ingenting. Inte ett ljud sedan han vaknade under granen. Sedan han vaknade bredvid … det där.

Han försöker minnas. Granplanteringen. Flykten in i skogen. Det måste också ha funnits någonting annat där. Något vars olycka blev hans räddning. Fan vet vad det kan ha varit, eller vem. Men något hade blivit varelsens byte. Så mycket stod klart. Blodet i snön. Högen av söndertrasad kropp. Han hade haft en jävla tur som kom undan. 

Det sista han mindes var hur han kastade sig in bakom en rotvälta. Han måste ha slagit i huvudet i någonting. Tillräckligt hårt för att tappa minnet, men inte medvetandet. Han kände ingen smärta i huvudet just nu. Och hur det än var med honom tänkte han inte undersöka det på egen hand. Om han var skadad kunde Jessica säkert lappa ihop honom när han kom hem. Men det var säkert ingen fara. Han hade åtminstone lyckats kravla iväg en bit till innan han tuppade av. För när han vaknade låg han inte bakom rotvältan utan inne under ett träd. 

Bilden av högen stiger upp för hans inre. Blodet, köttet, tyget med dragkedjan som tycktes sticka ut ur den söndertrasade kroppen. Hjärnan motar bort minnet, vägrar spela upp det i sin helhet, som om den behöver återhämta sig innan den kan processa det. Hur som helst har han haft en satans tur, medan någon annan inte haft det. Så enkelt är det. Och nu behöver han komma hem innan turen vänder. 

Benen arbetar. Han springer utan att känna tröttheten. Minnet av den smala mörka varelsen. Ögonen som blänkte. En hand som sträcktes ut.

Ett avlägset ljus dyker upp mellan stammarna. Om han tagit ut riktningen rätt borde det vara ljuset från hans eget köksfönster. Där inne sitter Jessica, Matilda och Jonas. Kanske har de redan börjat äta. Kanske väntar de på honom. Han undrar vad han ska säga. Hur ska han förklara att han kommer hem utan gran? Och vad ska han berätta för Jessica när barnen somnat?

Han kan se henne framför sig. Leendet. Den sneda framtanden. Ögonen som kanske är gröna, kanske grå – efter femton år tillsammans är han fortfarande inte riktigt säker. Hennes ansikte förvandlas till Matildas. Ögonen blir kvar. De hade likadana. Bilden av de vita konståkningsskridskorna hon ska få i julklapp. Riktiga, med taggar där fram. Hennes leende, hennes skratt, hur det rinner fram ut henne, som vatten, blandas upp med Jonas skratt, det han skrattar när någon kittlar honom. Skrattet som övergår i ett hest, andfått skrik. Det är alltid då Matilda tar en paus, kisar mot sin lillebror och formar händerna till klor, till klor. Klor. 

Martins ben arbetar, tankarna återvänder till det han mött där ute. Till hur han sprang och kastade sig över rotvältan. Till det han såg när han vaknade. Medan han söker efter lämpliga ord börjar hjärnan pussla ihop högens enskildheter till en helhet. Skapa någonting meningsfullt av de blodiga fragment som låg i snön. Delar träder fram, får skärpa och konturer. Någonting som en gång varit en näsa. En del av en käke med gles skäggstubb. Dragkedjan. De sönderslitna resterna av vad som en gång kunde, nej måste ha varit en mörkblå vinterjacka.

Martin stannar mitt i steget. Färgen. Dragkedjan. Varelsen. Dragkedjan.

Han är så nära huset nu att han ser Jessica genom fönstret. Avståndet är fortfarande för stort för att han ska kunna utläsa hennes ansiktsdrag. Men det är hon. Hon som tyckte att mörkblått var bra. Att det skulle klä honom.

Långsamt vänder sig Martin om. Han ser skogen som en mörk vägg där bakom sig. Så sänker han blicken. Marken bakom honom är orörd. Han har inte lämnat några spår i snön.

De svältande i Våle

(bild: Fanny Penttinen, https://www.instagram.com/fp_drawings/)

Det gräver i mig nu. Från magen sprider det sig ut. Som eld. Som ett brinnande hålrum. Och de är överallt. Munnar. De är bara munnar. Men jag ska berätta allt. Hur det började och vad som hänt och det jag hann ta reda på medan Emil var här ute. Ensam fast alls inte ensam. Jag ska berätta allt, men jag tar det från början. Jag tar det från början.

Första gången jag hörde talas om Våle var en knapp vecka innan Emil åkte dit. Det var en torsdag, och vi träffades som vanligt klockan åtta utanför Lizzies, det halvsunkiga ölhak som blivit något slags stammisställe för oss.

Vi brukade sitta där några timmar i veckan. Dricka två eller tre öl, prata och röka några cigaretter om det fanns plats på uteserveringen. I efterhand hade jag ofta svårt att minnas exakt vad vi pratat om. Det var allt och inget. Samtal som fladdrade, for hit och dit, pendlade mellan högt och lågt som en plastpåse fångad av vinden. Men den här kvällen var det mest Emil som talade, medan jag lyssnade. Han pratade om stugan som han då ännu inte hade sett, han pratade om Våle. Och framför allt återberättade han alla de berättelser han själv hade fått höra bara några dagar tidigare.

När vi satt där på den halvfulla uteserveringen, med den vanliga reggaemusiken i bakgrunden var det lätt att le åt alltihop. Emil presenterade berättelserna såsom de förtjänade, som spökhistorier och grundlösa rykten, som gamla legender om gengångare, som sagor om missväxt och hungersnöd och döda som reste sig, som sägner om avtärda gestalter som vandrade genom halvdöda skogar. Och jag log med honom. Sade saker som: ”i skogen finns det djur, inget mer”, och ”om de saknar ögon, hur hittar de då det de söker?”

När vi skildes åt var vi överens om att allt bara var gamla skrönor som av någon anledning överlevt i just den där skånska hålan. Påhittade berättelser om ”de svältande i Våle”. Mörkret hade fallit när vi klev upp på våra cyklar och for iväg åt varsitt håll. Jag för att spendera resten av kvällen framför teven, Emil för att sticka hem och skriva packlista. Och bara fyra dagar senare åkte han.

Under dagarna i stugan pratade vi i telefon fem gånger. Och när jag kom dit hittade jag skissen och anteckningarna. Det är detta jag ska berätta. Allt jag vet. Om det som hände Emil, och om det som sedan hände mig.

Våle ligger undangömt i nordvästra Skånes skogar. Avsides är bara förnamnet. Man tar sig dit på illa underhållna grusvägar som slingrar sig fram genom tät granskog. Tio hus i grupp, och ett till ett hundratal meter längre bort – det är hela byn. Stugan som Emil på avvägar lyckades låna under några veckor – för att som han uttryckte det ”få skriva utan att nån jävel störde honom” – låg ytterligare femton minuters väg in i skogen.

Vad namnet Våle betyder kan jag inte säga säkert. Efter ett av Emils samtal sökte jag upp ordet i Svensk etymologisk ordbok och fick fram flera möjliga förslag, men jag har ingen aning om vilket som ligger närmast sanningen.

En möjlig källa var verbet ”våla”: att bry sig om. Och kanske fanns det en gång folk som brydde sig om den där hålan. Men jag lutar åt andra förklaringar.

En annan tänkbar rot var substantivet ”våla” som betyder ”klunga”. En klunga av hus kanske, eller av något helt annat. Ytterligare ett alternativ jag fann var ordet ”vålla”. Betydelserna ”förorsaka” och ”få makt med” känns, vad ska jag säga, inte helt slumpmässiga. Samma sak gäller associationen till ordet ”vålnad”. De äldre formerna ”våd” och ”vård” liknar onekligen namnet Våle. Och så finns formen ”vål” dialektalt, men bara i norra Sverige. Tolkningen är lockande, men den stämmer liksom inte. För varför skulle någon namnge en by efter en hemsökelse?

Och jag kan inte påstå att etymologin gav några svar. Men en sak hade jag, eller rättare sagt, har jag svårt att släppa. Lägger man ihop den andra och den tredje betydelsen får man den samlade innebörden: ”klunga som får makt med”, eller ”klunga som förorsakar”. Kanske är det ett rent sammanträffande. Men ändå. Är det något den här historien lärt mig, är det att även de mest osannolika företeelser kan vara besinningslöst verkliga.

Som jag förstod saken fick Emil låna stugan av en kollega som i sin tur precis ärvt den av en släkting. Den hade gått i familjen. Många hade ägt den, men ingen särskilt länge. Emil och kollegan hade käkat lunch ihop och så hade ämnet kommit upp. Emil var vid denna tiden övertygad om att hans skrivkramp skulle lossna, bara han fick komma till ett riktigt ensligt ställe där det inte fanns annat att göra än att just skriva. Och förmodligen var det han som förde ämnet på tal.

Emil visste alltså inte mycket om trakten. Han hade hört det kollegan berättat, och jag tror att han återgav allt för mig den där kvällen på Lizzies. Berättelserna var alla variationer på samma tema. Svältår och hungersnöd. Sjukdom och död. Och hemsökelse.

En handlade om en familj som bott i trakten, en annan om en grupp människor som kommit dit för att muta in nytt land. I en var det Snapphanar på flykt, och så en version där en hel by gick under på grund av missväxt och kyla. Folk hungrade, blev sjuka och dog. Och när de senare hittades lades deras utmärglade och förtorkade kropparna i jorden: i omärkta gravar som långsamt täcktes av mossa och glömska. Sedan kom den sista passagen, likadan i alla berättelser: orden om att kropparna aldrig fick ro, om att man fortfarande kunde se dem ibland, under år då brunnarna sinade och skördarna slog fel, under nätter då hungern drev dem de upp ur sina gravar, då de åter kom vandrande genom skogarna.

De slog mig som aningen finesslösa, de där berättelserna. De saknade en ordentlig poäng, en sensmoral, ett budskap om hur man skulle undvika faran eller vad man skulle göra om den ändå visade sig. Folk blev hungriga, dog och gick igen. Det var allt.
”Då får du se till att ta ordentlig med mat med dig”, sa jag till Emil när vi hördes per telefon, dagen innan han åkte.
”Sure thing”, sa han. Förmodligen var jag inte den första som hade kläckt det skämtet.


Eftersom Emil inte hade körkort skulle hans pappa skjutsa honom till stugan. Det var Emil, hans hund Jacko och mat och packning för två veckor. Vid vistelsens slut skulle jag hämta dem. Så var planen.

Under de första dagarna verkar allt ha gått bra. Jag ringde honom första kvällen för att kolla läget, men han svarade inte. Samma sak nästa dag. Inte förrän framåt kvällen den tredje dagen hördes vi igen.
”Men, kom igen”, sa han. ”Jag är här för att skriva. Halva grejen är att slippa svara i telefon.”

Han hade bestämt sig för att ha mobilen på bara en halvtimme om dagen. Varje kväll mellan fem och halv sex. Och efter fyra missade samtal ringde han upp.
”Det är helt dött här”, sa han. Som om frånvaron av liv var det bästa som hänt honom.
”Hur går det med skrivandet?”
Jag fick ett grumlat strupljud till svar.
”Sorry, jag käkar”, sa han till slut. ”Jag har paus i en timme nu. Har redan skrivit tjugotre sidor.”
Vi pratade i tio minuter, och under den tiden hann han både käka och gå och pissa på utedasset.
”Det ser verkligen för jävligt ut här”, sa han, medan Jacko gnällde i bakgrunden. ”Torrt som ett helvete, och huset är helt uppskavt utanpå. Färgen alltså.”

I efterhand har jag gått igenom det där samtalet flera gånger, försökt minnas om det redan då fanns fler ledtrådar till det som sedan kom. Men det enda jag minns är de två sakerna: Jacko som inte ville sluta gnälla, och orden om den avskrapade färgen. Det såg ut som om någon kommit halvvägs genom en extremt osystematisk renovering, sa han. Färgen var nedskrapad på huset, men bara mitt på väggarna, så att ett halvmeterbrett band av naket trä löpte runt hela stugan. Det såg jävligt skumt ut, sa han. Men han gjorde ingen koppling mellan den avskavda färgen, Jackos gnällande och de gamla berättelserna. Åtminstone inte ännu.


Det andra telefonsamtalet hade vi två dagar senare. Klockan var halv sex och Emil var ute med hunden när jag ringde. Han hade gått en runda i skogen, ner mot byn, sa han. Och en händelse som skett där upptog större delen av vårt samtal. Han hade träffat någon. En gammal man som bott i Våle under hela sitt liv.

De hade pratat en stund vid vägen som gick rakt genom byn. Emil var den som drev samtalet. Han hade frågat om bygden, om byns historia, och om de gamla berättelserna om platsen, men inte fått ut särskilt mycket.

Mannen var fåordig. Särskilt om historiernas innehåll.
”Det pratas så mycket”, var hans enda kommentar. ”Men vad som är sant och inte sant, det är inte lätt att veta.”
Emils flåsande andetag fick det att spraka i luren, men Jacko hörde jag inte.
”Det är bara vid huset han håller på”, sa Emil. ”Jag tror det bor en grävling under det. Han markerade för något precis när vi kom hit, också gnäller han hela tiden. I natt band jag honom ute vid dasset bara för att få sova.

Emil var nästan tillbaka vid stugan nu. ”Sulltorpet”, som gamlingen kallat det. Han skulle äta så fort han kom hem, och sedan skriva någon timme till. Mat var mycket godare ute i skogen, sa han. I stan kunde han klara hela dagar på kaffe och knäckebröd, men där ute blev han hungrig på ett helt annat sätt. Natten förut hade han till och med vaknat av det. Men han hade inte gått upp. Bara legat kvar med ett malande i magen och lyssnat på nattljud. För det fanns mycket ljud där ute. Vinden i träden. Knäppandet från golvplankornna. Och så krafsandet från den där grävlingen eller vad det nu var. Han hade tittat ut genom fönstret. Sett på den månbelysta gårdsplanen med sitt höga gräs och sina krokiga fruktträd. Jacko måste lagt sig att sova inne i dasset, för Emil kunde varken se honom eller repet han var bunden i. Kanske hade han också hört det där djuret och dragit sig undan.

När vi kommit så långt var Emil tillbaka i stugan. Jag hörde slamret från en gryta och så något mer. En dröjande ton i rösten när han gjorde ansats att avsluta samtalet.
”Är det nåt”, sa jag.
”Egentligen inte”, sa han. ”Jag bara …”
Det blev tyst i luren och i bakgrunden hörde jag hur Jacko gnällde igen.
”Vetefan”, sa han till slut. ”Det var bara nåt den där gubben sa”.
”Vadå?”
Jag hörde hur han återigen drog på det.
”Det är nog inget. Men när jag skulle gå sa han en jävligt skum grej. Och han jag lånar stugan av använde nästan samma ord i en historierna han berättade”.
”Vad sa han då?”
Jag väntade mig ännu en tystnad. Men svaret kom snabbt, som om orden brände i munnen på honom.
”Stanna inte längre än att du kommer hem igen, pojk. Det sägs att jorden är så mager där uppe i backarna, att till och med de döda nere i jorden svälter.”


Nästa dag ringde Emil redan på förmiddagen. Rösten var tjock, som om han dragit på sig en förkylning. Men när jag frågade viftade han bara undan ämnet med ett ”det är bra”. Sedan kom det:
”Kan du googla ‘grävling under huset’ och ringa tillbaka sen. Kolla om det kan lukta surt liksom, och om de krafsar på nätterna. Jag har försökt men täckningen är kass här ute”.

En kvart senare ringde jag tillbaka. Emil svarade med vad som lät som en hel fralla i munnen och lyssnade tyst medan jag redogjorde. Pratade om storleken på gryt, hur öppningarna såg ut, om att de markerade revir genom att bajsa i gropar i närheten av boet.
”Krafsar dom?” sa Emil.
”Vet inte”, sa jag. I en tråd på familjeliv hade det stått om ljud. En familj hade första trott att det var möss. En annan tråd nämnde någon slags skrik.
”Men att de krafsar länge liksom, stod det nåt om det?”
Jag svarade så gott jag kunde, men när vi avslutade samtalet kändes det som att jag inte sagt det han ville höra. Istället var det som om han zonat ut mitt i samtalet och börjat tänka på annat.
Hunden var det sista vi pratade om.
”Du ska nog ha den inne”, sa jag. ”Honor med ungar kan bli aggressiva”.
”Mm, tack”, sa Emil.
Och jag tror att jag ser klarare på Emils beteende nu i efterhand. Han kan knappt ha sovit den natten. Och det är inte konstigt att hans tankar vandrade när jag pratade om grävlingsläten, att han började tänka på andra möjliga eller omöjliga förklaringar. För jag vet vad han hörde, jag har hört ljuden själv. Och det måste varit smärtsamt tydligt att de ljud jag beskrev var något helt annat än de som hållit honom vaken.

Och jag kan förstå allt det där. Se det mänskliga i beteendet, den rationella irrationaliteten. Jakten på halmstrån och andra förklaringar. Själv hade jag inte varit ett dugg mer klartänkt i en motsvarande situation.

Men jag fattar inte varför han inte sa något. Varför berättade han inte om det han såg den natten? Om det han ritade av på anteckningsblocket som jag nästa dag hittade bredvid hans dator?

Jag såg själv orden om grävlingarnas bon och avföring, hur pennans sakliga anteckningar gled över i något annat. Hur bläckets svarta linje slet sig loss ur texten, gled iväg utåt papprets högra sida och där växte ut till skissen av ett ansikte. Ett avtärt och magert. Tomt och dött. Med en stor svart gapande mun och lika stora svarta gapande ögonhålor. På något vis utstrålade de hunger. Som om de mörka öppningarna grävts av svält. Och trots att skissen bara var en skiss fick jag känslan av att den som hade ett sådant ansikte kunde äta hela världen, utan att få sin hunger stillad.


Det sista samtalet kom samma natt. Klockan var två och jag sov när det ringde. Min hand for ut och fick tag på telefonen, och på något sätt kom jag åt displayen så att samtalet startade innan telefonen lämnat nattduksbordet. Och det var det mer än själva ringsignalen som väckte mig – ljudet som kom från andra sidan.

Först uppfattade jag det som ett brus, som om en radio stod på utan någon kanal inställd. Sedan hörde jag mönstren i ljudet. En rytm, eller snarare många rytmer som flätades samman till ett nästan, men inte alldeles homogent störningsljud, som om ljudet jag hörde inte var ett utdraget brus utan många korta raspande läten.

Så kom andetagen. Tunga och skorrande. Snabba. Jag fick bilden av att Emil låg med munnen mot telefonen och andades rakt in i mikrofonen.
”Hallå”, sa jag. ”Emil?”
Det kom ett stön till svar. Ett kort dämpat strupljud.
”Emil?”
Bara andetag. De kom i form av korta vågor av starkt brus. Kom och försvann. Kom och försvann. Först rytmiskt. Sedan mer oregelbundet. Och bakom dem, hela tiden; skrapandet, som en dov och olycksbådande fond.
Så talade han.
”De är här. Alla naglar …”
Rösten dog bort. Som om luften tagit slut mitt i meningen. Och så andetagen igen. Andetagen och skrapandet. Skrapandet och andetagen.
”Emil?”
Jag lyssnade efter fler ord. Efter nyanser och strukturer i ljuden som kunde förklara vad det var jag hörde. Men det fanns ingenting där som jag kände igen. Ingenting utom ljudet av andetag.
Sedan kom det. Det som jag i stunden uppfattade som ett skrik men som inte kan ha varit mer än en kvävd flämtning:
”Munnarna. De är bara munnar. Till och med de döda nere i jorden …”
Så tystnade rösten. Strax därefter andetagen, medan skrapandet fortsatte och fortsatte, till dess jag tvingades inse det meningslösa i att än en gång ropa Emils namn in i luren. Tills dess jag med ett hål i bröstet och trasad strupe slutligen gav upp och lade på.


Det var eftermiddag när jag svängde in på hällen framför stugan. Efter samtalet hade jag legat vaken i timmar. Spelat upp det ur minnet, upprepat Emils ord inne i huvudet. Om och om igen.

Jag var fortfarande vaken när solen gick upp och det började ljusna. Sedan föll jag i djup sömn och vaknade jag inte förrän klockan elva. Men till slut kom jag iväg.
På vägen dit ringde jag polisen tre gånger, men lade på så fort de svarade. För vad skulle jag säga?
”Min kompis ringde i natt och sa konstiga saker, och nu svarar han inte i telefon”?
Jag kunde inte. Det fanns inget sätt att uttrycka det jag hört. En del av mig ville förklara bort saken med alkohol. Emil hade hällt i sig en låda vin, blivit gruvligt full och sedan ringt mig och däckat i telefonen. Men någonstans visste jag att det jag hört, att det som hade hållit mig vaken var något helt annat och mycket värre än en enkel fylla.
Den tystnad som mötte mig när jag klev ur bilen liknade ingen tystnad jag tidigare upplevt. Den var tung. Tryckande. En tystnad av det slag som uppstår efter ett kraftigt oväder eller bombanfall.

Stugan var gulmålad och större än jag föreställt mig. Skogen omslöt den inhägnade trädgården på alla sidor. Höga torra träd. Granar och tallar som såg bleka, nästan grå ut. Staketet som markerade gränsen mellan den vildvuxna gula gräsmattan och skogens sly var på flera ställen helt nedfallet, och intrycket var att ingen hade bott där på länge.

Själva huset var dock i bättre skick än jag trott. Efter Emils prat om färg som flagat och fallit till marken, hade jag skapat en inre bild av ett fallfärdigt ruckel. Men så var det inte. Huset var övergivet, så mycket var klart, men för inte så länge sedan hade någon tagit hand om det, och det breda bandet av avskavd färg snarare lyfte fram än förtog det intrycket.

Kanske berodde det på mitt sinnestillstånd, på minnena av natten och Emils andetag. Men något vreds om i magen på mig när jag såg det där huset. Ensligheten. Tystnaden. Fältet av omålat trä som fick den ljusgula färgen att kännas som en lögn, som om den fanns där bara för att dölja den vidriga skärva verklighet som skalats fram och trätt i dagen i form av ett band av naket furu. Från min plats uppe vid bilen såg det ut som att panelen var helt renskrapad, som att inte en färgflaga fått bli kvar. Och frågan som grävde i mig; obegripligheten – varför skulle någon göra sådär?

Jag öppnade bakluckan och tog fram hammaren, en gammal och förbannat tung sak som jag hämtat i källaren innan jag åkte hemifrån. Sedan gick jag mot huset.

Gräset på tomten var högt. Månader hade gått sedan någon skötte om trädgården, men det var tydligt att det under de senaste dagarna varit någon här. Från den sneda grinden gick en bred stig av nedtrampat gräs fram till huset. Där framme vidgade sig stigen, flöt ut åt båda riktningar och löpte som ett diffust spår runt hela stugan. En avstickare från huvudstigen gick fram till det brunmålade utedass som stod invid staketet på husets norra sida.

Det var så tyst att mina steg i det torra gräset lät märkligt förstärkta. Under eftermiddagen hade ett tjockt täcke av blygrå moln dragit in från väster. Nu var regnet på väg. Den mörka himlen stängde solstrålarna ute, manade fram en skymning trots att det ännu var timmar till solnedgången.

Jag gick fram till dörren och kände på handtaget. Det var låst. Genom de sex glasrutor som utgjorde dörrens övre del såg jag in i huset. Hallen var en kort fönsterlös korridor, och bortom den fanns en dörröppning och en trappa upp till övervåningen.

När jag stod så kom min ena hand att röra vid dörrens avskavda fält. Det råa träet var strävt mot fingrarna. Som om den som skrapat bort färgen använt ett alltför grovt verktyg. Ett som inte bara flagat bort färgen utan också skrapat upp spår och ojämnheter i träets yta. Jag lät fingertopparna stryka över träet och kände hur något lossnade och föll ner i min hand, något litet och nästan viktlöst. Jag kastade en snabb blick på, tänkte att det var en lossnad träflisa. Men färgen var fel. För blek. Och formen … jag lyfte handen för att undersöka föremålet. Det var en nagel, kluven ifrån nagelbandet och upp till toppen. Emil hade sagt något om naglar. Något lösryckt och fragmentariskt. Var det hans nagel jag stod och höll i, och hur fan hade det i så fall gått till när han …

En rysning av äckel for genom kroppen och jag kastade den ifrån mig. Så rättade jag till greppet om hammaren och bankade på dörren.

Tre slag som ljöd tomt i tystnaden. Inget svar.

Jag bankade igen.

Ingenting.

Sedan krossade jag en ruta, sträckte in armen genom hålet och låste upp från insidan.
Luften i huset var tjock att andas. Det luktade instängt och dammigt. Och så någonting annat, något surt och obestämbart.

Tyst smög jag genom hallen och tittade in genom dörröppningarna till de angränsande rummen. Rakt fram låg trappan till övervåningen. Till vänster fanns köket, och till höger vardagsrummet.
”Hallå!”
Mitt rop lät kvävt. Ingen svarade.

Inredningen i vardagsrummet var enkel. Gamla omålade trämöbler, ett nött klaffbord, ljusa gardiner och en skänk med en spegel ovanpå. Väggarna var kala. Täckta med blekgula tapeter på vilka man kunde ana konturerna av tavlor eller inramade fotografier som en gång hängt där. På bordet stod Emils laptop bredvid ett anteckningsblock, två kaffekoppar och ett glas fullt med hopknölat hushållspapper och torra apelsinskal.
”Emil?”
Fortfarande inget svar.

Jag bläddrade igenom några av pappren i blocket. De två översta var en tidslinje över berättelse han jobbat på. Det tredje var anteckningen han skrivit under vårt samtal. Orden om grävlingar. Linjen som gled ut över pappret. Det avtärda ansiktet med gapande ögonhålor, och den onaturligt stora munnen, formad till ett tyst skrik.

Jag blev kall i hela kroppen.

Det var bara en teckning. Jag försökte tänka att det bara var en teckning. Men Emils ord ringde fortfarande i huvudet: ”Deras munnar. De är bara munnar.” Med en viljeansträngning slet jag blicken från bilden, och lämnade rummet.

I köket stod gårdagens disk travad i diskstället. I vasken; en rostfri kastrull fylld av grumligt vatten, och en djup tallrik fläckad av intorkad ketchup.

Den sura lukten var starkare där inne. Kanske kom den från vasken, kanske från en gammal soppåse. Men jag undersökte inte saken vidare. Från köket ledde en dörr in till vad som borde vara ett förrådsutrymme, en tvättstuga eller liknande. Dörren var låst och ingen nyckel satt i. Kanske hade husets ägare stuvat undan privata ägodelar därinne inför uthyrningen.
”Hallå! Emil!”
Jag väntade mig inget svar. Om Emil varit där skulle han ha hört mig redan första gången. Dessutom var det här ropet tystare än de föregående. Någonting med stämningen där inne fick mig att krympa ihop, förvandlade min röst till en viskning.

Något var fel här. Känslan låg som ett lock över hela platsen, flöt som dimma genom rummen och sipprade in i mig för varje andetag jag tog. Emil borde varit här, han borde ha mött mig redan ute på hällen. Men det enda som fanns här var en tryckande tystnad. Och så teckningen vid datorn och nageln i dörren. Helst hade jag bara velat sticka. Gå tillbaka ut till bilen, köra härifrån utan att ens slänga en sista blick på huset i backspegeln. Men Emil … först måste jag hitta Emil.

Trappan till övervåningen var smal och brant. Där uppe fanns två sovrum med snedtak och två sängar i vart och ett av dem. En av sängarna var obäddad. Bredvid den fanns en öppen väska och en hög med smutskläder. Det var allt.

Jag blev stående med blicken på klädhögen, som om jag övervägde att Emil gömt sig under den. Utanför fönstret såg jag hur vinden fick de glesa trädtopparna att vaja. Jag tog två steg fram mot det.

Det var mitten av juni och sommaren var mitt i sin grönaste period, men ingenting av det kunde man ana sig till genom det jag såg. Inte i trädgården och inte på träden och skogen runtomkring. Gräsmattans gräs hade en gång växt sig högt, så mycket var klart. Nu såg det kraftlöst ut. Som om marken var sjuk, eller utarmad. Gula och grå toner, och bara på något enstaka ställe hade någon tunn grön växt kämpat sig upp mot solen. Buskarna utanför det nedfallna staketet såg att bestå bara av torra kvistar. Bakom dem var granarnas barr bleka. Mer gula än gröna. Och deras bark var mer grå än brun. Nere i trädgården hade växtligheten slagit mig som ovanligt torr, men det var först här uppe man kunde se det ordentligt. Orden ”missväxt” och ”svältår” steg upp för mig. Jag rös. Berättelserna hade talat om sådant här. Om mager mark och de olyckor den förde med sig. Och så vitt jag kunde se tycktes hela trakten var drabbad av någon slags bristsjukdom.

Fylld av obehag släppte jag omgivningen med blicken. Hur det än förhöll sig behövde jag hitta Emil, och det första steget måste vara att söka igenom hela huset. Var han inte där skulle jag få fortsätta leta utomhus. I trädgården och därefter i skogen. Bara tanken var gift. Eller kunde jag ringa Polisen? Missing People? Hur länge behövde någon vara försvunnen för att kunna anmälas som saknad?

Jag visste inte. Så jag började med den låsta dörren där nere.
Innanför ytterdörren hängde ett tiotal nycklar på en spik. Jag tog med dem allihop in i köket, bara för att omedelbart inse att det redan satt en nyckel i hålet. Insikten slog upp ett stort jävla hål i bröstet. En knytnäve av ren kyla. Dörren var låst från insidan.
I ren desperation försökte jag tackla upp dörren medan jag ropade Emils namn med en röst som inte lät som min egen. Men dörren rörde sig inte.

Sedan följde det långsammaste arbetet jag utfört i mitt liv. I efterhand vet jag inte ens varför jag försökte göra det på det sättet, varför det tog så lång tid att komma på en annan lösning.

I en kökslåda hittade jag två små knivar och med hjälp av dem försökte jag lirka ut nyckeln ur låset. Nyckelns rundade ände skymtade inne i nyckelhålet och jag försökte gripa om den som med en pincett. Metall gled mot metall. Gång efter gång medan minuter blev halvtimmar. Jag började bli hungrig. Då och då lyckades jag vrida runt nyckeln en bit. Små steg framåt medan skymningen föll. Ibland råkade jag vrida tillbaka nyckeln igen. Och det var vid ett sådant tillfälle jag släppte knivarna och tog upp hammaren.

Det tunga metallhuvudet mötte solitt trä. Dörren gav inte vika, men det bildades en grop i den, strax ovanför handtaget. Sekunden senare slog jag helt besinningslöst.

Slag för slag grävde jag mig in i träet. In och igenom. Flisorna flög. Efter ett tiotal slag uppstod en spricka som jag snart lyckades vidga till ett hål. Sedan var jag igenom.
Den sura lukten slog emot mig. Vad det än var som luktade, så fanns det där inne. Jag tryckte handen mot näsan, andades genom munnen medan jag pressade in handen genom hålet jag slagit upp. En stund famlade jag omkring därinne. Sedan fick jag tag i nyckeln på insidan och låste upp.

Rummet var en kombinerad tvättstuga och dusch, och det första jag såg var Emil som satt lutad mot den bortre väggen, inklämd mellan tvättkorgen och tvättmaskinen. Hans position skrek av ren ångest. Han hade dragit upp knäna, försökt krypa så långt in i hörnet som möjligt, som för att gömma sig från världen, eller sig själv, eller som om han var väldigt, väldigt rädd. Huvudet hade fallit ner mot bröstet, det långa håret hängde ner över ansiktet. Och framför honom på golvet låg telefonen.

Jag tog ett steg emot honom.
”Emil”
Min röst lät kvävd. Som om något snörpt åt runt halsen.
”Emil”.
Jag försökte igen. Lite högre den här gången. Sedan sträckte jag fram handen och rörde vid hans axel.

Det var en liten knuff bara, en som knappt skulle väckt honom om han sov. Men det räckte för att Emil skulle falla åt sidan så att jag såg hur han såg ut. Kroppen var utmärglad, huden intorkad som om han varken ätit eller druckit på veckor. Kinderna var insjunkna, avtärda så att huden spände över käkbenen. Jag hade sett samma uttryck tidigare. Samma sjukliga drag. Men bara på teve. På nyhetsinslag om hungersnöd i afrikanska flyktingläger. Bara någon dag tidigare hade jag hört honom prata om hur gott maten smakade här ute. Och nästan varje gång jag ringt honom hade han svarat med något i munnen. Ändå låg han här framför mig, lika smal som om han inte ätit på månader. Tänderna såg onaturligt stora ut. De lysta vita i en mun som stelnat i hård grimas. Och ögonen. De var överdragna av en vit hinna och stod ut ur huvudet som om ett övertryck inne i hjärnan höll på att pressa ut dem ur sina hålor.

Någonting brast i mig. Strupen knöt sig och jag vet inte ens om skriket eller spyan kom först. Men sekunden senare stod jag böjd över handfatet med en ström av segt slem rinnande ur munnen.

Och sedan … jag skulle vilja säga att jag gjorde något fint. Att jag letade fram ett ljus jag kunde tända, eller bredde ut ett lakan över honom. Men jag bara vände mig om för att slippa se, och sedan stack jag.

Med krampande mage stapplade jag ut ur duschen, ut genom hallen och bort mot bilen. Medan jag sprang försökte hjärnan förstå vad ögonen just sett. Sedan gick allt väldigt fort.

En skymt av något i ögonvrån fick mig att stanna upp och se mot dasset till. Gräsets blekbruna toner bröt av mot någonting dovt rödbrunt och skarpt vitt. Och så något annat.

Jag tog ett steg närmare. Sedan ett till. Men inte förrän jag fick syn på ögat i gräset förstod jag vad det var jag såg. Det var Jacko som låg där. Emil hade berättat att han bundit honom vid dasset, lämnat honom där för att slippa höra hans gnyende. Nu fanns nästan ingenting kvar. Någonting hade gnagt av benen så att vita benpipor lyste fram bland de kvarlämnade resterna av päls och kött. Hade ett djur gjort det här? Var det rovfåglar som …

Pulsen bultade i huvudet. Tankarna brann. Utan att söka en förklaring vände jag mig mot bilen, och det var då jag såg den.

Någonting rörde sig inne bland träden, strax bortom bilen. Något som kom genom skogen. En mänsklig gestalt, fast längre, gängligare. Eller om det var kroppskonstitutionen som fick det att se så ut. Kroppen var fruktansvärt smal. Knappt mer än ett benrangel överdraget med hud och klätt i slappt hängande kläder. Gestalten gick med huvudet nedböjt, så att jag inte kunde se dess ansikte. Och medan jag stod som frusen mitt i steget klev den rakt genom det sista snåret och ut på hällen där bilen stod. Glesa hårtestar hängde ner framför ansiktet. Huden på de magra händerna och i huvudsvålen såg mörknad ut, nästan blå i tonen. Det ryckte i ena armen. Som om gestalten försökte men inte lyckades kontrollera sina muskler.

Sedan lyfte den huvudet och såg på mig. Ögonen var tomt gapande öppningar och munnen var uppspärrad till ett enormt svart hål av tomhet och mörker. Jag såg bröstkorgen lyftas, hörde ett tonlöst väsande. Sedan höjde den armarna som till en omfamning, och kom emot mig.
Jag sprang. I helvete vad jag sprang. På bara någon sekund vara tillbaka vid huset. Jag kastade mig in genom dörren, vräkte igen den bakom mig och vred om nyckeln. Sedan sjönk jag ihop med ryggen mot väggen och blev sittande.

Jag hörde stegen i gräset. Jag ryckte till vid den första dunsen. Men jag reste mig inte. Med huvudet i händerna satt jag kvar med ryggen mot väggen och hörde dunsarna när varelsen gång på gång gick rakt in i dörren. Genom den trasiga rutan såg jag hur den tryckte kroppen mot träet, som om den ville pressa sig rakt igenom det.

Jag försökte att inte se på den, men tittade ändå. Ibland tog den några steg bakåt som för att samla kraft. Sedan slog den in i dörren med ett stumt ljud, som när man kastar en sten mot ett träd. En gång kom armen in genom den krossade rutan. Den flaxade omkring där inne, helt utan mål medan de glasskärvor som satt kvar i fönsterramen skar snitt efter snitt i den torra, tunna huden. Varelsen blödde inte. Den smutsigt blåaktiga huden öppnades upp och blottade det torra köttet därunder. Men inte en droppe blod kom. Och den slutade inte för en sekund att försöka ta sig in.

Och jag bara satt där.

Kvällen kom medan den höll på. Mörkret föll över skogen.

Och om jag skulle försöka sticka, borde jag ha gjort det då. Men skräcken låg som en tyngd över mig. Den band mig vid golvet. Sög all kraft ur min kropp så att jag inte förmådde annat än att sitta där och höra hur han höll på där ute. Kanske gick det en halvtimme. Kanske mer. Och sedan kom de andra.

Det var ljudet inifrån vardagsrummet som lösgjorde mig, fick mig att rycka till, resa mig och lämna hallen. Det var som att den paralyserande skräcken släppte taget om mig och för en stund ersattes av en annan slags fasa. Någonting hade slagit emot ett av fönstren därinne och när jag kom in såg jag ett ansikte utanför ett av dem. Det var samma mörknade hud, samma tomma ögonhålor och uppspärrade mun. Varelsen dunkade pannan mot glaset. Dunk, dunk, dunk. Kraftlöst men envetet. Och mellan dunsarna tog det långsamt form, ljudet jag hört natten innan. Krafsandet. Skrapandet. Jag behövde bara se en hand med krökta fingrar flaxa förbi ett av fönstren för att förstå vad det var. Ljudet av naglar som försökte klösa sig genom väggen.

Utanför fönstren blev ansiktena fler. Avtärda gestalter dök upp i skogsbrynet och stapplade fram mot huset. Ställde sig tätt, tätt intill glaset med munnarna vidöppna och ögon av gapande mörker.

Jag stod mitt i rummet med armarna tryckta till bröstet. En neurotikers hjälplösa försvarsposition. Huvudet var tomt. Min kropp var inte min. Jag var inte längre människa, bara en serie förlamande reaktioner. Hjärtat slog som om det ville krossa bröstbenen inifrån. Jag stod stum och tom medan krafsandet tilltog. Fingrarna där ute blev fler. Fönstren fylldes av ansikten. De hade ögon som munnar och munnar som tomma hål. Varelserna var gapande mörker och munnar och ännu fler munnar. De var svält och en hunger utan bortre gräns. Och Emil hade rätt. De var munnar. De var bara munnar.

Hundratals naglar karvade i väggarna. De hade redan klöst ner färgen från väggen därute – jag kunde se det breda bandet av naket trä framför mig – och förmodligen skulle de inte sluta förrän de krafsat sig hela vägen igenom. Ljudet växte, det tilltog och förtätades, vävdes ihop till samma vansinniga raspande som jag natten innan hört genom telefonen. Och jag stod där i vardagsrummet; hypnotiserad av det jag såg utanför fönstren, när ett annat ljud bröt igenom och fick mig att vända mig om.

Från platsen där jag stod föll min rakt in i rummet där Emil låg. Dörren hade jag lämnat öppen, och nu kunde jag se hur hans ben rörde sig. Hur en arm for ut i en okontrollerad rörelse som fick ett tvättmedelspaket att åka i golvet. Det ryckte i hand. En axel drogs om och om igen upp emot halsen. Och sedan satte han sig upp. Det långa håret hängde ner i ansiktet, men trots det kunde jag se; hans mun var öppen, formad till ett mörkt gapande hål av hunger, och ögonhålorna var tomma.

När jag snubblade upp för trappan hörde jag hur dörren till duschen slog in i väggen bakom mig. Jag hörde steg. Jag hörde ett väsande läte. Men jag vände mig inte om. Jag ville inte se mer.

Så snabbt jag kunde tog jag mig upp till övervåningen. Och det var där uppe, i sängen längst bort från trappan, jag sedan tillbringade natten.

Skrapandet pågick i timmar. Dunsarna på nedervåningen kom och gick. Emil, eller det som en gång varit han, verkade inte förstå sig på trappor. Men om han gjort det, om han hade kommit upp, är jag säker på att han lämnat mig i samma skick som de andra lämnat Jacko.

Och jag satt där på sängen, medan skräcken klöste i mig, åt mig inifrån tills allt som fanns kvar var tyst gråt och ofrivilliga skakningar. Samtidigt växte en hunger i mig. En hunger av en sort jag aldrig förut upplevt. Den var råare, våldsammare, och lika stark och nedbrytande som skräcken.
Nedanför trappan hörde jag Emils väsande. Om och om igen stötte han ur sig samma resonanslösa ljud. Jag behövde bara sluta ögonen för att se hans ansikte framför mig.
Och jag försökte vila. Men ingen vila fanns. Jag ville skrika, men insåg det meningslösa. Så till slut reste jag mig istället, grep om hammaren så hårt jag kunde och gick mot trappan.


Det här har varit den längsta natten. En evighet har den varit, och ännu längre än så. Lukten tränger genom allt nu. Sur och stickande och så tjock att den kliar i halsen. Och inte för en sekund har skrapandet upphört eller mattats av.
Och nu sitter jag här. På övervåningen med Emils dator i knät. Batteriet börjar ta slut, men jag har fått ner alltihop. Nu lämnar jag i alla fall någonting kvar.

Jag fick slå Emil med hammaren för att få tag på den. Han tog emot slagen stående, men verkade inte känna någon smärta. Inte när fingrarna vek sig, inte när huvudet sprack upp. Inte ens när jag träffade honom i ansiktet så att slaget grävde ett stort hål i kinden.

Och det växer i mig nu. Från magen sprider det sig ut. Som eld. Som ett brinnande hålrum. Och de är överallt. Trädgården är full. Munnar. De är bara munnar.
Men jag känner ingen skräck. Inte nu. Inte längre.

Det är bara så märkligt alltihop. Ljudet som äter mig utifrån. Hungern som äter mig inifrån. Vetskapen om att det är såhär det känns. Det är såhär det är att svälta ihjäl. Och ändå: detta lugn. Tröttheten, som när man äntligen får lägga sig efter flera nätter av vaka.

Så jag slutar nu. Jag lägger mig ner och vilar en stund. Och jag vet. När jag vaknar igen kommer det att vara som en av dem. När jag vaknar kommer jag att vara ännu en av de svältande döda, i Våle.

Flickan i hörnet på kickstarter

Nu och fram till den 27 februari kör jag och Joakim Hanner en kickstarter tillsammans med Swedish Zombie. Målet från början var att få ihop 12 000, vilket inte tog mer än tre dagar. Nu siktar vi på att nå 20 K.

Kickstartern och all nödvändig info finns här.

Ju fler som backar boken nu, desto större upplaga blir det. Hjälp gärna till genom att själv köpa ett ex. 100 kr kostar det + frakt.

De som var här först


Tim säger att vi är trygga här. Att det är bra. De som finns därute kan inte ta sig in hit, och vi har våra sängar och all mat vi behöver. Men jag tycker inte om den bruna färgen på väggarna och gardinerna som hänger vita och tunna framför alla fönstren. De gör ljuset blekt. Dagarna trötta. Och jag tycker att huset är för stort, fastän vi bara är på nedervåningen. Det känns inte som att vi hör hemma här. Som att huset är någon annans.

Det finns stolar i det som är köket och ett stort bord av tungt mörkt trä. Och det finns ingenting här som liknar huset vi bodde i innan. Där fanns det luft inomhus. Där var det inte så långt till taket. Där fanns det inga ansikten av vitt gips på väggarna och inga stora skåp som man inte kunde öppna.

Vi såg det redan på långt håll när vi kom över fältet. Huset vi skulle bo i nu. En mörk koloss på toppen av en kulle. Gryningssolen speglade sig i fönsterglasen. Det var svart och ljust, med punkter av skarpt blänk. Huset låg omsvept av den sortens dimma som Tim kallade morgondis. Jag kunde se fyra rader av glimmande fönster ovanför varandra, och så ett ensamt, lite ovanför. Ett torn, sa Tim. Och så var det.

Och Tim sa att vi skulle bli trygga i huset. Att där inne var vi äntligen säkra. Ändå stannade han på tröskeln. Stod helt stilla med ögonen uppspärrade, som om han fått syn på någonting som inte borde vara här, eller kommit att tänka på något hemskt. Men till slut gick han in ändå. Och här har vi varit sedan dess.

Vi har gått ut bara tre gånger sedan vi kom. Små rundor ut på gräsplanen, till det som varit en trädgård. Tim säger att det säkert funnits buskar i rader och blommor och träd med bänkar under. Nu finns det bara ett enda träd kvar. Det är stort och nästan svart och helt utan löv. Och man ser aldrig några fåglar sitta i det. När vi går ut gör vi det alltid tidigt på morgonen. När solen precis har gått upp och hela världen fortfarande sover. Huset ser fläckigt ut i det suddiga morgonljuset. De mörka träplankorna lyser i svarta där den vita har färgen flagnat och fallit av. Det blir så om ingen målar om, säger Tim. Och jag tror det var länge sedan någon målade här. Några fönster är trasiga också. Golvplankorna gnäller och i ett par av rummen hänger tapeterna från väggarna som om någon försökt riva ner dem.

Två gånger om dagen går vi ner i källaren där maten fanns. Ett helt rum med konservburkar är det. De som bodde här innan hade kunnat stanna mycket längre. Ändå är det vi som är här nu. Och när jag frågar Tim var de andra är, de som bodde här innan, säger Tim att de säkert bara rest bort. Och han säger att det är tur för oss, att det är bra, att vi är trygga här. Men de flesta dagarna stannar jag ändå i vårt rum, i det rummet där sängarna står.

Man kan se långt när man sitter i fönstret. Fälten och de knotiga träden och de låga buskarna. Ibland flyger svarta kråkor förbi på himlen och ibland frågar Tim om jag också känner närvaron; som om det var någon här. Jag svarar att jag inte vet. Kanske känner jag den. Kanske är det bara huset. Men vi har skjutit ihop sängarna och bäddat mjukt med filtar och tjocka kuddar som Tim hämtat från de övre våningarna. Han säger att vi är trygga här. Han stryker mig över håret medan jag försöker somna. Och han säger att det ska bli bra. Att allt ska bli bra.

Ändå blir jag rädd när han frågar. Och det hjälper inte att jag försöker vänja mig. För frågorna kommer oftare och oftare. När vi varit ute stannar han sådär i dörren. Ibland rycker han till och vänder sig om som om han hörde ett plötsligt ljud precis bakom sig. Och jag blir rädd när jag märker att han inte vill gå och lägga sig, och när jag vaknar av ljuden och ser Tim och hans stirrande blick där han sitter upp i sängen.

”Är det de?” frågar jag.

För jag ser dem inte fast han har beskrivit hur de står runt sängen med sina tomma ögon och gapande munnar och långa rockar av rök.

Tim nickar långsamt utan att se på mig.

”Lägg dig ner”, säger han. “Det är ingen fara.”

Fast kanske var det ändå. För natten efter att en av dem tog sig upp i sängen och tryckte sig ner som en kudde över hans ansikte flyttade vi upp en våning. Vi tog mat med oss och flyttade upp. Och efter det sov båda bättre.

Andra våningen är nästan lika Ada an som den första. Fast utan kök och med trasigare tapeter. Och Tim säger att vi är trygga här. Att andra våningen är bättre. De kan inte ta sig upp, säger han. Kan inte gå i trappor. Men det är tur att vi tog mat med oss för de smällde igen dörren nedanför trappan, och vi har ingen nyckel.

Och Tim säger att vi inte vet vad som väntar oss utanför. Men här inne är det tryggt. Dessutom kan vi klättra ut genom fönstret. Och i tre dagar är vi trygga här uppe. Tre dagar då jag sitter i ett nytt rum, i ett nytt fönster och ser längre ut över fälten och träden och buskarna. Ser fler svarta kråkor flyga förbi, alltid förbi. Sedan kommer Tims frågor tillbaka: ”Känner du inte dem, märker inte du dem också?”

Och den natten flyttar vi igen. En våning till. Det känns som om vi flyr med alla påsar och filtar som släpar, men det gör vi inte, säger Tim. Och han säger att nu är vi trygga. Att dörren ner till andra våningen har slagits igen är inget att bry sig om. På tredje våningen kan de inte nå oss. Och vi kan fortfarande klättra ut genom fönstret. Dessutom är utsikten bättre här, säger Tim. ”Jag kan inte förstå varför vi inte flyttade in här direkt”.

Och kråkorna ser man bättre härifrån. Särskilt de som stannar, de som sätter sig i trädet på gårdsplanen och de som sänker sig ner och landar uppe på taket. Innan kom de inte såhär nära. Innan trängde inte deras rop in genom väggarna. Nu sitter de därute varje dag. Som om de vaktade oss. Eller väntade på något.

Tim säger att jag inte ska bry mig om dem. Att det inte är någon fara. Att vi är trygga här och att det är bra att vi kommit hit. Men den natten ser jag dem också. Skuggorna. Tysta och mörka står de runt sängen. Vi kryper bakåt, trycker oss mot väggen. Andas korta, korta andetag tills de samtidigt böjer sig framåt och börjar falla in emot oss med ögon av mörker och munnar av mörker och kroppar av rök.

Det är då vi springer. Genom dem och bort och upp. Och när vi nått toppen på trappan till nästa våning tänker vi att vi har klarat oss. Att vi är räddade. Men när vi vänder oss om och tittar ner ser vi dem komma svävande upp för trappan. ”Tornet” ropar Tim och vi springer igen, och vi klättrar, och vi hör hur dörren går igen bakom oss med ett klickande som från ett stort urverk.

Från fönstret i tornet kan man se att ännu fler kråkor samlats på taket. Tysta och svarta och så många att jag inte kan räkna dem. I skymningen kan man höra hur de ropar till varandra, så tydligt som om de satt på ens kudde. För flera av rutorna är sönderslagna och allt det som vill komma in kan komma in. Regn och ljus och mörker och kråkors rop.

Jag sitter stilla invid fönstret och tittar på dem. Mörka silhuetter mot den blygrå himlen. Och jag fryser men sitter kvar ändå. Fönstersmygen är det bästa stället. Det har Tim sagt och det tycker jag också. För om man är på golvet kan man skära sig på allt glas som ligger där. Och dessutom vill jag inte se på benen. Tim har föst ihop dem intill väggen. Lagt skallarna underst och det andra ovanpå. Det är bra. Ser man inte skallarna kan man tänka att det är ben från djur. Och Tim säger att jag inte behöver tänka på dem alls. För här uppe är vi trygga. Det är vi. Men jag måste sitta ner i fönstret bara. Alltid sitta. För faller man ut så slår man ihjäl sig. Dessutom finns det inget annat att göra. Inte ens maten fick vi med oss. Inte ens filtarna.

Och vi är kvar där länge. Dagar och nätter och fler dagar och fler nätter, ända tills Tim ber mig att komma ner och lägga mig bredvid honom på golvet. Hungern känns mindre när man är nära varandra, säger han. Och så ligger vi där och ser på kråkorna som har samlats omkring oss. Som kommer närmare hela tiden. De sitter på taket utanför, i de tomma fönstren, och på golvet bredvid oss. Så nära att man skulle kunna sträcka ut handen och röra vid en av dem.

Alldeles stilla sitter de. Stilla och tysta med svarta ögon. Som om de vaktade oss. Och så är det, säger Tim. Kråkorna vaktar oss här. Och när kråkorna vaktar oss är vi trygga.

Länge ligger vi där uppe. Vi vakar och väntar och sover och drömmer och vaknar igen. Länge, länge ligger vi där. Tills mörkret kommer. Tills det ljusnar igen. Ända tills de kommer och hämtar oss.

Deras tysta röster viskar om inkräktare. Röster som dimma. Röster som rök.

”Inkräktare, inkräktare!”

Och vi följer dem. Sveper ner genom huset, trappa efter trappa, till nedersta våningen där vi finner dem. I vår säng, i vårt rum, där ligger de och sover. En kvinna och en liten flicka som trycker sig tätt intill henne under filtarna. Våra filtar.

Så vi ställer oss tillsammans med de andra, runt sängen, och vi står där stilla och tungt så att de ska känna vår närvaro. För det här är vårt hus. Vi hör hemma här. Är trygga här. Och det var vi som var här först.

Påsen

Förmodligen borde jag tagit det på större allvar redan från början. Men ärligt talat verkade det som en ren skitsak. Några veckor tidigare hade vi infört den så kallade ”sångpåsen” på förskolan. På tisdag, torsdag och fredag förmiddag brukar vi ha sångstund med barnen och istället för att sjunga samma sånger i samma ordning varenda gång lät vi slumpen liva upp tillställningen så att vi istället sjöng samma sånger i olika ordning. Jag tror att både vi och barnen upplevde det som en förbättring.Själva principen var mycket enkel. ”Björnen sover” representerades av en plastbjörn, ”I ett hus vid skogens slut” av en plasthare, ”En sockerbagare” av en mycket liten men livs levande bagare – nej, såklart inte; sockerbagaren representerades av liten bagarmössa av plast och så vidare – och genom att i blindo köra ner handen i sångpåsen (en liten rödrutig sak av bomullstyg) och dra upp det första plastföremål man fick tag på kunde vi se till så att ingen sångstund blev exakt likadan som den föregående.

Till en början fungerade påsen också helt enligt förväntan. Jag (det var vanligen jag som ledde sångstunderna) höll påsen i vänster hand och barnen elegant lindade runt högerhandens lillfinger. Deras totala uppmärksamhet var min, och jag kunde spela på dem som vore de ett instrument. Ibland kunde jag ta god tid på mig – jag låtsades fastna med handen nere i påsen, låtsades få tag på något obegripligt stort som inte gick att dra ut genom påsens öppning, låtsades få tag på något levande, någonting som bodde där nere i mörkret och som sprattlade något fruktansvärt när jag försökte fånga det – allt medan spänningen fick barnens ögon växa tills de hotade att spränga sig ur ögonhålorna och ploppa ut som små vita slemhögar på lekmattan. Men till slut fick jag ändå besluta mig för ett föremål (efter bara någon vecka kunde jag känna exakt vilken sång jag höll mellan mina fingrar), dra upp det ur påsen och låta sången bli sjungen.

Det var en tisdag och jag vill minnas att vi precis tagit oss igenom ”Apan”, som barnen kallade den. Påsen började blir tom. En handfull föremål skramlade omkring nere på dess botten och barnen var tillräckligt igång för att jag skulle kunna låta sångstunden gå på autopilot. Snart, mycket snart, var det fruktstund och i ett tillstånd av avslappnat lugn lät jag fingrarna söka efter en lämplig plastfigur.

Det var då det hände. Och jag fattade verkligen inte vad det var jag stack mig på. ”Aj, som fan!”, sa jag och drog snabbt ut handen ur påsen. ”Fröken, svärde, fröken svärde”, skrek barnen medan en liten rännil av mörkt blod sökte sig från fingertoppen och ner över handen.

Jag ursäktade mig och sprang ut till toaletten efter papper medan Suzanne fick hantera både påsen och barnens välartade förfäran över frökens ovårdade språkbruk. Fingret sköljde jag av under kranen och när blodet stillnat var hela incidenten glömd på en kvart.

Jag tror det var ungefär en vecka senare som det hände igen. Jag ledde återigen samma (nästan samma) sångstund som dagen innan och dagen innan det. Påsen och plastdjuren och barnens totala närvaro, deras gapande förväntan varje gång jag körde ner handen i öppningen. Och sedan: samma glädje, förlösning och uppspelthet över vilket djur eller föremål det än blev. Nästa sång tycktes alltid vara just den de hoppats på.

Precis som vid den förra incidenten började jag närma mig påsens botten. Bara en handfull plastfigurer kvar. Jag körde ner högerhanden i mörkret och ryckte till. Det gjorde inte alls ont – på just det sätt som ett skärsår från en mycket vass egg inte brukar göra det – men jag kände hur blodet började rinna nere i påsen. Så samlat som möjlig påkallade jag Suzannes uppmärksamhet. Och trots att jag försökte vara diskret var det några av barnen som hann se fingret när jag drog upp handen för att kolla hur såret såg ut. Fingerblomman på långfingret var borta och det blödde en hel jävla del: tunga droppar som vätte igenom påsen inifrån, formade mörka runda fläckar på det rödrutiga bomullstyget. En kör av ”fröken, fröken, vad hände fröken?” som jag besvarade med ett ”vänta” innan jag rusade mot toaletten.

Det är utan tvekan här jag borde ha reagerat mer ­– det är lätt att se. Framför allt borde jag agerat på det faktum att jag aldrig hittade fingertoppen. Jag vände påsen ut och in över handfatet, tog ut djuren ett i taget och tittade noggrant efter såväl den avskurna skinnbiten som det där jag skurit mig på – vad det nu kunde vara. Märkligt nog hittade jag ingenting. Fingertoppen var inte där och påsen innehöll förutom djuren ingenting hårt eller vasst. Där fanns ingenting som var på minsta vis möjligt att skära sig på.

Så jag gav upp letandet och övergick åt att skölja alltihop – både finger, djur och påse – i kallt vatten. Efter några minuter slutade det blöda, och påsen blev så oväntat ren att jag kunde hänga in den i torkskåpet direkt, utan att låta den ta omvägen via tvättmaskinen.

På planeringstiden samma eftermiddag tog vi upp händelsen. Jag minns det väl. Till och med att det var Josefins fikavecka minns jag, och att hon bakat kladdmuffins. Och jag minns att samtalet kom att handla om barnen och hur vi borde agera i liknande situationer, för att inte skrämma upp dem. Påsen i sig kom vi däremot aldrig riktigt in på.

Dagen därpå gick vi på promenad och matade ankor på förmiddagen och därefter var det helg, vilket gjorde att det dröjde fem dagar innan det återigen var dags för sångstund.

Det var utan tvivel en annan stämning i barngruppen när jag hämtade fram sångpåsen. Samma morgon hade jag tagit den ur torkskåpet och ännu en gång kontrollerat den – omsorgsfullt, både utvändigt och invändigt – innan jag låtit plastdjuren falla in genom dess gap och ner i dess buk. Men trots att jag försäkrat mig om att påsen bara var en påse och ingenting annat än just en påse, trots att jag borde vara alldeles lugn, hade jag svårt att värja mig mot atmosfären.

Tidigare hade sångpåsen fyllt barnens blickar med glädje och förväntan. Nu var de misstrogna, vissa rent av rädda. Därmed var min bästa chans – så tycktes det mig – att kickstarta sångstunden innan deras oro hann växa sig större.

Utan att tveka körde jag därför handen i påsen och drog upp den gröna bilen. Det fick i alla fall Mira att vakna: ”Hamma å pika”, skrek hon. Men de andra satt tysta.

Den första sången gick trögt. Barnen sjöng med, men liksom trevande; som om sången var ett minfält och vilken ton som helst kunde explodera i munnen på dem. Den enda som kom igång var Mira som fick ett helt sanslöst påslag av dopamin så fort ordet ”bil” nämndes. Hon tog två tonartshöjningar redan i första versen, gick loss och sjöng med hela sin kropp och hela sin själ – och det var just den där förmågan, att spola alla rädslor och kasta hela hjärtat rakt in, som gav mig idén.

I vanliga fall var det jag eller någon av de andra ”fröknarna” som drog plastfigurer ur sångpåsen. Det var, så att säga, vår uppgift och vi hade i personalgruppen varit rörande överens om att det var en vettig princip att hålla på.

Nu sträckte jag fram den kostbara behållaren till Mira. De andra barnens samlade koncentration. Allas blickar på påsen. Miras öppna ansikte; salighet, handen som sträcktes ut och svaldes av påsens öppning. Jag höll andan. Barnen höll andan. Leksakerna, lekmattorna, målagrejorna, väggarna, taken – ja, hela avdelningen Lövgrodan höll andan.

Och handen var borta,

och handen kom åter till oss;

den drogs ut och dök upp, hållande,

höjande ett snövitt lamm mot himlen: likt en segertrofé.

”BÄBÄ”, skrek Mira. Och sekunden senare hade vi andra kapitulerat och fallit in i hennes upprymdhet. Tillsammans brast vi alla ut i ett lycksaligt: ”bä, bä, du vitaste, bä, bä du vackraste, bä, bä du skönaste, BÄÄÄÄ!”. Det var jag och barnen, barnen och jag; och lättnaden var balsam och honung.

Det som sedan följde kan bara beskrivas som yra. Barnahand efter barnahand stacks ner i påsen, sång efter sång sjöngs i en nära nog pentakostal anda. Den spända stämningen löstes upp – de sjungande, skrattande rösterna förvandlade den till ånga och fick den att stiga mot taket. Det var sockerbagaren i sin bageributik, ekorren i sin gran, krokodilen i sin bil, spindeln som så tappert klättrade, som envist trotsade regnet och stretade på upp för sin tråd; och påsen var desarmerad. Den var bara en påse och ingenting mer än just en påse.

När vi kommit hela varvet och alla barnen dragit varsitt föremål, var den så gott som tom. Två eller tre plastfigurer var allt som fanns kvar på dess botten. Sångstunden närmade sig sitt slut, fruktstunden hägrade, och i syfte att avrunda det hela med en sista sång stack jag återigen ner handen i påsen – och jag önskar att jag inte gjort det. Jag önskar så att jag inte gjort det.

Det hela gick så fort att jag att jag inte vet vad det var som först skrämde mig – om det var smärtan eller mitt eget skrik. Rent reflexmässigt slet jag ut handen ur påsen och det jag såg; fy fan för det jag såg!

Minst två av barnen svimmade. Alla de andra började skrika, unisont och i vild panik. För handen – den var inte längre där. Någonting hade klippt av min arm vid handleden och det där mörka som pulserade fram, som sprutade ur stumpen – inte ens på film har jag sett en sådan fruktansvärd massa blod.

Jag reste mig men halkade i en mörk pöl. Barnen försökte springa därifrån men halkade de med. Hit och dit i rummet gled de – ett drygt dussin blodiga barn som for och flög i alla tänkbara riktningar. Och så jag – sittande på knä i rummets mitt, vrålande av smärta med en praktiskt taget ostoppbar blodfontän monterad där högerhanden en gång suttit.

Suzanne kom rusande: jag minns hennes ögon, jag minns en hand som sträcktes mot mig och blomstermönster på en ljusblå blus. Bara sekunder senare hade jag tuppat av på grund av blodförlusten, och jag vill inte ens föreställa mig hur det såg ut när Josefin försökte binda om såret med hjälp av en kökshandduk och en rulle grönt plastband av det slag som vi annars bara använder till att göra snitslar av när vi är i skogen.

”Det är inte bra för barnen”, sa Suzanne. Alla nickade. Vi var rörande överens när vi några veckor senare samlades för att i personalgruppen utvärdera incidenten. ”Sådant här får bara inte hända igen”, sa vi. Och när jag föreslog att vi skulle kasta bort sångpåsen var det ingen som opponerade sig. För det första hade det, trots maskintvätt i nittio grader, inte gått att få bort allt blodet. För det andra var det mysteriet med handen. Den var borta. Lika spårlöst försvunnen som om den gått upp i rök. Och sist men inte minst; trots alla undersökningar av påsen, trots att vi vrängt den både hit och dit och ut och in, klämt på den, knölat ihop den och vecklat ut den igen, synat alla sömmar – trots allt det där kunde vi inte känna oss säkra på att den var lämplig att ha i närheten av barn. För en stund tystnade vi allihop. Det kändes som om vi alla rös. Tillsammans. Liksom i kör.

Sedan bröt Suzanne stämningen genom att hastigt sträcka sig efter kaffetermosen, och ögonblicket senare avslöjade hon att hon, trots att det varken var fredag eller hennes fikavecka, hade tagit med sig en vetelängd. Jag vill minnas att det var med vaniljkräm.

De Ögondöda. Igen.

Oarya har återigen skrivit väldigt fint om De ögondöda. Läs!

Old Adult Reads Young Adult

Nu har det till slut hänt. Det är slut. Jag har tidigare skrivit om nanonovellerna om De Ögondöda och invånarna i byn Skymninge, men nu är det alltså över, 666 texter senare (+epilog).

Jag är ingen stor skräckfantast, men De Ögondöda har numera en väldigt speciell plats i mitt hjärta och berättelsen har varit otroligt intressant att följa under resans gång. Min arbetsgivare hade nog inte varit så nöjd med vetskapen om de dagar jag suttit och läst ikapp om Skräddaren, Rita Valo, Ols Wagner och de andra men vilken tripp det har varit, om än oproduktiv för mitt riktiga jobb. Istället har jag suttit och imponerats av hur grisigt och köttigt det har varit, njutit av den ständigt upptrappande rysligheten och förundrats över hur konsekvent sjukt allting varit.

Jag tänkte ta några av mina favoriter och prata lite om dem. Först ut är:

View original post 471 fler ord