Flickan i hörnet på kickstarter

Nu och fram till den 27 februari kör jag och Joakim Hanner en kickstarter tillsammans med Swedish Zombie. Målet från början var att få ihop 12 000, vilket inte tog mer än tre dagar. Nu siktar vi på att nå 20 K.

Kickstartern och all nödvändig info finns här.

Ju fler som backar boken nu, desto större upplaga blir det. Hjälp gärna till genom att själv köpa ett ex. 100 kr kostar det + frakt.

De som var här först


Tim säger att vi är trygga här. Att det är bra. De som finns därute kan inte ta sig in hit, och vi har våra sängar och all mat vi behöver. Men jag tycker inte om den bruna färgen på väggarna och gardinerna som hänger vita och tunna framför alla fönstren. De gör ljuset blekt. Dagarna trötta. Och jag tycker att huset är för stort, fastän vi bara är på nedervåningen. Det känns inte som att vi hör hemma här. Som att huset är någon annans.

Det finns stolar i det som är köket och ett stort bord av tungt mörkt trä. Och det finns ingenting här som liknar huset vi bodde i innan. Där fanns det luft inomhus. Där var det inte så långt till taket. Där fanns det inga ansikten av vitt gips på väggarna och inga stora skåp som man inte kunde öppna.

Vi såg det redan på långt håll när vi kom över fältet. Huset vi skulle bo i nu. En mörk koloss på toppen av en kulle. Gryningssolen speglade sig i fönsterglasen. Det var svart och ljust, med punkter av skarpt blänk. Huset låg omsvept av den sortens dimma som Tim kallade morgondis. Jag kunde se fyra rader av glimmande fönster ovanför varandra, och så ett ensamt, lite ovanför. Ett torn, sa Tim. Och så var det.

Och Tim sa att vi skulle bli trygga i huset. Att där inne var vi äntligen säkra. Ändå stannade han på tröskeln. Stod helt stilla med ögonen uppspärrade, som om han fått syn på någonting som inte borde vara här, eller kommit att tänka på något hemskt. Men till slut gick han in ändå. Och här har vi varit sedan dess.

Vi har gått ut bara tre gånger sedan vi kom. Små rundor ut på gräsplanen, till det som varit en trädgård. Tim säger att det säkert funnits buskar i rader och blommor och träd med bänkar under. Nu finns det bara ett enda träd kvar. Det är stort och nästan svart och helt utan löv. Och man ser aldrig några fåglar sitta i det. När vi går ut gör vi det alltid tidigt på morgonen. När solen precis har gått upp och hela världen fortfarande sover. Huset ser fläckigt ut i det suddiga morgonljuset. De mörka träplankorna lyser i svarta där den vita har färgen flagnat och fallit av. Det blir så om ingen målar om, säger Tim. Och jag tror det var länge sedan någon målade här. Några fönster är trasiga också. Golvplankorna gnäller och i ett par av rummen hänger tapeterna från väggarna som om någon försökt riva ner dem.

Två gånger om dagen går vi ner i källaren där maten fanns. Ett helt rum med konservburkar är det. De som bodde här innan hade kunnat stanna mycket längre. Ändå är det vi som är här nu. Och när jag frågar Tim var de andra är, de som bodde här innan, säger Tim att de säkert bara rest bort. Och han säger att det är tur för oss, att det är bra, att vi är trygga här. Men de flesta dagarna stannar jag ändå i vårt rum, i det rummet där sängarna står.

Man kan se långt när man sitter i fönstret. Fälten och de knotiga träden och de låga buskarna. Ibland flyger svarta kråkor förbi på himlen och ibland frågar Tim om jag också känner närvaron; som om det var någon här. Jag svarar att jag inte vet. Kanske känner jag den. Kanske är det bara huset. Men vi har skjutit ihop sängarna och bäddat mjukt med filtar och tjocka kuddar som Tim hämtat från de övre våningarna. Han säger att vi är trygga här. Han stryker mig över håret medan jag försöker somna. Och han säger att det ska bli bra. Att allt ska bli bra.

Ändå blir jag rädd när han frågar. Och det hjälper inte att jag försöker vänja mig. För frågorna kommer oftare och oftare. När vi varit ute stannar han sådär i dörren. Ibland rycker han till och vänder sig om som om han hörde ett plötsligt ljud precis bakom sig. Och jag blir rädd när jag märker att han inte vill gå och lägga sig, och när jag vaknar av ljuden och ser Tim och hans stirrande blick där han sitter upp i sängen.

”Är det de?” frågar jag.

För jag ser dem inte fast han har beskrivit hur de står runt sängen med sina tomma ögon och gapande munnar och långa rockar av rök.

Tim nickar långsamt utan att se på mig.

”Lägg dig ner”, säger han. “Det är ingen fara.”

Fast kanske var det ändå. För natten efter att en av dem tog sig upp i sängen och tryckte sig ner som en kudde över hans ansikte flyttade vi upp en våning. Vi tog mat med oss och flyttade upp. Och efter det sov båda bättre.

Andra våningen är nästan lika Ada an som den första. Fast utan kök och med trasigare tapeter. Och Tim säger att vi är trygga här. Att andra våningen är bättre. De kan inte ta sig upp, säger han. Kan inte gå i trappor. Men det är tur att vi tog mat med oss för de smällde igen dörren nedanför trappan, och vi har ingen nyckel.

Och Tim säger att vi inte vet vad som väntar oss utanför. Men här inne är det tryggt. Dessutom kan vi klättra ut genom fönstret. Och i tre dagar är vi trygga här uppe. Tre dagar då jag sitter i ett nytt rum, i ett nytt fönster och ser längre ut över fälten och träden och buskarna. Ser fler svarta kråkor flyga förbi, alltid förbi. Sedan kommer Tims frågor tillbaka: ”Känner du inte dem, märker inte du dem också?”

Och den natten flyttar vi igen. En våning till. Det känns som om vi flyr med alla påsar och filtar som släpar, men det gör vi inte, säger Tim. Och han säger att nu är vi trygga. Att dörren ner till andra våningen har slagits igen är inget att bry sig om. På tredje våningen kan de inte nå oss. Och vi kan fortfarande klättra ut genom fönstret. Dessutom är utsikten bättre här, säger Tim. ”Jag kan inte förstå varför vi inte flyttade in här direkt”.

Och kråkorna ser man bättre härifrån. Särskilt de som stannar, de som sätter sig i trädet på gårdsplanen och de som sänker sig ner och landar uppe på taket. Innan kom de inte såhär nära. Innan trängde inte deras rop in genom väggarna. Nu sitter de därute varje dag. Som om de vaktade oss. Eller väntade på något.

Tim säger att jag inte ska bry mig om dem. Att det inte är någon fara. Att vi är trygga här och att det är bra att vi kommit hit. Men den natten ser jag dem också. Skuggorna. Tysta och mörka står de runt sängen. Vi kryper bakåt, trycker oss mot väggen. Andas korta, korta andetag tills de samtidigt böjer sig framåt och börjar falla in emot oss med ögon av mörker och munnar av mörker och kroppar av rök.

Det är då vi springer. Genom dem och bort och upp. Och när vi nått toppen på trappan till nästa våning tänker vi att vi har klarat oss. Att vi är räddade. Men när vi vänder oss om och tittar ner ser vi dem komma svävande upp för trappan. ”Tornet” ropar Tim och vi springer igen, och vi klättrar, och vi hör hur dörren går igen bakom oss med ett klickande som från ett stort urverk.

Från fönstret i tornet kan man se att ännu fler kråkor samlats på taket. Tysta och svarta och så många att jag inte kan räkna dem. I skymningen kan man höra hur de ropar till varandra, så tydligt som om de satt på ens kudde. För flera av rutorna är sönderslagna och allt det som vill komma in kan komma in. Regn och ljus och mörker och kråkors rop.

Jag sitter stilla invid fönstret och tittar på dem. Mörka silhuetter mot den blygrå himlen. Och jag fryser men sitter kvar ändå. Fönstersmygen är det bästa stället. Det har Tim sagt och det tycker jag också. För om man är på golvet kan man skära sig på allt glas som ligger där. Och dessutom vill jag inte se på benen. Tim har föst ihop dem intill väggen. Lagt skallarna underst och det andra ovanpå. Det är bra. Ser man inte skallarna kan man tänka att det är ben från djur. Och Tim säger att jag inte behöver tänka på dem alls. För här uppe är vi trygga. Det är vi. Men jag måste sitta ner i fönstret bara. Alltid sitta. För faller man ut så slår man ihjäl sig. Dessutom finns det inget annat att göra. Inte ens maten fick vi med oss. Inte ens filtarna.

Och vi är kvar där länge. Dagar och nätter och fler dagar och fler nätter, ända tills Tim ber mig att komma ner och lägga mig bredvid honom på golvet. Hungern känns mindre när man är nära varandra, säger han. Och så ligger vi där och ser på kråkorna som har samlats omkring oss. Som kommer närmare hela tiden. De sitter på taket utanför, i de tomma fönstren, och på golvet bredvid oss. Så nära att man skulle kunna sträcka ut handen och röra vid en av dem.

Alldeles stilla sitter de. Stilla och tysta med svarta ögon. Som om de vaktade oss. Och så är det, säger Tim. Kråkorna vaktar oss här. Och när kråkorna vaktar oss är vi trygga.

Länge ligger vi där uppe. Vi vakar och väntar och sover och drömmer och vaknar igen. Länge, länge ligger vi där. Tills mörkret kommer. Tills det ljusnar igen. Ända tills de kommer och hämtar oss.

Deras tysta röster viskar om inkräktare. Röster som dimma. Röster som rök.

”Inkräktare, inkräktare!”

Och vi följer dem. Sveper ner genom huset, trappa efter trappa, till nedersta våningen där vi finner dem. I vår säng, i vårt rum, där ligger de och sover. En kvinna och en liten flicka som trycker sig tätt intill henne under filtarna. Våra filtar.

Så vi ställer oss tillsammans med de andra, runt sängen, och vi står där stilla och tungt så att de ska känna vår närvaro. För det här är vårt hus. Vi hör hemma här. Är trygga här. Och det var vi som var här först.

Påsen

Förmodligen borde jag tagit det på större allvar redan från början. Men ärligt talat verkade det som en ren skitsak. Några veckor tidigare hade vi infört den så kallade ”sångpåsen” på förskolan. På tisdag, torsdag och fredag förmiddag brukar vi ha sångstund med barnen och istället för att sjunga samma sånger i samma ordning varenda gång lät vi slumpen liva upp tillställningen så att vi istället sjöng samma sånger i olika ordning. Jag tror att både vi och barnen upplevde det som en förbättring.Själva principen var mycket enkel. ”Björnen sover” representerades av en plastbjörn, ”I ett hus vid skogens slut” av en plasthare, ”En sockerbagare” av en mycket liten men livs levande bagare – nej, såklart inte; sockerbagaren representerades av liten bagarmössa av plast och så vidare – och genom att i blindo köra ner handen i sångpåsen (en liten rödrutig sak av bomullstyg) och dra upp det första plastföremål man fick tag på kunde vi se till så att ingen sångstund blev exakt likadan som den föregående.

Till en början fungerade påsen också helt enligt förväntan. Jag (det var vanligen jag som ledde sångstunderna) höll påsen i vänster hand och barnen elegant lindade runt högerhandens lillfinger. Deras totala uppmärksamhet var min, och jag kunde spela på dem som vore de ett instrument. Ibland kunde jag ta god tid på mig – jag låtsades fastna med handen nere i påsen, låtsades få tag på något obegripligt stort som inte gick att dra ut genom påsens öppning, låtsades få tag på något levande, någonting som bodde där nere i mörkret och som sprattlade något fruktansvärt när jag försökte fånga det – allt medan spänningen fick barnens ögon växa tills de hotade att spränga sig ur ögonhålorna och ploppa ut som små vita slemhögar på lekmattan. Men till slut fick jag ändå besluta mig för ett föremål (efter bara någon vecka kunde jag känna exakt vilken sång jag höll mellan mina fingrar), dra upp det ur påsen och låta sången bli sjungen.

Det var en tisdag och jag vill minnas att vi precis tagit oss igenom ”Apan”, som barnen kallade den. Påsen började blir tom. En handfull föremål skramlade omkring nere på dess botten och barnen var tillräckligt igång för att jag skulle kunna låta sångstunden gå på autopilot. Snart, mycket snart, var det fruktstund och i ett tillstånd av avslappnat lugn lät jag fingrarna söka efter en lämplig plastfigur.

Det var då det hände. Och jag fattade verkligen inte vad det var jag stack mig på. ”Aj, som fan!”, sa jag och drog snabbt ut handen ur påsen. ”Fröken, svärde, fröken svärde”, skrek barnen medan en liten rännil av mörkt blod sökte sig från fingertoppen och ner över handen.

Jag ursäktade mig och sprang ut till toaletten efter papper medan Suzanne fick hantera både påsen och barnens välartade förfäran över frökens ovårdade språkbruk. Fingret sköljde jag av under kranen och när blodet stillnat var hela incidenten glömd på en kvart.

Jag tror det var ungefär en vecka senare som det hände igen. Jag ledde återigen samma (nästan samma) sångstund som dagen innan och dagen innan det. Påsen och plastdjuren och barnens totala närvaro, deras gapande förväntan varje gång jag körde ner handen i öppningen. Och sedan: samma glädje, förlösning och uppspelthet över vilket djur eller föremål det än blev. Nästa sång tycktes alltid vara just den de hoppats på.

Precis som vid den förra incidenten började jag närma mig påsens botten. Bara en handfull plastfigurer kvar. Jag körde ner högerhanden i mörkret och ryckte till. Det gjorde inte alls ont – på just det sätt som ett skärsår från en mycket vass egg inte brukar göra det – men jag kände hur blodet började rinna nere i påsen. Så samlat som möjlig påkallade jag Suzannes uppmärksamhet. Och trots att jag försökte vara diskret var det några av barnen som hann se fingret när jag drog upp handen för att kolla hur såret såg ut. Fingerblomman på långfingret var borta och det blödde en hel jävla del: tunga droppar som vätte igenom påsen inifrån, formade mörka runda fläckar på det rödrutiga bomullstyget. En kör av ”fröken, fröken, vad hände fröken?” som jag besvarade med ett ”vänta” innan jag rusade mot toaletten.

Det är utan tvekan här jag borde ha reagerat mer ­– det är lätt att se. Framför allt borde jag agerat på det faktum att jag aldrig hittade fingertoppen. Jag vände påsen ut och in över handfatet, tog ut djuren ett i taget och tittade noggrant efter såväl den avskurna skinnbiten som det där jag skurit mig på – vad det nu kunde vara. Märkligt nog hittade jag ingenting. Fingertoppen var inte där och påsen innehöll förutom djuren ingenting hårt eller vasst. Där fanns ingenting som var på minsta vis möjligt att skära sig på.

Så jag gav upp letandet och övergick åt att skölja alltihop – både finger, djur och påse – i kallt vatten. Efter några minuter slutade det blöda, och påsen blev så oväntat ren att jag kunde hänga in den i torkskåpet direkt, utan att låta den ta omvägen via tvättmaskinen.

På planeringstiden samma eftermiddag tog vi upp händelsen. Jag minns det väl. Till och med att det var Josefins fikavecka minns jag, och att hon bakat kladdmuffins. Och jag minns att samtalet kom att handla om barnen och hur vi borde agera i liknande situationer, för att inte skrämma upp dem. Påsen i sig kom vi däremot aldrig riktigt in på.

Dagen därpå gick vi på promenad och matade ankor på förmiddagen och därefter var det helg, vilket gjorde att det dröjde fem dagar innan det återigen var dags för sångstund.

Det var utan tvivel en annan stämning i barngruppen när jag hämtade fram sångpåsen. Samma morgon hade jag tagit den ur torkskåpet och ännu en gång kontrollerat den – omsorgsfullt, både utvändigt och invändigt – innan jag låtit plastdjuren falla in genom dess gap och ner i dess buk. Men trots att jag försäkrat mig om att påsen bara var en påse och ingenting annat än just en påse, trots att jag borde vara alldeles lugn, hade jag svårt att värja mig mot atmosfären.

Tidigare hade sångpåsen fyllt barnens blickar med glädje och förväntan. Nu var de misstrogna, vissa rent av rädda. Därmed var min bästa chans – så tycktes det mig – att kickstarta sångstunden innan deras oro hann växa sig större.

Utan att tveka körde jag därför handen i påsen och drog upp den gröna bilen. Det fick i alla fall Mira att vakna: ”Hamma å pika”, skrek hon. Men de andra satt tysta.

Den första sången gick trögt. Barnen sjöng med, men liksom trevande; som om sången var ett minfält och vilken ton som helst kunde explodera i munnen på dem. Den enda som kom igång var Mira som fick ett helt sanslöst påslag av dopamin så fort ordet ”bil” nämndes. Hon tog två tonartshöjningar redan i första versen, gick loss och sjöng med hela sin kropp och hela sin själ – och det var just den där förmågan, att spola alla rädslor och kasta hela hjärtat rakt in, som gav mig idén.

I vanliga fall var det jag eller någon av de andra ”fröknarna” som drog plastfigurer ur sångpåsen. Det var, så att säga, vår uppgift och vi hade i personalgruppen varit rörande överens om att det var en vettig princip att hålla på.

Nu sträckte jag fram den kostbara behållaren till Mira. De andra barnens samlade koncentration. Allas blickar på påsen. Miras öppna ansikte; salighet, handen som sträcktes ut och svaldes av påsens öppning. Jag höll andan. Barnen höll andan. Leksakerna, lekmattorna, målagrejorna, väggarna, taken – ja, hela avdelningen Lövgrodan höll andan.

Och handen var borta,

och handen kom åter till oss;

den drogs ut och dök upp, hållande,

höjande ett snövitt lamm mot himlen: likt en segertrofé.

”BÄBÄ”, skrek Mira. Och sekunden senare hade vi andra kapitulerat och fallit in i hennes upprymdhet. Tillsammans brast vi alla ut i ett lycksaligt: ”bä, bä, du vitaste, bä, bä du vackraste, bä, bä du skönaste, BÄÄÄÄ!”. Det var jag och barnen, barnen och jag; och lättnaden var balsam och honung.

Det som sedan följde kan bara beskrivas som yra. Barnahand efter barnahand stacks ner i påsen, sång efter sång sjöngs i en nära nog pentakostal anda. Den spända stämningen löstes upp – de sjungande, skrattande rösterna förvandlade den till ånga och fick den att stiga mot taket. Det var sockerbagaren i sin bageributik, ekorren i sin gran, krokodilen i sin bil, spindeln som så tappert klättrade, som envist trotsade regnet och stretade på upp för sin tråd; och påsen var desarmerad. Den var bara en påse och ingenting mer än just en påse.

När vi kommit hela varvet och alla barnen dragit varsitt föremål, var den så gott som tom. Två eller tre plastfigurer var allt som fanns kvar på dess botten. Sångstunden närmade sig sitt slut, fruktstunden hägrade, och i syfte att avrunda det hela med en sista sång stack jag återigen ner handen i påsen – och jag önskar att jag inte gjort det. Jag önskar så att jag inte gjort det.

Det hela gick så fort att jag att jag inte vet vad det var som först skrämde mig – om det var smärtan eller mitt eget skrik. Rent reflexmässigt slet jag ut handen ur påsen och det jag såg; fy fan för det jag såg!

Minst två av barnen svimmade. Alla de andra började skrika, unisont och i vild panik. För handen – den var inte längre där. Någonting hade klippt av min arm vid handleden och det där mörka som pulserade fram, som sprutade ur stumpen – inte ens på film har jag sett en sådan fruktansvärd massa blod.

Jag reste mig men halkade i en mörk pöl. Barnen försökte springa därifrån men halkade de med. Hit och dit i rummet gled de – ett drygt dussin blodiga barn som for och flög i alla tänkbara riktningar. Och så jag – sittande på knä i rummets mitt, vrålande av smärta med en praktiskt taget ostoppbar blodfontän monterad där högerhanden en gång suttit.

Suzanne kom rusande: jag minns hennes ögon, jag minns en hand som sträcktes mot mig och blomstermönster på en ljusblå blus. Bara sekunder senare hade jag tuppat av på grund av blodförlusten, och jag vill inte ens föreställa mig hur det såg ut när Josefin försökte binda om såret med hjälp av en kökshandduk och en rulle grönt plastband av det slag som vi annars bara använder till att göra snitslar av när vi är i skogen.

”Det är inte bra för barnen”, sa Suzanne. Alla nickade. Vi var rörande överens när vi några veckor senare samlades för att i personalgruppen utvärdera incidenten. ”Sådant här får bara inte hända igen”, sa vi. Och när jag föreslog att vi skulle kasta bort sångpåsen var det ingen som opponerade sig. För det första hade det, trots maskintvätt i nittio grader, inte gått att få bort allt blodet. För det andra var det mysteriet med handen. Den var borta. Lika spårlöst försvunnen som om den gått upp i rök. Och sist men inte minst; trots alla undersökningar av påsen, trots att vi vrängt den både hit och dit och ut och in, klämt på den, knölat ihop den och vecklat ut den igen, synat alla sömmar – trots allt det där kunde vi inte känna oss säkra på att den var lämplig att ha i närheten av barn. För en stund tystnade vi allihop. Det kändes som om vi alla rös. Tillsammans. Liksom i kör.

Sedan bröt Suzanne stämningen genom att hastigt sträcka sig efter kaffetermosen, och ögonblicket senare avslöjade hon att hon, trots att det varken var fredag eller hennes fikavecka, hade tagit med sig en vetelängd. Jag vill minnas att det var med vaniljkräm.

De Ögondöda. Igen.

Oarya har återigen skrivit väldigt fint om De ögondöda. Läs!

Old Adult Reads Young Adult

Nu har det till slut hänt. Det är slut. Jag har tidigare skrivit om nanonovellerna om De Ögondöda och invånarna i byn Skymninge, men nu är det alltså över, 666 texter senare (+epilog).

Jag är ingen stor skräckfantast, men De Ögondöda har numera en väldigt speciell plats i mitt hjärta och berättelsen har varit otroligt intressant att följa under resans gång. Min arbetsgivare hade nog inte varit så nöjd med vetskapen om de dagar jag suttit och läst ikapp om Skräddaren, Rita Valo, Ols Wagner och de andra men vilken tripp det har varit, om än oproduktiv för mitt riktiga jobb. Istället har jag suttit och imponerats av hur grisigt och köttigt det har varit, njutit av den ständigt upptrappande rysligheten och förundrats över hur konsekvent sjukt allting varit.

Jag tänkte ta några av mina favoriter och prata lite om dem. Först ut är:

View original post 471 fler ord

Grottmänniskor

 

 

Screenshot_20180204-191837Jag var fem eller sex och på vår gata bodde det en flock grottmänniskor. Ni vet: klädda i djurhudar, halvnakna och med stenar som sina enda verktyg. Jag tror att de flyttade in när jag var ungefär fyra år och fastän jag var kass på att räkna på den tiden är jag rätt säker på att de var fem stycken; två stora och tre små. De bodde där och levde där precis som vi gjorde. Fast inte i ett hus utan i en ganska stor och övergiven grotta längst ner på gatan, vid den stora allmänningen som låg inklämd mellan vändplatsen, skogsbacken nedanför Lindgårdens hyreshus och motorvägen. Pappa tyckte det var förjävligt, och jag är ganska säker på att de andra papporna höll med. Men ibland när mamma och pappa hade druckit så att möblerna i vardagsrummet bara trillade omkring, brukade vi gå bort och hälsa på dem.

Redan på långt håll såg vi elden som brann utanför grottöppningen; och det var där vi alltid hittade dem, sittande på en varsin sten som de (eller kanske andra grottmänniskor som bodde där före dem) hade rullat fram och i lagt en ring runt eldgropen. De brukade hänga där och grilla djurdelar. Ofta satt de med ett varsitt djurben som såg ut att vara bortslitet direkt från kroppen. De höll djurhovarna i sina skitiga händer och djurlåren över gropen. Glöden var lysande röd och när köttet var klart slängde de på ny ved så att elden flammade upp igen.

Pappa brukade kalla dem ”ociviliserade jävlar” och när man såg dem äta var det lätt att hålla med. På något sätt hade de alltid lika mycket mat utanför som i munnen när de tuggade. De åt köttet direkt från benen, slet loss det med tänderna och drack vatten ur stora nötskal medan vi tre, Emma, Rasmus och jag satt bredvid på varsin sten och såg på.

Emma som var störst försökte prata med dem ibland, men de verkade inte vara så intresserade. Rasmus samlade småben i fickorna att ta med sig hem och jag, jag tittade nog mest in i elden, lyssnade på den kolossala tystnaden som uppstod då motorvägen var tom.

Och vi trivdes rätt bra där hos dem. Maten åt de själva men värmen från elden delade de med sig av. Och de verkade inte ha något emot att vi var där. Vi hade varit där många gånger och de hade säkert sett mönstret; vi kom, vi satt ett tag och gick sedan hem igen när det mörknat. Det var liksom bara det. Och jag tror inte att mamma och pappa ens märkte att vi varit borta. Tyst smet vi ut ur huset och lika tyst smet vi sedan in igen; och så uppför trappan till övervåningen där sovrummen var. Ibland kom mamma och tittade till oss där vi låg tätt ihopträngda i Emmas säng. Om vi kisade försiktigt kunde vi se hennes siluett i dörröppningen. Och kisade gjorde vi nog alla tre. Men ingen rörde sig. Alla låtsades sova.

När jag precis fyllt sju fick pappa sparken från sitt arbete. Mamma skrek åt honom att han var en värdelös sopa som inte kunde göra någonting ordentligt och att hon förstod den där mellan-chefen precis. Pappa kontrade med att mamma blivit en ”satans kärring på sista tiden” och snart lade sig möblerna i med sitt flygande och glidande och kraschande.

Vi smet ut. Det var Emma och jag och Rasmus och en skymning som försökte le vänligt emot oss men som ändå bara va en skymning.

Elden syntes på långt håll. Ett orange-rött ljussken borta vid motorvägen. Vi gick dit och satte oss på varsin sten och jag tror att det var den gången vi såg dem slita benen av ett rådjur. Djuret var dött redan när vi kom, men om man bara tittade på huvudet, tänkte bort kroppen, såret, kunde man tro att det sov. Flocken stod samlade runt det. De fyra största höll i varsitt ben medan den femte hade en spetsig sten som hon använde för att hugga mot ljumskarna. Det tog lång tid, stenen var spetsig men inte vass. Och när de äntligen var klara hade de rufsiga frisyrerna blivit platta av svett.

Sedan satt vi där och såg på medan de grillade och åt sitt kött.

Precis som vanligt blev vi kvar tills mörkret fallit, och när vi kom hem stod pappa i hallen, hög som ett träd och tung som skam.

– Var har ni varit, sa han.

Vi sa ingenting.

– Säg bara inte att ni varit i den där äckliga grottan igen!

Ljuset i hallen var släckt men man kunde se att han var röd i ansiktet, och hade något mörkt klet på kinden. Inte ens Emma som alltid hade så bra svar på allt, hade något att säga nu. Så istället sprang vi mot trappan, och upp, och in i Emmas rum. Och jag kan inte minnas att jag hörde pappas steg i trappan den kvällen. Kanske sov han på soffan.

Som jag minns det åkte vi till mormor och morfar den helgen. Vi brukade göra det när mamma och pappa behövde prata. Morfar satt i kökssoffan eller framför någon fotbollsmatch när vi var där. Gjorde knyckliga cigaretter med rullapparat och svor över att mamma valt att dela sitt liv med en satans kretyn. Mormor stod vid spisen och luktade stekos och var snäll och världens bästa på att göra sås.

Jag tror att vi var där den helgen. Ja, så måste det ha varit. För det var först i skolan på måndagen som vi fick höra om det som hänt. Det var Isak Weislav som berättade. Han hade sett alltihop från sitt sovrumsfönster. Vår pappa hade gått först, sa han. Och efter hade det kommit ett helt gäng av arga gubbar. De hade haft facklor och basebollträn och Gregerz som var jägare hade med sitt gevär.

Den kvällen väntade vi på att möblerna skulle börja flyga. Vi satt framför tv:n och tyckte att det tog ovanligt lång tid. Det började redan skymma. Men till slut kom det ändå. Och så fort den första kraschen hördes drog vi på oss skorna och stack iväg.

Redan på långt håll såg vi att det var konstigt mörkt borta vid grottan. Väl där var allt nästan precis som det brukade. Lite kol låg utspillt utanför gropen, en av sittstenarna hade fallit omkull och delar av nötskalen som de brukat dricka ur låg söndertrampade i gräset. Det var allt. Men så fanns där inte heller mycket att förstöra.

Jag kan inte minnas att vi någonsin pratade om det. Vid något tillfälle nämnde pappa att de där ociviliserade jävlarna tydligen hade flyttat, men vi andra – jag tror inte vi sa ett ord om saken.

Men vi gick dit några gånger också efter att grottfolket försvunnit, Emma, Rasmus och jag. Vi samlade pinnar i skogsbacken och satte oss på varsin sten. Emma hade snott med sig en av mammas tändare. Men även om tystnaden var ungefär densamma var känslan en helt annan. Dessutom upptäckte vi snart att vi var värdelösa på att göra upp eld.

 


Den här novellen finns också publicerad på Polemik.nu.

OArYA hjärta De ögondöda!

Oarya skriver fina ord om De ögondöda!

Old Adult Reads Young Adult

”De ögondöda” är nåt tämligen unikt, åtminstone i Sverige vad jag vet. Det är en skräckföljetong som man kan följa på instagram och twitter och som skrivs av Mårten Dahlrot och Jimmy Berestål. Det är namn som tidigare varit okända för mig, men nu är jag en stor fan. De har för övrigt haft en del spännande gästförfattare så som Anders Fager och Kristina Hård.

Jag är alldeles till mig i trasorna, jag älskar verkligen det här. Det finns en fantastiskt makaber obehagkänsla som genomsyrar alltihop och jag har inte nog med bra grejer att säga om det. Det är ett pågående projekt som jag följer med stort intresse och det borde ni som gillar skräck också göra.

Jag tycker att det är lättast att läsa via https://deogondoda.wordpress.com/ för att komma ikapp, men sen kanske man ska gå över till insta.

Capture

 

View original post