Påsen

Förmodligen borde jag tagit det på större allvar redan från början. Men ärligt talat verkade det som en ren skitsak. Några veckor tidigare hade vi infört den så kallade ”sångpåsen” på förskolan. På tisdag, torsdag och fredag förmiddag brukar vi ha sångstund med barnen och istället för att sjunga samma sånger i samma ordning varenda gång lät vi slumpen liva upp tillställningen så att vi istället sjöng samma sånger i olika ordning. Jag tror att både vi och barnen upplevde det som en förbättring.Själva principen var mycket enkel. ”Björnen sover” representerades av en plastbjörn, ”I ett hus vid skogens slut” av en plasthare, ”En sockerbagare” av en mycket liten men livs levande bagare – nej, såklart inte; sockerbagaren representerades av liten bagarmössa av plast och så vidare – och genom att i blindo köra ner handen i sångpåsen (en liten rödrutig sak av bomullstyg) och dra upp det första plastföremål man fick tag på kunde vi se till så att ingen sångstund blev exakt likadan som den föregående.

Till en början fungerade påsen också helt enligt förväntan. Jag (det var vanligen jag som ledde sångstunderna) höll påsen i vänster hand och barnen elegant lindade runt högerhandens lillfinger. Deras totala uppmärksamhet var min, och jag kunde spela på dem som vore de ett instrument. Ibland kunde jag ta god tid på mig – jag låtsades fastna med handen nere i påsen, låtsades få tag på något obegripligt stort som inte gick att dra ut genom påsens öppning, låtsades få tag på något levande, någonting som bodde där nere i mörkret och som sprattlade något fruktansvärt när jag försökte fånga det – allt medan spänningen fick barnens ögon växa tills de hotade att spränga sig ur ögonhålorna och ploppa ut som små vita slemhögar på lekmattan. Men till slut fick jag ändå besluta mig för ett föremål (efter bara någon vecka kunde jag känna exakt vilken sång jag höll mellan mina fingrar), dra upp det ur påsen och låta sången bli sjungen.

Det var en tisdag och jag vill minnas att vi precis tagit oss igenom ”Apan”, som barnen kallade den. Påsen började blir tom. En handfull föremål skramlade omkring nere på dess botten och barnen var tillräckligt igång för att jag skulle kunna låta sångstunden gå på autopilot. Snart, mycket snart, var det fruktstund och i ett tillstånd av avslappnat lugn lät jag fingrarna söka efter en lämplig plastfigur.

Det var då det hände. Och jag fattade verkligen inte vad det var jag stack mig på. ”Aj, som fan!”, sa jag och drog snabbt ut handen ur påsen. ”Fröken, svärde, fröken svärde”, skrek barnen medan en liten rännil av mörkt blod sökte sig från fingertoppen och ner över handen.

Jag ursäktade mig och sprang ut till toaletten efter papper medan Suzanne fick hantera både påsen och barnens välartade förfäran över frökens ovårdade språkbruk. Fingret sköljde jag av under kranen och när blodet stillnat var hela incidenten glömd på en kvart.

Jag tror det var ungefär en vecka senare som det hände igen. Jag ledde återigen samma (nästan samma) sångstund som dagen innan och dagen innan det. Påsen och plastdjuren och barnens totala närvaro, deras gapande förväntan varje gång jag körde ner handen i öppningen. Och sedan: samma glädje, förlösning och uppspelthet över vilket djur eller föremål det än blev. Nästa sång tycktes alltid vara just den de hoppats på.

Precis som vid den förra incidenten började jag närma mig påsens botten. Bara en handfull plastfigurer kvar. Jag körde ner högerhanden i mörkret och ryckte till. Det gjorde inte alls ont – på just det sätt som ett skärsår från en mycket vass egg inte brukar göra det – men jag kände hur blodet började rinna nere i påsen. Så samlat som möjlig påkallade jag Suzannes uppmärksamhet. Och trots att jag försökte vara diskret var det några av barnen som hann se fingret när jag drog upp handen för att kolla hur såret såg ut. Fingerblomman på långfingret var borta och det blödde en hel jävla del: tunga droppar som vätte igenom påsen inifrån, formade mörka runda fläckar på det rödrutiga bomullstyget. En kör av ”fröken, fröken, vad hände fröken?” som jag besvarade med ett ”vänta” innan jag rusade mot toaletten.

Det är utan tvekan här jag borde ha reagerat mer ­– det är lätt att se. Framför allt borde jag agerat på det faktum att jag aldrig hittade fingertoppen. Jag vände påsen ut och in över handfatet, tog ut djuren ett i taget och tittade noggrant efter såväl den avskurna skinnbiten som det där jag skurit mig på – vad det nu kunde vara. Märkligt nog hittade jag ingenting. Fingertoppen var inte där och påsen innehöll förutom djuren ingenting hårt eller vasst. Där fanns ingenting som var på minsta vis möjligt att skära sig på.

Så jag gav upp letandet och övergick åt att skölja alltihop – både finger, djur och påse – i kallt vatten. Efter några minuter slutade det blöda, och påsen blev så oväntat ren att jag kunde hänga in den i torkskåpet direkt, utan att låta den ta omvägen via tvättmaskinen.

På planeringstiden samma eftermiddag tog vi upp händelsen. Jag minns det väl. Till och med att det var Josefins fikavecka minns jag, och att hon bakat kladdmuffins. Och jag minns att samtalet kom att handla om barnen och hur vi borde agera i liknande situationer, för att inte skrämma upp dem. Påsen i sig kom vi däremot aldrig riktigt in på.

Dagen därpå gick vi på promenad och matade ankor på förmiddagen och därefter var det helg, vilket gjorde att det dröjde fem dagar innan det återigen var dags för sångstund.

Det var utan tvivel en annan stämning i barngruppen när jag hämtade fram sångpåsen. Samma morgon hade jag tagit den ur torkskåpet och ännu en gång kontrollerat den – omsorgsfullt, både utvändigt och invändigt – innan jag låtit plastdjuren falla in genom dess gap och ner i dess buk. Men trots att jag försäkrat mig om att påsen bara var en påse och ingenting annat än just en påse, trots att jag borde vara alldeles lugn, hade jag svårt att värja mig mot atmosfären.

Tidigare hade sångpåsen fyllt barnens blickar med glädje och förväntan. Nu var de misstrogna, vissa rent av rädda. Därmed var min bästa chans – så tycktes det mig – att kickstarta sångstunden innan deras oro hann växa sig större.

Utan att tveka körde jag därför handen i påsen och drog upp den gröna bilen. Det fick i alla fall Mira att vakna: ”Hamma å pika”, skrek hon. Men de andra satt tysta.

Den första sången gick trögt. Barnen sjöng med, men liksom trevande; som om sången var ett minfält och vilken ton som helst kunde explodera i munnen på dem. Den enda som kom igång var Mira som fick ett helt sanslöst påslag av dopamin så fort ordet ”bil” nämndes. Hon tog två tonartshöjningar redan i första versen, gick loss och sjöng med hela sin kropp och hela sin själ – och det var just den där förmågan, att spola alla rädslor och kasta hela hjärtat rakt in, som gav mig idén.

I vanliga fall var det jag eller någon av de andra ”fröknarna” som drog plastfigurer ur sångpåsen. Det var, så att säga, vår uppgift och vi hade i personalgruppen varit rörande överens om att det var en vettig princip att hålla på.

Nu sträckte jag fram den kostbara behållaren till Mira. De andra barnens samlade koncentration. Allas blickar på påsen. Miras öppna ansikte; salighet, handen som sträcktes ut och svaldes av påsens öppning. Jag höll andan. Barnen höll andan. Leksakerna, lekmattorna, målagrejorna, väggarna, taken – ja, hela avdelningen Lövgrodan höll andan.

Och handen var borta,

och handen kom åter till oss;

den drogs ut och dök upp, hållande,

höjande ett snövitt lamm mot himlen: likt en segertrofé.

”BÄBÄ”, skrek Mira. Och sekunden senare hade vi andra kapitulerat och fallit in i hennes upprymdhet. Tillsammans brast vi alla ut i ett lycksaligt: ”bä, bä, du vitaste, bä, bä du vackraste, bä, bä du skönaste, BÄÄÄÄ!”. Det var jag och barnen, barnen och jag; och lättnaden var balsam och honung.

Det som sedan följde kan bara beskrivas som yra. Barnahand efter barnahand stacks ner i påsen, sång efter sång sjöngs i en nära nog pentakostal anda. Den spända stämningen löstes upp – de sjungande, skrattande rösterna förvandlade den till ånga och fick den att stiga mot taket. Det var sockerbagaren i sin bageributik, ekorren i sin gran, krokodilen i sin bil, spindeln som så tappert klättrade, som envist trotsade regnet och stretade på upp för sin tråd; och påsen var desarmerad. Den var bara en påse och ingenting mer än just en påse.

När vi kommit hela varvet och alla barnen dragit varsitt föremål, var den så gott som tom. Två eller tre plastfigurer var allt som fanns kvar på dess botten. Sångstunden närmade sig sitt slut, fruktstunden hägrade, och i syfte att avrunda det hela med en sista sång stack jag återigen ner handen i påsen – och jag önskar att jag inte gjort det. Jag önskar så att jag inte gjort det.

Det hela gick så fort att jag att jag inte vet vad det var som först skrämde mig – om det var smärtan eller mitt eget skrik. Rent reflexmässigt slet jag ut handen ur påsen och det jag såg; fy fan för det jag såg!

Minst två av barnen svimmade. Alla de andra började skrika, unisont och i vild panik. För handen – den var inte längre där. Någonting hade klippt av min arm vid handleden och det där mörka som pulserade fram, som sprutade ur stumpen – inte ens på film har jag sett en sådan fruktansvärd massa blod.

Jag reste mig men halkade i en mörk pöl. Barnen försökte springa därifrån men halkade de med. Hit och dit i rummet gled de – ett drygt dussin blodiga barn som for och flög i alla tänkbara riktningar. Och så jag – sittande på knä i rummets mitt, vrålande av smärta med en praktiskt taget ostoppbar blodfontän monterad där högerhanden en gång suttit.

Suzanne kom rusande: jag minns hennes ögon, jag minns en hand som sträcktes mot mig och blomstermönster på en ljusblå blus. Bara sekunder senare hade jag tuppat av på grund av blodförlusten, och jag vill inte ens föreställa mig hur det såg ut när Josefin försökte binda om såret med hjälp av en kökshandduk och en rulle grönt plastband av det slag som vi annars bara använder till att göra snitslar av när vi är i skogen.

”Det är inte bra för barnen”, sa Suzanne. Alla nickade. Vi var rörande överens när vi några veckor senare samlades för att i personalgruppen utvärdera incidenten. ”Sådant här får bara inte hända igen”, sa vi. Och när jag föreslog att vi skulle kasta bort sångpåsen var det ingen som opponerade sig. För det första hade det, trots maskintvätt i nittio grader, inte gått att få bort allt blodet. För det andra var det mysteriet med handen. Den var borta. Lika spårlöst försvunnen som om den gått upp i rök. Och sist men inte minst; trots alla undersökningar av påsen, trots att vi vrängt den både hit och dit och ut och in, klämt på den, knölat ihop den och vecklat ut den igen, synat alla sömmar – trots allt det där kunde vi inte känna oss säkra på att den var lämplig att ha i närheten av barn. För en stund tystnade vi allihop. Det kändes som om vi alla rös. Tillsammans. Liksom i kör.

Sedan bröt Suzanne stämningen genom att hastigt sträcka sig efter kaffetermosen, och ögonblicket senare avslöjade hon att hon, trots att det varken var fredag eller hennes fikavecka, hade tagit med sig en vetelängd. Jag vill minnas att det var med vaniljkräm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s