Påsen

Förmodligen borde jag tagit det på större allvar redan från början. Men ärligt talat verkade det som en ren skitsak. Några veckor tidigare hade vi infört den så kallade ”sångpåsen” på förskolan. På tisdag, torsdag och fredag förmiddag brukar vi ha sångstund med barnen och istället för att sjunga samma sånger i samma ordning varenda gång lät vi slumpen liva upp tillställningen så att vi istället sjöng samma sånger i olika ordning. Jag tror att både vi och barnen upplevde det som en förbättring.Själva principen var mycket enkel. ”Björnen sover” representerades av en plastbjörn, ”I ett hus vid skogens slut” av en plasthare, ”En sockerbagare” av en mycket liten men livs levande bagare – nej, såklart inte; sockerbagaren representerades av liten bagarmössa av plast och så vidare – och genom att i blindo köra ner handen i sångpåsen (en liten rödrutig sak av bomullstyg) och dra upp det första plastföremål man fick tag på kunde vi se till så att ingen sångstund blev exakt likadan som den föregående.

Till en början fungerade påsen också helt enligt förväntan. Jag (det var vanligen jag som ledde sångstunderna) höll påsen i vänster hand och barnen elegant lindade runt högerhandens lillfinger. Deras totala uppmärksamhet var min, och jag kunde spela på dem som vore de ett instrument. Ibland kunde jag ta god tid på mig – jag låtsades fastna med handen nere i påsen, låtsades få tag på något obegripligt stort som inte gick att dra ut genom påsens öppning, låtsades få tag på något levande, någonting som bodde där nere i mörkret och som sprattlade något fruktansvärt när jag försökte fånga det – allt medan spänningen fick barnens ögon växa tills de hotade att spränga sig ur ögonhålorna och ploppa ut som små vita slemhögar på lekmattan. Men till slut fick jag ändå besluta mig för ett föremål (efter bara någon vecka kunde jag känna exakt vilken sång jag höll mellan mina fingrar), dra upp det ur påsen och låta sången bli sjungen.

Det var en tisdag och jag vill minnas att vi precis tagit oss igenom ”Apan”, som barnen kallade den. Påsen började blir tom. En handfull föremål skramlade omkring nere på dess botten och barnen var tillräckligt igång för att jag skulle kunna låta sångstunden gå på autopilot. Snart, mycket snart, var det fruktstund och i ett tillstånd av avslappnat lugn lät jag fingrarna söka efter en lämplig plastfigur.

Det var då det hände. Och jag fattade verkligen inte vad det var jag stack mig på. ”Aj, som fan!”, sa jag och drog snabbt ut handen ur påsen. ”Fröken, svärde, fröken svärde”, skrek barnen medan en liten rännil av mörkt blod sökte sig från fingertoppen och ner över handen.

Jag ursäktade mig och sprang ut till toaletten efter papper medan Suzanne fick hantera både påsen och barnens välartade förfäran över frökens ovårdade språkbruk. Fingret sköljde jag av under kranen och när blodet stillnat var hela incidenten glömd på en kvart.

Jag tror det var ungefär en vecka senare som det hände igen. Jag ledde återigen samma (nästan samma) sångstund som dagen innan och dagen innan det. Påsen och plastdjuren och barnens totala närvaro, deras gapande förväntan varje gång jag körde ner handen i öppningen. Och sedan: samma glädje, förlösning och uppspelthet över vilket djur eller föremål det än blev. Nästa sång tycktes alltid vara just den de hoppats på.

Precis som vid den förra incidenten började jag närma mig påsens botten. Bara en handfull plastfigurer kvar. Jag körde ner högerhanden i mörkret och ryckte till. Det gjorde inte alls ont – på just det sätt som ett skärsår från en mycket vass egg inte brukar göra det – men jag kände hur blodet började rinna nere i påsen. Så samlat som möjlig påkallade jag Suzannes uppmärksamhet. Och trots att jag försökte vara diskret var det några av barnen som hann se fingret när jag drog upp handen för att kolla hur såret såg ut. Fingerblomman på långfingret var borta och det blödde en hel jävla del: tunga droppar som vätte igenom påsen inifrån, formade mörka runda fläckar på det rödrutiga bomullstyget. En kör av ”fröken, fröken, vad hände fröken?” som jag besvarade med ett ”vänta” innan jag rusade mot toaletten.

Det är utan tvekan här jag borde ha reagerat mer ­– det är lätt att se. Framför allt borde jag agerat på det faktum att jag aldrig hittade fingertoppen. Jag vände påsen ut och in över handfatet, tog ut djuren ett i taget och tittade noggrant efter såväl den avskurna skinnbiten som det där jag skurit mig på – vad det nu kunde vara. Märkligt nog hittade jag ingenting. Fingertoppen var inte där och påsen innehöll förutom djuren ingenting hårt eller vasst. Där fanns ingenting som var på minsta vis möjligt att skära sig på.

Så jag gav upp letandet och övergick åt att skölja alltihop – både finger, djur och påse – i kallt vatten. Efter några minuter slutade det blöda, och påsen blev så oväntat ren att jag kunde hänga in den i torkskåpet direkt, utan att låta den ta omvägen via tvättmaskinen.

På planeringstiden samma eftermiddag tog vi upp händelsen. Jag minns det väl. Till och med att det var Josefins fikavecka minns jag, och att hon bakat kladdmuffins. Och jag minns att samtalet kom att handla om barnen och hur vi borde agera i liknande situationer, för att inte skrämma upp dem. Påsen i sig kom vi däremot aldrig riktigt in på.

Dagen därpå gick vi på promenad och matade ankor på förmiddagen och därefter var det helg, vilket gjorde att det dröjde fem dagar innan det återigen var dags för sångstund.

Det var utan tvivel en annan stämning i barngruppen när jag hämtade fram sångpåsen. Samma morgon hade jag tagit den ur torkskåpet och ännu en gång kontrollerat den – omsorgsfullt, både utvändigt och invändigt – innan jag låtit plastdjuren falla in genom dess gap och ner i dess buk. Men trots att jag försäkrat mig om att påsen bara var en påse och ingenting annat än just en påse, trots att jag borde vara alldeles lugn, hade jag svårt att värja mig mot atmosfären.

Tidigare hade sångpåsen fyllt barnens blickar med glädje och förväntan. Nu var de misstrogna, vissa rent av rädda. Därmed var min bästa chans – så tycktes det mig – att kickstarta sångstunden innan deras oro hann växa sig större.

Utan att tveka körde jag därför handen i påsen och drog upp den gröna bilen. Det fick i alla fall Mira att vakna: ”Hamma å pika”, skrek hon. Men de andra satt tysta.

Den första sången gick trögt. Barnen sjöng med, men liksom trevande; som om sången var ett minfält och vilken ton som helst kunde explodera i munnen på dem. Den enda som kom igång var Mira som fick ett helt sanslöst påslag av dopamin så fort ordet ”bil” nämndes. Hon tog två tonartshöjningar redan i första versen, gick loss och sjöng med hela sin kropp och hela sin själ – och det var just den där förmågan, att spola alla rädslor och kasta hela hjärtat rakt in, som gav mig idén.

I vanliga fall var det jag eller någon av de andra ”fröknarna” som drog plastfigurer ur sångpåsen. Det var, så att säga, vår uppgift och vi hade i personalgruppen varit rörande överens om att det var en vettig princip att hålla på.

Nu sträckte jag fram den kostbara behållaren till Mira. De andra barnens samlade koncentration. Allas blickar på påsen. Miras öppna ansikte; salighet, handen som sträcktes ut och svaldes av påsens öppning. Jag höll andan. Barnen höll andan. Leksakerna, lekmattorna, målagrejorna, väggarna, taken – ja, hela avdelningen Lövgrodan höll andan.

Och handen var borta,

och handen kom åter till oss;

den drogs ut och dök upp, hållande,

höjande ett snövitt lamm mot himlen: likt en segertrofé.

”BÄBÄ”, skrek Mira. Och sekunden senare hade vi andra kapitulerat och fallit in i hennes upprymdhet. Tillsammans brast vi alla ut i ett lycksaligt: ”bä, bä, du vitaste, bä, bä du vackraste, bä, bä du skönaste, BÄÄÄÄ!”. Det var jag och barnen, barnen och jag; och lättnaden var balsam och honung.

Det som sedan följde kan bara beskrivas som yra. Barnahand efter barnahand stacks ner i påsen, sång efter sång sjöngs i en nära nog pentakostal anda. Den spända stämningen löstes upp – de sjungande, skrattande rösterna förvandlade den till ånga och fick den att stiga mot taket. Det var sockerbagaren i sin bageributik, ekorren i sin gran, krokodilen i sin bil, spindeln som så tappert klättrade, som envist trotsade regnet och stretade på upp för sin tråd; och påsen var desarmerad. Den var bara en påse och ingenting mer än just en påse.

När vi kommit hela varvet och alla barnen dragit varsitt föremål, var den så gott som tom. Två eller tre plastfigurer var allt som fanns kvar på dess botten. Sångstunden närmade sig sitt slut, fruktstunden hägrade, och i syfte att avrunda det hela med en sista sång stack jag återigen ner handen i påsen – och jag önskar att jag inte gjort det. Jag önskar så att jag inte gjort det.

Det hela gick så fort att jag att jag inte vet vad det var som först skrämde mig – om det var smärtan eller mitt eget skrik. Rent reflexmässigt slet jag ut handen ur påsen och det jag såg; fy fan för det jag såg!

Minst två av barnen svimmade. Alla de andra började skrika, unisont och i vild panik. För handen – den var inte längre där. Någonting hade klippt av min arm vid handleden och det där mörka som pulserade fram, som sprutade ur stumpen – inte ens på film har jag sett en sådan fruktansvärd massa blod.

Jag reste mig men halkade i en mörk pöl. Barnen försökte springa därifrån men halkade de med. Hit och dit i rummet gled de – ett drygt dussin blodiga barn som for och flög i alla tänkbara riktningar. Och så jag – sittande på knä i rummets mitt, vrålande av smärta med en praktiskt taget ostoppbar blodfontän monterad där högerhanden en gång suttit.

Suzanne kom rusande: jag minns hennes ögon, jag minns en hand som sträcktes mot mig och blomstermönster på en ljusblå blus. Bara sekunder senare hade jag tuppat av på grund av blodförlusten, och jag vill inte ens föreställa mig hur det såg ut när Josefin försökte binda om såret med hjälp av en kökshandduk och en rulle grönt plastband av det slag som vi annars bara använder till att göra snitslar av när vi är i skogen.

”Det är inte bra för barnen”, sa Suzanne. Alla nickade. Vi var rörande överens när vi några veckor senare samlades för att i personalgruppen utvärdera incidenten. ”Sådant här får bara inte hända igen”, sa vi. Och när jag föreslog att vi skulle kasta bort sångpåsen var det ingen som opponerade sig. För det första hade det, trots maskintvätt i nittio grader, inte gått att få bort allt blodet. För det andra var det mysteriet med handen. Den var borta. Lika spårlöst försvunnen som om den gått upp i rök. Och sist men inte minst; trots alla undersökningar av påsen, trots att vi vrängt den både hit och dit och ut och in, klämt på den, knölat ihop den och vecklat ut den igen, synat alla sömmar – trots allt det där kunde vi inte känna oss säkra på att den var lämplig att ha i närheten av barn. För en stund tystnade vi allihop. Det kändes som om vi alla rös. Tillsammans. Liksom i kör.

Sedan bröt Suzanne stämningen genom att hastigt sträcka sig efter kaffetermosen, och ögonblicket senare avslöjade hon att hon, trots att det varken var fredag eller hennes fikavecka, hade tagit med sig en vetelängd. Jag vill minnas att det var med vaniljkräm.

Annonser

Avslutning i Monsterboxen

I Monsterboxens november-avsnitt läser Emil Eriksson min novell ”Avslutning”!

Novellen finns för övrigt också att läsa här på bloggen också, men då går man miste om Emils fantastiska inläsning.

Monsterboxen hittar ni på Acast och Storytel och andra ställen där poddar finns. Och så på http://monsterboxen.libsyn.com och hringr.se

De Ögondöda. Igen.

Oarya har återigen skrivit väldigt fint om De ögondöda. Läs!

Old Adult Reads Young Adult

Nu har det till slut hänt. Det är slut. Jag har tidigare skrivit om nanonovellerna om De Ögondöda och invånarna i byn Skymninge, men nu är det alltså över, 666 texter senare (+epilog).

Jag är ingen stor skräckfantast, men De Ögondöda har numera en väldigt speciell plats i mitt hjärta och berättelsen har varit otroligt intressant att följa under resans gång. Min arbetsgivare hade nog inte varit så nöjd med vetskapen om de dagar jag suttit och läst ikapp om Skräddaren, Rita Valo, Ols Wagner och de andra men vilken tripp det har varit, om än oproduktiv för mitt riktiga jobb. Istället har jag suttit och imponerats av hur grisigt och köttigt det har varit, njutit av den ständigt upptrappande rysligheten och förundrats över hur konsekvent sjukt allting varit.

Jag tänkte ta några av mina favoriter och prata lite om dem. Först ut är:

View original post 471 fler ord

Grottmänniskor

 

 

Screenshot_20180204-191837Jag var fem eller sex och på vår gata bodde det en flock grottmänniskor. Ni vet: klädda i djurhudar, halvnakna och med stenar som sina enda verktyg. Jag tror att de flyttade in när jag var ungefär fyra år och fastän jag var kass på att räkna på den tiden är jag rätt säker på att de var fem stycken; två stora och tre små. De bodde där och levde där precis som vi gjorde. Fast inte i ett hus utan i en ganska stor och övergiven grotta längst ner på gatan, vid den stora allmänningen som låg inklämd mellan vändplatsen, skogsbacken nedanför Lindgårdens hyreshus och motorvägen. Pappa tyckte det var förjävligt, och jag är ganska säker på att de andra papporna höll med. Men ibland när mamma och pappa hade druckit så att möblerna i vardagsrummet bara trillade omkring, brukade vi gå bort och hälsa på dem.

Redan på långt håll såg vi elden som brann utanför grottöppningen; och det var där vi alltid hittade dem, sittande på en varsin sten som de (eller kanske andra grottmänniskor som bodde där före dem) hade rullat fram och i lagt en ring runt eldgropen. De brukade hänga där och grilla djurdelar. Ofta satt de med ett varsitt djurben som såg ut att vara bortslitet direkt från kroppen. De höll djurhovarna i sina skitiga händer och djurlåren över gropen. Glöden var lysande röd och när köttet var klart slängde de på ny ved så att elden flammade upp igen.

Pappa brukade kalla dem ”ociviliserade jävlar” och när man såg dem äta var det lätt att hålla med. På något sätt hade de alltid lika mycket mat utanför som i munnen när de tuggade. De åt köttet direkt från benen, slet loss det med tänderna och drack vatten ur stora nötskal medan vi tre, Emma, Rasmus och jag satt bredvid på varsin sten och såg på.

Emma som var störst försökte prata med dem ibland, men de verkade inte vara så intresserade. Rasmus samlade småben i fickorna att ta med sig hem och jag, jag tittade nog mest in i elden, lyssnade på den kolossala tystnaden som uppstod då motorvägen var tom.

Och vi trivdes rätt bra där hos dem. Maten åt de själva men värmen från elden delade de med sig av. Och de verkade inte ha något emot att vi var där. Vi hade varit där många gånger och de hade säkert sett mönstret; vi kom, vi satt ett tag och gick sedan hem igen när det mörknat. Det var liksom bara det. Och jag tror inte att mamma och pappa ens märkte att vi varit borta. Tyst smet vi ut ur huset och lika tyst smet vi sedan in igen; och så uppför trappan till övervåningen där sovrummen var. Ibland kom mamma och tittade till oss där vi låg tätt ihopträngda i Emmas säng. Om vi kisade försiktigt kunde vi se hennes siluett i dörröppningen. Och kisade gjorde vi nog alla tre. Men ingen rörde sig. Alla låtsades sova.

När jag precis fyllt sju fick pappa sparken från sitt arbete. Mamma skrek åt honom att han var en värdelös sopa som inte kunde göra någonting ordentligt och att hon förstod den där mellan-chefen precis. Pappa kontrade med att mamma blivit en ”satans kärring på sista tiden” och snart lade sig möblerna i med sitt flygande och glidande och kraschande.

Vi smet ut. Det var Emma och jag och Rasmus och en skymning som försökte le vänligt emot oss men som ändå bara va en skymning.

Elden syntes på långt håll. Ett orange-rött ljussken borta vid motorvägen. Vi gick dit och satte oss på varsin sten och jag tror att det var den gången vi såg dem slita benen av ett rådjur. Djuret var dött redan när vi kom, men om man bara tittade på huvudet, tänkte bort kroppen, såret, kunde man tro att det sov. Flocken stod samlade runt det. De fyra största höll i varsitt ben medan den femte hade en spetsig sten som hon använde för att hugga mot ljumskarna. Det tog lång tid, stenen var spetsig men inte vass. Och när de äntligen var klara hade de rufsiga frisyrerna blivit platta av svett.

Sedan satt vi där och såg på medan de grillade och åt sitt kött.

Precis som vanligt blev vi kvar tills mörkret fallit, och när vi kom hem stod pappa i hallen, hög som ett träd och tung som skam.

– Var har ni varit, sa han.

Vi sa ingenting.

– Säg bara inte att ni varit i den där äckliga grottan igen!

Ljuset i hallen var släckt men man kunde se att han var röd i ansiktet, och hade något mörkt klet på kinden. Inte ens Emma som alltid hade så bra svar på allt, hade något att säga nu. Så istället sprang vi mot trappan, och upp, och in i Emmas rum. Och jag kan inte minnas att jag hörde pappas steg i trappan den kvällen. Kanske sov han på soffan.

Som jag minns det åkte vi till mormor och morfar den helgen. Vi brukade göra det när mamma och pappa behövde prata. Morfar satt i kökssoffan eller framför någon fotbollsmatch när vi var där. Gjorde knyckliga cigaretter med rullapparat och svor över att mamma valt att dela sitt liv med en satans kretyn. Mormor stod vid spisen och luktade stekos och var snäll och världens bästa på att göra sås.

Jag tror att vi var där den helgen. Ja, så måste det ha varit. För det var först i skolan på måndagen som vi fick höra om det som hänt. Det var Isak Weislav som berättade. Han hade sett alltihop från sitt sovrumsfönster. Vår pappa hade gått först, sa han. Och efter hade det kommit ett helt gäng av arga gubbar. De hade haft facklor och basebollträn och Gregerz som var jägare hade med sitt gevär.

Den kvällen väntade vi på att möblerna skulle börja flyga. Vi satt framför tv:n och tyckte att det tog ovanligt lång tid. Det började redan skymma. Men till slut kom det ändå. Och så fort den första kraschen hördes drog vi på oss skorna och stack iväg.

Redan på långt håll såg vi att det var konstigt mörkt borta vid grottan. Väl där var allt nästan precis som det brukade. Lite kol låg utspillt utanför gropen, en av sittstenarna hade fallit omkull och delar av nötskalen som de brukat dricka ur låg söndertrampade i gräset. Det var allt. Men så fanns där inte heller mycket att förstöra.

Jag kan inte minnas att vi någonsin pratade om det. Vid något tillfälle nämnde pappa att de där ociviliserade jävlarna tydligen hade flyttat, men vi andra – jag tror inte vi sa ett ord om saken.

Men vi gick dit några gånger också efter att grottfolket försvunnit, Emma, Rasmus och jag. Vi samlade pinnar i skogsbacken och satte oss på varsin sten. Emma hade snott med sig en av mammas tändare. Men även om tystnaden var ungefär densamma var känslan en helt annan. Dessutom upptäckte vi snart att vi var värdelösa på att göra upp eld.

 


Den här novellen finns också publicerad på Polemik.nu.

OArYA hjärta De ögondöda!

Oarya skriver fina ord om De ögondöda!

Old Adult Reads Young Adult

”De ögondöda” är nåt tämligen unikt, åtminstone i Sverige vad jag vet. Det är en skräckföljetong som man kan följa på instagram och twitter och som skrivs av Mårten Dahlrot och Jimmy Berestål. Det är namn som tidigare varit okända för mig, men nu är jag en stor fan. De har för övrigt haft en del spännande gästförfattare så som Anders Fager och Kristina Hård.

Jag är alldeles till mig i trasorna, jag älskar verkligen det här. Det finns en fantastiskt makaber obehagkänsla som genomsyrar alltihop och jag har inte nog med bra grejer att säga om det. Det är ett pågående projekt som jag följer med stort intresse och det borde ni som gillar skräck också göra.

Jag tycker att det är lättast att läsa via https://deogondoda.wordpress.com/ för att komma ikapp, men sen kanske man ska gå över till insta.

Capture

 

View original post

De ögondöda

Tillsammans med novellisten Jimmy Berestål skriver jag sedan någon vecka tillbaka om De ögondöda och om orten Skymninge. Historien byggs upp av fragmentariska mini-noveller som tillsammans utgör berättelsen om den lilla orten invid skogen.

Följ De ögondöda på Instagram (deogondoda) och Twitter (@deogondoda). Och läs de första 80 delarna på vår blogg, deogondoda.wordpress.com.