Kategoriarkiv: Lite längre noveller

Avslutning

Arvid

Arvid står så still han kan medan pappa knyter på honom slipsen. Pappa står tätt intill, bakom, på knä. Arvid ser hans koncentrerade min i spegeln. Huvudet som tittar fram över Arvids axel. Om Arvid kisar ser det nästan ut som de delade samma kropp.

Han kommer inte säga något om slipsen. Han såg pappas blick när mamma kom in i köket i morse. Det är inte läge. Han har sagt minst tusen gånger att slipsen stryps, men det verkar inte spela någon roll. På skolavslutningen har man slips, så enkelt verkar det vara. Pappas kind rispar mot Arvids, från köket hörs mammas stönanden. Hon låter alltid så de morgnarna då hon kräkt, som om hon behövde andas extra efteråt.

När slipsen sitter som den ska möter Arvid pappas stolta blick i spegeln. Pappa ler. Det där leendet som börjar i ögonen och sen sprider sig utåt, till rynkorna runtomkring, till munnen och sen vidare till Arvid. Det där leendet som nästan, men bara nästa får stenen i magen att lösas upp. Pappa-rasp när Arvid får en hård puss på kinden. Sedan går pappa mot köket medan han själv hänger kvar framför spegeln. Testar orden som han helt säkerhet kommer få höra av farmor när de träffar henne utanför kyrkan ”Men herregud va du har blivit tjock…” den korta tystnaden, och sedan ”… eller jag menar stor”. Han har börjat vänja sig vid det där skämtet, nästan gilla det. Men inte mamma. Hon bara tittar på farmor som om hon luktade kobajs och efteråt skäller hon på pappa.

Arvid går ut i köket, kryper in i kökssoffan och försöker att inte titta på mamma. Pappa har gjort varm choklad och smörgås med mycket smör och utan kanter. Han gör alltid allting extra noga när det är såhär, när mamma är såhär. Den sura lukten sträcker sig över bordet, men Arvid stoppar ner näsan i koppen, andas varm-choklad-luft för att slippa känna den. När som helst nu kommer mamma resa sig, säga att hon måsta hänga tvätt och sedan snabbt stega iväg mot källartrappan. Pappa kommer göra blicken men inte säga någonting och Arvid kommer tänka att det hon gör där nere är någonting hemskt, han kommer känna det i magen, hur stenen växer. Och Arvid och pappa kommer sitta där medan mamma är borta. Tystnaden kommer vara som ett monster som äter alla frågor, äter alla svar. Och pappa kommer säga sitt vanliga ”hon är snart tillbaka” och när de hör dörren, stegen i hallen kommer de äntligen titta på varandra, och mamma kommer att komma in i köket och vara mer sitt vanliga. Hon kommer pussa Arvid på kinden och han kommer känna lukten och pappas blickar och när mamma tagit kaffe och satt sig på sin plats igen kommer de långsamt försöka bli som vanligt igen.

Men ännu sitter mamma där med huvudet så tungt lutat handen att det ser ut som att det är nåt fel på halsen, att den inte orkar bära huvudet utan hjälp. Hon sitter så stilla, som om hon somnat eller aldrig vaknat helt. Det enda som rör sig är handen som plötsligt lyfter från bordet och sträcker sig fram i Arvids riktning, som om hon ville säga någonting men munnen inte ville lyda, bara armen. Men så stannar armen. Plötsligt i luften bara. Istället för att röra vid honom reser hon sig, snabbt så att stolen ramlar bakåt. Mamma står alldeles stilla och lite vingligt, men bara en pytteliten stund, en mikrosekund. Sen springer hon. Ljudet av toalettdörren som slår igen. Låset. Pappa sträcker sig snabbt mot radion och knäpper på nyheterna innan han går efter henne.

Arvid tuggar och tuggar, får ta in extra choklad i munnen för att mackan ska gå att svälja. Allt blir som en lös deg, men det gör ingenting, blandningen som blir när den varma chokladen smälter mackans smör är god. På radion pratar de om sol och växlande molnighet och från hallen hör Arvid pappas röst. ”Vi behöver sticka om tio minuter för att hinna till samlingen i klassrummet”.

Inget svar från toaletten.

”Du får komma sen om du kan, det börjar på skolgården klockan nio”.

Inget svar.

”Om någon frågar kommer jag säga att du har migrän. Ok?”

Ett ljud som låter som ”Mmmm”.

”Du får lösa det här hur du vill, men om det syns på dig att du har druckit så kommer jag inte prata med dig, då får du stå för dig själv”.

Inget svar.

Sedan är de snart på väg. Arvid får åka på pappas pakethållare. Utan hjälm för att inte förstöra frisyren, säger pappa. Men Arvid förstår att det bara handlar om att göra allt till det bästa. Arvid älskar vinden i håret när de susar ner för backen mot skolan. Det sånt som för en stund kan få stenen att krympa ihop. Arvid skriker in i motvinden. Pappa skriker också, det högsta han kan, och skriken blandar sig med varandra och det är sommar i luften och trädgårdarna är gröna och tårarna som rinner ner för Arvids kinder – han kan säga att det bara är vinden. Det skulle kunna vara bara vinden.

Johan 

Johan behöver inte ens öppna ögonen för att inse vad det är för slags morgon. Den sura lukten räcker för att han ska veta. Minnesbilder från kvällen innan rullar upp innanför ögonlocken. Han hade också tagit något glas vin, ett eller två – första semesterdagen är man i sin full rätt, och är det något man blir i ett sådant här förhållande är det expert på självbedrägeri, på hopp mot bättre vetande, på att intala sig själv att den här gången så kanske … Men när han gick och lade sig vid halv tolv gjorde han det ensam, och bara för att vakna igen två timmar senare till ljudet av en kvinnokropp som dråsar ner för en trappa. Han gick in och tittade till Arvid innan han gick ner, trots att han hörde Karolin stöna där nere. Instinkterna sa åt honom att kontrollera sitt barns sömn innan han undersökte hur Karolin klarat fallet. Så långt hade det alltså gått …

Han bar den slappa kroppen upp och lade den i sängen. Karolina gnydde till då och då men visade inga tacken på att vara vaken. Om det var fysiskt möjligt att somna medan man faller ner för en trappa var det vad hon hade gjort. Johan vek undan mattan och hämtade en hink innan han kröp ner bredvid henne, kvinnan som … ja, han visste inte ens. Men en gång hade det känts så jävla bra det här. Johan hade egentligen aldrig trott på kärlek, inte romantisk sådan i alla fall, han hade alltid tänkt på ”det perfekta förhållandet” som en myt, en religion för icke-religiösa mystiker som låtit sig duperas av amerikanska filmer; men det hade känts genuint bra med Karolin. Inte för att det varit varit enkelt att leva med henne, det hade det sannerligen inte. Men det hade känts bra. Rätt. Det hade det verkligen.

Men de två senaste åren hade det gått utför. Hon hade druckit allt mer och allt oftare. Gjort en rutin av att ”hänga tvätt” nere i tvättstugan. Och om hon tidigare varit på glid befann hon sig nu i fritt fall. Känslan var att hon helt slutat kämpa emot, och det fanns inga ord för hur det fick Johan att känna. Sedan de träffades för drygt tolv år sedan hade han upplev flera olika former och stadier av maktlöshet. Men den här var ny, inte väsensskild i från de tidigare, men ny för att den var så mycket starkare, mörkare, mer ovillkorlig. Att känna hur någon långsamt gled ur ens armar utan att kunna gör någonting åt det. Och det var den känslan som fyllde rummet med sin sura stank den morgonen. Men det gick inte att dras med i det där nu. Han hade Arvid och Arvid hade skolavslutning. Johan samlade tyst ihop de kläder han hängt fram kvällen innan och lät dörren glida igen bakom sig när han lämnade rummet.

Och nu här, Arvid står stilla medan Johan knyter på honom slipsen. Barnansiktet är fyllt av ett fullständigt, nästan högtidligt allvar. På bordet står en kopp varm choklad bredvid fatet med Arvids smörgås, med mycket smör och kanterna bortskurna – tjatet om att äta ordentligt kan sparas till en annan dag. För egen del blir det bara några koppar svart kaffe, en sådan här morgon är det omöjligt att känna hunger. Stämningen tar sig in över allt, förstör allt. Johan vet att Arvid också vet. Det behöver inte sägas, bara det faktum att det är Johan och inte Karolin som kommer in och väcker honom är nog. Och skulle de för en sekund glömma, har de Karolins ångeststön som påminner dem inifrån köket. Johan rättar till slipsen och för första gången den här dagen möts hans och Arvids blickar på allvar. Johan ser oron, sorgsenheten som inte borde kunna finnas i ett par barnaögon. Men han ser också sin pojk, Arvid, som slutar trean och är den mest rörande kombination av stor och liten man kan tänka sig. Han känner hur det väller upp inom honom, och han ser hur leendet smittar Arvid, hur allvaret för en stund löses upp och far iväg när Arvids ansikte spricker upp och för en stund förvandlas till pur sol.

Medan Arvid äter dricker Johan sin tredje kopp kaffe, stående vid diskbänken. Vore det inte för Karolin skulle han göra Arvid sällskap vid bordet. Men han orkar inte se på henne, möta hennes blick, se de svullna ögonen, rodnaden på kinden som måste vara ett spår efter fallet i trappan. Utanför fönstret far ett par blåmesar runt i björken; de små, till synes tyngdlösa kropparna i ständig rörelse; upp, ner, fram och åter. De rastlösa rörelserna, den lysande blå hjässan, bröstet med samma grön-gula nyans som hos en nästan mogen citron, de precist dragna linjerna, det svarta strecket som löper från näbben till nacken, rakt genom ögat, som om någon målat på färgteckningen med fin pensel.

Ljudet från Karolins stol avbryter honom, när den skrapar mot golvet och sedan faller. Johan vänder sig om och ser hennes ryggtavla där hon står vid bordet. Helt stilla, som fastfrusen. De hängande axlarna som rör sig svagt upp och ner under den marinblå koftan när Karolin andas; snabba, djupa andetag. Sedan springer hon mot toaletten och det är först då han inser att hon verkligen kommer missa skolavslutningen. Och den kyla som griper honom; den skoningslösa vanmakten. Under hela tiden han pratar med henne genom dörren ligger skriket där i bröstet, medan han borstar Arvids tänder, hjälper honom med jackan … Men det är först på cykeln han släpper ut det. Och Arvid stämmer in. Och de skriker medan gruset frasar under cykeldäcken. De skriker i motvind. I nedförsbacke. De skriker för att det inte längre finns några ord, och för att det är det enda sättet att hindra bröstet från att explodera.

Karolin

Varelsen som bor inuti Karolin håller på att bryta samman av hunger. Hela natten har hon legat vaken, blick stilla, bara några decimeter ifrån levande kött, med ögonen stirrande ut i natten, oseende eftersom människornas värdelösa ögon inte ser i mörker. Men det är inte honom, inte Johan hon valt ut, och dessutom tenderar vuxna män att smaka fruktansvärt illa.

Varelsen som bor inuti Karolin vill slita upp Karolins ansikte med tänderna inifrån. Fläka upp ansiktsköttet och vränga huvudet ut och in, låta de delar av hjärnan som ännu inte förtärts helt flyta ut genom hålet i nacken där hon för nästan fyra månader sen tog sig in, känna den välbekanta känslan av hur halvsmält hjärnsubstans rinner ned för halsen, in under kragen och ner längs med ryggen. En skälvning löper genom hennes ännu inkapslade kropp, och trots att det var så länge sedan, så fruktansvärt länge sedan kan hon känna doften av den där sega grå vätskan.

Darrande av lika delar hunger och alkoholförgiftning stiger varelsen som bor inuti Karolin ur sängen, darrande klär den hennes kropp. Alkoholen har varit en effektiv drog den här gången, den har verkat effektivare på Karolin än den annars brukar. Instinkterna har kuvats, hungern dövats. I hela fyra månader har hon hållit dem i schack medan den välling som Karolins hjärna förvandlats till har blivit henne alltmer motbjudande; svagare och blekare för varje dag. Och hon har sugit i sig den med växande avsky; över den fadda smaken, över dess stadigt ebbande förmåga att ge henne hennes krafter tillbaka. Föda! Hon behöver föda!

Varelsen som bor inuti Karolin sitter vid köksbordet medan Johan och Arvid gör något i hallen. I takt med att alkoholen sinar i hennes blod blir det allt svårare att hålla instinkterna under kontroll. Munnen släpper fram oartikulerade läten, dova stönanden; hennes charad är inte särskilt bra just nu – men det inser såklart varken Johan eller Arvid, allt de ser, tror sig se, är en människas förfall. Om de ändå insåg att de där ljuden är djuriska och inget annat, att det inte är långt kvar nu. Inte alls långt. Hon tänker vänta tills de kommer hem från skolan, men tidpunkten är egentligen likgiltig. Kanske hon ångrar sig.

Varelsen som bor inuti Karolin känner doften av kaffe, av smör som smälter på rostat bröd, av varm choklad och av människa, varmt kött, föda. En armslängd bort sitter Arvid och äter. Från den vinkel hon nu har huvudet, Karolins huvud, kan hon se koppen och Arvids hand då den sträcker sig fram och tar tag i dess öra. Och denna hand är inte likgiltig för henne. Hon inser det. Fyra månader är en lång tid och utan att inse det har hon kommit Arvid och Johan närmare än hon någonsin kommit några andra människor. Tidigare har hon alltid sett den kärlek som utan undantag fanns i en familj som patetisk, löjlig; ett emotionellt obstakel i strid med individens intressen. Obehändigt och utan praktisk nytta. Men denna gången har hon nästan börjat förstå, nästan uppskatta den känsla som hennes egen vilja till trots har varit en del av Karolins varelse. Hon har parasiterat inte bara på Karolins kropp, utan också på Arvids kärlek till det som varit, och som han fortfarande tror är hans mamma.

Någon del av henne kommer kanske också att sakna Arvid när han är borta, men delen som vill suga i sig hans hjärna är starkare. Hungern är alltid starkare; starkare än allt. Tanken får henne att rycka till. Hon inser att hennes hand långsamt börjat sträcka sig över bordet, som om kroppen agerade utanför hennes kontroll, som om drifterna, djuret tagit över. Snabbt reser hon sig och blir stående en sekund medan tankarna susar. Tankeförmågan försämras när värddjurets hjärna löst upp för mycket. Av Karolins återstår bara en blek välling och det märks. Hon tappar skärpan, självkontrollen. Dessutom gör väl alkoholens sitt. Hon känner Arvids blick på sig, Johans blick som en värme över ryggen. Hon flyr. Smäller igen toalettdörren bakom sig och kastar sig ner på golvet; Karolins händer hårt pressade mot huvudet, naglarna som klöser huden. Den här hjärnan! Den här förbannade hjärnan! Det funkar inte. Hon behöver en ny.

Varelsen som bot inuti Karolin sitter kvar på toalettgolvets svala klinkers. Hon hör Johans röst genom dörren, svarar till och med; ett svar som är ord i hennes huvud men som lämnar munnen i form av ett stön. För världen håller på att lösas upp omkring henne, yrsel och fasa och hunger som storm. Hon hör fötter i trappan, hör Johans röst från övervåningen, samtalet medan de kommer tillbaka ner och hungerns vrål inom henne. Öronens sus och doften av människa och ljudet när de tar på sig skor. Och så dörren; dunsen som klipper av deras närvaro, skär av luftströmmen som bär deras lukt. Men vrålet som nu borde tystnat tystnar inte. Stormen som borde mojnat mojnar inte. Den tilltar, rasar. Och när hon reser sig och med ett slag slår sönder både toalettdörren och Karolins högra hand förenas förstörelsen och smärtan inuti henne, blir till ett, och bottnen i dem båda är känslan av att NU. Nu jävlar. NU!

Varelsen som bor inuti Karolin springer, jagar. Den högra handen hänger obrukbar men den vänstra är stark. Med en rörelse sliter hon av sig Karolins huvud, låter sitt eget sticka fram ur den krater där halsen nyss suttit medan ett klot med ansikte och mörkbrunt hår flyger över ett staket och tar mark och rullar in bland Grankvists krusbärsbuskar. Varelsen som bor inuti Karolin springer och springer; efter dem; snabbare än cykeln; ner för backen. Hon låter sina egna fötter tränga ut genom Karolins, känner värmen från den solbadade asfalten mot trampdynorna, hör klornas klickande mot underlaget. Varelsen som bor inuti Karolin låter sitt skrik blanda sig med Arvids, med Johans; och skriken förenas till ett, smälter samman så att de inte hör henne, inte märker att det är någon bakom dem förrän hon är mitt i språnget. Och hon flyger genom luften, och hennes käkar är redan öppna, och i hennes överkäke sitter en ensam, gulnad tand – den som hon ska sänka i Arvids nacke, den som ska skapa hålet där hon ska ta sig in; en ny kropp, en ny värld, en avslutning och en ny början.

 

Annonser

Ormen

När Lektor B så sent som dagen innan tog sin sedvanliga kvällsdusch fanns det inga som helst tecken på vad som komma skulle, ingenting som antydde den förestående katastrofen. Duschstrilen masserade trötta axlar, värmen var högt uppvriden för att mjuka upp skrivbordsstela muskler. Sin vana trogen tryckte B ut rikligt med duschtvål i handflatan varefter han företog den helkroppsinlöddring som var så oerhört karaktärstypisk: med stora, intensiva rörelser och ett fast grepp om tvättsvampen gnuggade han sig under armarna, över magen och bröstet, i ansiktet, upp och ner längs benen, bakom och runt omkring pungen. Alltihop utan att lägga märke till någonting utöver det vanliga.

Efteråt torkade han sig, svepte in sig i morgonrocken och stack fötterna i sina cremefärgade badtofflor av frotté. Så gick han ut i köket och hällde upp ett glas vatten vilket han sedan drack medan han planlöst hasade runt i lägenheten. Det var något visst med att hasa runt i badtofflor, skjuta på sömnen bara någon minut, tänka klart en eller annan tanke eller inte tänka alls – vilket gjorde det samma. Utanför var det mörkt. Lektor B kände sig varm och trött; en mental anteckning om att boka tvättid, en snabb genomgång av huvuddragen i morgondagens föreläsning. Sedan handlade det bara om minuter innan han sov.

När han morgonen därpå klev in genom universitetsbyggnadens imponerande dubbeldörrar – de med det ornamenterade lejonhuvudet ovanför: högt där uppe i portvalvets krön – kände han sig precis som han brukade vid den här tiden på dagen. I hans småfeta buk simmade fyra halvt upplösta ostsmörgåsar runt i en liten pöl av svart kaffe, håret var i det stora hela välkammat, men bak i nacken spretade några hårtestar ut på ungefär samma sätt som de alltid gjorde. Den bruna bomullskavajen var brun och samma sak gällde manchesterbyxorna.

I arbetsrummet på andra våningen var det tomt. Var de andra lärarna höll hus kunde man bara spekulera i. Lektor B gick fram till den lilla stereoapparaten i grå plast som stod placerad i fönsterkarmen, stoppade i en CD-skiva och lät Bachs Preludium & Fuga no. 1 i C dur strömma ut ur de lätt skorrande högtalarna: Das Wohltemperierte Klavier, det mest fulländade musikaliska verk som någonsin komponerats. Matematisk skönhet; som frotté emot ett par nyduschade fötter. Han slöt ögonen och bara lyssnade.

Förbifladdrande tankar om att mjölken var slut där hemma, att han måste säga till vaktmästaren om kontorsstolens höj- och sänkfunktion och att det verkligen var dags att ringa mamma. Men ingen av tankarna fick fäste. Musiken löste upp dem och dansade iväg med dem och egentligen var det alldeles obegripligt hur varje ton kunde vara den vackraste! Hade det bara inte varit för kalsongerna så hade morgonen varit perfekt.

Men nu var det så. På grund av ett spontant teaterbesök förra torsdagen hade tvättcykeln kommit i olag: en tvättid hade gått om intet och när underklädeslådan tömts nästan ända ner i bottnen fanns det inga förmildrande omständigheter. Lektor B hade tvingats välja mellan ett par ytterst förslappade boxershorts och ingenting alls. Och nu var det som det var. Ingenting gavs stadga, ingenting samlades ihop och hölls på plats. Men det värsta var att kalsongerna kasade upp så förbannat, och inte ens den gode Johan Sebastian kunde få en att helt glömma en sådan sak.

Utanför i korridoren irrade studenter omkring. Lektor B hissade upp manchesterbyxorna, tog tag i kalsonglinningen och gjorde ett tappert försök att hasa ner hela arrangemanget varefter han drog åt livremmen ett extra hål för att därigenom söka hålla kalsongerna på plats. Han hade tio minuter till föreläsningen och knappt en timme kvar att leva …


Novellen Ormen finns utgiven som e-singel på Danje förlag. Den finns att köpa på Adlibris, Bokus, Dito och andra nätbokhandlar. Det går också bra att låna den på flera bibliotek.

 

Tidsmaskin

Klockradion kl 06.50. Vad i helvete!

Utanför regnade det. Februari. Världen höll på att lösas upp och övergå i någon form av brungrått mos. Apatiska krukväxter i fönstret, och klädhögen på golvet som förde tankarna till slask. Känslan av att det får vara nog nu. Att nu får det fan vara nog!

Såhär: När jag vaknade ville jag bort. Jag vet inte varifrån känslan kom eller när den växt sig så stark. Men på något vis var jag övertygad om jag kört fast, att bakdäcken fått sladd och börjat gräva sig ner i dyngan. Tillvaro av kvicksand. Och om jag inte gjorde någonting drastiskt skulle allt bara fortsätta som det var, omtagning på omtagning: work, eat, sleep, repeat och allt det där. Fast upphöjt till tusen.

Ackumulerad leda och exponentiell frånvaro av vad det nu var som saknades? Jag vet inte. Upplevelsen var så påtaglig att jag klev ur sängen och sprang ut i hallen för att känna på ytterdörren. Och mycket riktigt hade den gått i baklås. Jag lade hela min tyngd emot, tog ett steg bakåt och sparkade på den, tog två steg bakåt och kastade mig emot den. Men ingenting. Och det var då jag upptäckte kuvertet på dörrmattan.

Inuti låg ett hopvikt A4-papper. En ritning. Och så två ord längst upp: ”Tidsmaskin – prototyp”. Jag vände på kuvertet för att se om det stod någon avsändare på. Men allt som fanns på där var mitt namn (enbart förnamn) och en kort text som träffade mig i magtrakten; som ett slag, som en viskning: ”Vissa ögonblick är vägval. Vissa ögonblick är korsningar i tiden. Vissa ögonblick är avgörande för resten av ditt liv – från den stunden och framåt. Om du skulle kunna återuppleva ditt livs höjdpunkter, undvika ditt livs största katastrofer – skulle du då inte ta den chansen? Bygg din egen tidsmaskin eller ägna resten av ditt liv åt att undra vad som skulle hänt om du gjort det”…


Novellen ”Tidsmaskin” finns utgiven på Danje förlag. Den i novell-tripletten Tidsmaskin tillsammans med novellerna Vatten och Vitt. Boken går att köpa på Bokus, Adlibris, Dito och andra ställen som säljer e-böcker. Den går också att låna på en hel del bibliotek.

 

 

Boet

image

Tidigt varje vår brukade det komma två skator till vår trädgård. Svarta och vita var de, som skator tenderar att vara, och det fanns inget sätt att skilja dem åt. Den ena var svart och vit, med en stjärt som skimrade i mörkt, pärlemoraktigt blågrönt, den andra var precis likadan. Och det var så vi alltid kallade dem: ”den ena” och ”den andra”, utan att någonsin veta vilken som var vilken.

Första året de kom byggde de tillsammans ett stort rufs i den gamla björken. Ett spretigt klot av hoptjorvade kvistar som ärligt talat inte liknade någonting, och som klängde sig fast högt där uppe i trädtoppen, långt upp där grenarna är tunna och täta. Ett kaos av pinnar och grenar var det, en sfärisk oreda som de på något vis lyckades göra ihålig, för genom en öppning i dess vägg kunde de ta sig in i det, och bo i det, och det gjorde dom, och vi trodde länge att de skulle få ungar som de skulle föda upp och som skulle sticka ut sina skrikande, hungriga näbbar genom öppningen. Men så blev det inte. Inga ungar kom. De bara fortsatte bygga.

Boet – för vid den här tiden rådde det ännu ingen tvekan om att det rörde sig om ett bo – svällde ut åt alla håll. Vi var oense om hur det såg ut. Om det där ostyriga var som en del av trädet, om det liknade symbios, eller om det såg ut som om boet parasiterade på den stackars björken, sög dess energi likt en igel, förtärde den inifrån som en växande cancersvulst. Egentligen såg det nog ut på båda sätten samtidigt, eller kanske på olika sätt olika dagar, vid olika väder, eller beroende på betraktarens sinnesstämning. Fler och fler av trädets grenar och kvistar trasslades in i boet och blev en del av det. Framemot den första hösten upphörde skatorna med att då och då krypa in genom boets öppning. Den byggdes igen. Boet slutade vara ett bo och övergick till att vara något annat, oklart vad. Vi talade om det, försökte fånga in det med ord som ”projekt”, ”kreation”, ”skapelse”, ”konstverk”, till och med ”alster”: ”vi har ett fåglarnas alster i vår björk.” Vi bestämde oss också för något av de där orden, ”kreation” tror jag det var, lite fånigt kanske, men med en tilltalande vaghet. I slutändan sa vi dock aldrig annat än boet.

Hela den första sommaren arbetade de. De flög för att hämta byggmaterial och återvände alltid samtidigt, varpå den ena skatan lade ifrån sig sin kvist på marken, på den lilla stenhällen borta vid komposten, och hjälpte den andra att foga in sin i trasslet. Därefter hämtade de den andra kvisten och sökte reda på en plats där den kunde flätas in. Proceduren var likadan varje gång; två kvistar, en på stenhällen, foga in, hämta, foga in, och sedan iväg igen. Outtröttligt och med en målmedvetenhet som gränsade till mani.

Vid flera tillfällen talade vi om hur fulländat deras samarbete tycktes, de var två kuggar som tillsammans utgjorde ett perfekt maskineri. Aldrig var de oense om en viss kvists placering och aldrig missförstod de varandra. De arbetade i tystnad och, så föreföll det oss, mycket koncentrerat …


Novellen Boet kommer ges ut som e-singel på Danje förlag under våren 2017. Den kommer sedan gå att köpa hos bokhandlar som säljer e-böcker och låna på biblioteken.

 

Genom fönstret

dahlrotnovellerna-fo%cc%88nstret-ny

Det var höst när de nya grannarna flyttade in på andra sidan gatan. Jag hade återigen tagit upp vanan att röka i sovrumsfönstret och därifrån kunde jag se lägenheten tömmas på saker och sedan, några dagar senare, fyllas med andra, nya. Ett par var det och det gick inte att ta miste på att de flyttade ihop, att detta var deras första gemensamma hem: Deras sätt att röra sig, trevande, som om de just landstigit på en outforskad kontinent, hur de på ett nästan ceremoniellt sätt öppnade och stängde alla kökets lådor och skåp, åt hämtpizza direkt ur kartongen och sedan sov över redan första natten, på en madrass som de lade ut mitt på golvet i vardagsrummet. Det kändes som att slå på Tv:n precis i första scenen av en okänd film. Att få vara med från början. Att se något födas.

Följande förmiddag gick flyttlasset. Ett veritabelt kaos av bananlådor, pappkassar, plastpåsar och väskor. Som om ingen av dem haft råd att köpa flyttkartonger. Likt småfåglar om våren fladdrade de upp och ner mellan bilen och lägenheten. Upp och ner, om igen, och så en gång till medan jag stod gömd bakom gardinen och kände mig som om jag såg på naturfilm. Det var ett alltigenom banalt skådespel, men samtidigt alldeles förunderligt.

Hon hade en nästan poetiskt släpighet i sina rörelser, som om hon genom sitt sätt att röra sig försökte tänja ut tiden. Hans gester vara korta och trubbiga, men alltid riktade emot hennes, sökande henne, som om hon var hans gravitationspunkt. Hon i jeans och vitt linne med tryck, han i flanellskjorta. Tillsammans utforskande och skapande något alldeles nytt …


 

Novellen Genom Fönstret är utgiven som e-singel på Danje förlag (2017). Den finns att köpa på Adlibris, Bokus, samt att låna på biblioteken.

En våning upp

dahlrotnovellerna våning

Om natten drömmer jag att jag är min granne. Han på våningen ovanför. Jag är han, och jag går runt i hans lägenhet som vore jag på besök i en främmande värld. Allting är som insvept i ett fint dis, en tunn vit dimma som på håll ser ut att sväva kring föremålen och över golven, men när jag kommer närmare löses den upp och försvinner utan ett spår.

Jag rör mig långsamt, som under vatten. Försiktigt ser jag mig omkring, öppnar lådor och skåp, tittar i garderoberna. Och när jag någon gång går förbi en spegel så är det grannen jag ser. Det är hans kropp, hans ansikte, hans pyjamas. Men trots det, trots att jag är han, är jag en främling i hans hem. Det är inte mitt. Och då och då lägger jag mig ner på golvet, trycker örat mot parketten och lyssnar. Försöker höra ljud från lägenheten under, den där jag bor. Men jag hör aldrig någonting. Alldeles tyst är det. Och konstigt vore det väl annars. Jag ligger ju och sover.

På dagarna händer det att jag ser honom i trappan. Grannen. Vi hälsar men pratar aldrig. Och ibland undrar jag om han drömmer att han är jag på natten. Han ser inte ut som om han gör det. Ser ut som vanligt bara. Som han har sett ut så länge jag bott här. Fast möjligen lite blekare, tänker jag. Kanske har han varit sjuk.

* * *

Övergången är omärklig. Jag ligger i min säng på väg att somna, och sedan ligger jag plötsligt i hans. Jag stiger upp, sträcker på mig. Undersöker vilken pyjamas jag har på mig i natt. Det är oftast samma. En pösig vit med byxor som har knytband i midjan. Så börjar jag gå. Lyfter på en och annan sak och ställer noggrant tillbaka den på samma plats, bläddrar lite i någon bok eller en av de gratistidningar han då och då tar hem. Ser en stund genom fönstret. Den tomma gatan, gräsplätten mitt över vägen, träd, papperskorgen vid busstoppet, gatlampor.

Och i början var jag alldeles nöjd med det. Tiden kändes inte lång även om jag gick runt där i timmar. Men nu har det börjat bli enformigt. Jag gör samma saker om och om igen, har lyft på den fula apstatyetten i trä och satt tillbaka den på sin hylla så många gånger att jag vet exakt vilket ljud som uppstår när dess undersida möter hyllplanet. Jag vet också att den inhandlats på Teneriffa 2005 då grannen var på semester med sina föräldrar. Foto-albumet som hans mamma gjorde efteråt ligger i en av pappkartongerna längst ner i den högra garderoben. ”Du och jag och ”kokosapan”” står det under fotografiet. Vilket fruktansvärt ord! Kokosapan! Motbjudande gulligt. Det lämnar liksom en fadd smak i munnen när man uttalar det. Och dessutom har mamman satt bildtexterna i Comic Sans. Men grannen ler, mamman ler, och båda har magväska …


Novellen En våning upp  kommer ges ut som e-singel på Danje förlag under våren 2017. Den kommer sedan gå att köpa hos bokhandlar som säljer e-böcker och låna på biblioteken.

Evolution

wp-1490872795660.jpg

Finken säger att vi ska skylla på varandra. Att då kan de aldrig sätta dit oss. Och jag ska försöka men hela tiden tänker jag på tanten. Att benen stack ut. Och egentligen var det hennes eget fel. Vi sa till henne att gå bort. Finken skrek det flera gånger, men ändå gjorde hon inte det. Bara stod där och skrek. Men jag ska försöka. Jag ska säga att det var Finken. Och egentligen var det faktiskt det också, för det var hans idé och han som började hela skiten.

Det var dagen efter festen, på söndan, som jag bestämde mig för att aldrig gå in i köket mer. Helgen hade varit totalt fuckad men helt ärligt såg det för jävligt ut redan innan. Disk och damm och gammal mat på golvet och sånt. Och sen hittade Finken på den där sjuka grejen med ursoppan. Han brukar vara skum på fyllan. Som att hans vanliga kufighet bara sliter kopplet och går helt i spinn. Men det här tog fan priset.

Han hade läst nåt i Illustrerad Vetenskap om den där röran som det första livet började i. Och när alla andra gått hem så hängde han kvar och bara pratade så att öronen ville dö, och sen fick han för sig att han skulle koka en sån där soppa i mitt kök. Jag pallade inte och gräset var slut så jag låg bara i soffan och drack folköl. Men Finken sprang helt hit och dit, från spisen till kylskåpet till städskåpet med ett blommigt förkläde och mitt cyklop som skyddskläder. Öste lök och morötter, tvättmedel, gamla batterier och en massa annat skit i den stora orangea järngrytan som jag fått av farsan i julklapp. Och sen kokade han skiten så att det stank helvete ända ut i trappuppgången.

Någon gång vid sex somnade jag, lite efter att han zappat soppan genom att slänga ner brödrosten rätt i. Det bara small till i köket, alla elgrejer dog, och sen var festen slut.

När jag vaknade hade han stuckit och det räckte med en titt in i köket. Jag stängde och låste och tänkte ”jag går fan aldrig in igen”. Och det var typ då tanten kom och ringde på. ”Kommer lukten härifrån”, sa hon. Och jag sa såklart att jag inte visste vad hon snackade om, men det märktes att hon inte trodde mig för hon skrynklade ihop hela ansiktet och såg ut som hon hade en äcklig smak i munnen. Så jag sa att ”jag fattar inte ens vad du menar”, och ”ha en bra dag” och stängde dörren.

Dagen efter hördes de första ljuden inifrån köket. Det bubblade och droppade liksom, och först tänkte jag att det kom från vattenkranen. Men genom nyckelhålet såg det ut som att det var nåt skit med grytan. Som att innehållet höll på att svämma över, för det rann nåt brunt och kladdigt på golvet, från spisen, bort till fönstret och in under kylen. Skumt luktade det också, som en blandning mellan äggfis och den där lukten som kommer ur ett för gammalt apelsinjuicepaket. Jag tryckte häftmassa i nyckelhålet, käkade mackor med tubost och försökte plugga. Det gick okej. Strömmen kom tillbaka när jag bytte proppar men köket verkade helt kört för jordfelsbrytaren klickade så fort jag nuddade säkringarna till spisen och kylskåpet. Men det fick vara så. Jag pallade inte. Och dessutom hade jag naturkunskapen om tre dar …


Novellen Evolution är utgiven som e-singel på Danje förlag. Den finns att köpa hos AdlibrisBokusDito och andra bokhandlar som säljer e-böcker samt att låna på biblioteken.