Trots att han känner hennes blickar i ryggen tar han fiskespöet och går ut. Det är hans enda sätt att försöka göra det uthärdligt. Och enligt vad som sägs ska det finnas en fisk med gyllene fjäll i tjärnen. Åtminstone sas det så i gamla tider. Numera är det inte så lätt att veta. Folk har väl slutat prata med varandra om sådant.

Det svischande ljudet av spöet genom luften, linans rörelser i det mörka vattnet, ringarna som utgår från den punkt där den bryter ytan, situationens förmåga att skära bort alla de delar av världen som inte är just här, just nu. Kanske blir det bara småfisk i dag också. Kanske något mer.

När han vänder hem är natten redan kommen. Hon sover, eller rättare sagt, låtsas sova – och han rör sig så tyst han förmår. Noggrann om att inte ge henne en förevändning för att låtsas vakna. Och hon ligger kvar. Stilla med ansiktet mot väggen. För de vet ju båda hur det brukar bli.

Dagen efter följer samma mönster. Så också dagen efter det. När han vaknar har hon redan farit till arbetet. Hon tar cykeln över uppfartens glesa singel, ut på grusvägen och in bland stammarna. Hennes pass börjar klockan 10.

Han läser, lyssnar på radion och förbereder hennes mat i god tid. Lägger upp en portion på en tallrik som hon sedan får värma i mikron. Abborre, potatis och gröna ärtor. En liten skål med sallad vid sidan om. Och såsen i såskaraffen. Skinnet som bildas på den tjocka bruna ytan ser ut som hud. Men rör man om med en sked blir det bara små klumpar kvar. Och det gör man ju.

Hela tiden ser han till att ha köksklockan under uppsikt. Och när han hör cykelhjulens raspande på uppfarten står han redo att dra på sig stövlarna. Sedan följer frågorna. De vanliga. Hur har dagen varit? Något nytt? Från hallen kan han skymta det inramade fotot på chiffonjén. Fanny. Det var länge sedan de försökte prata om henne nu, och någon gång har han slagits av tanken att också sådant var lättare att tala om förr. Att orden för det onämnbara fanns närmare, aldrig var mer än en armslängd bort.

Det är mat i kylen, säger han och tar spöet. Känner blicken i ryggen. Fötterna längtar redan efter skogsstigens ojämnheter, öronen efter tjärnens tystnad, armarna efter årtagen. Om ingen slänger sitt drag efter den där fisken kommer den tids nog försvinna. Glömmas. Blekna bort och upplösas, bli ett med tjärnens svarta vatten.

Och skymningen över tallarna. Lommens ensliga rop.

När han kommer hem sover hon. Eller låtsas. Han rör sig tyst. Kryper ner på sin sida sängen. Avståndet mellan dem är fem bokstäver långt och brett som en värld.

Morgonen därpå hittar han sitt spö sönderbrutet i hallen. Det står på sin vanliga plats. Lutat mot väggen. Men är knäckt rakt av.

Han lagar middag tidigare än vanligt den dagen. Redan på förmiddagen. Rensar gårdagens fångst över vasken. Ser förmiddagssolen reflekteras i de blanka fjällen. Och så det vanliga: Potatisen. Såsen. Salladen. Han lägger upp på en tallrik och sveper plastfilm om. Sedan går han för att leta reda på sin väska.

 

Annonser

Utan titel #1

Det var på min systers begravning. Eller min mors, eller brors eller fars – någonting i den stilen. Det hela var mycket allvarligt och sorgligt med vit kista och vita liljor och allt. Jag satt på bänken längst fram till vänster. Prästen kom fram till mig och sa i halvviskande ton att ”jag beklagar sorgen”. Jag förstod direkt att han menade att det borde varit jag som låg i kistan och inte min farbror (ja, jag tror bestämt att det var han) och innan prästen hann säga mer slog jag honom i ansiktet. 

Det var i sista sekunden, det var helt tydligt, för när han med blodet forsande ur näsan tittade upp på mig såg jag hur arg han var. Det var utan tvekan en vrede som byggts upp över tid och inte bara fötts i stunden. Jag förstod direkt att jag borde sticka och stack.

Utanför på gatan förstod jag direkt att man väntade att jag skulle ta en taxi, så jag började gå tills jag förstod att det var just detta man förväntade sig. Då började jag krypa. Snabbt. Mycket snabbare än jag någonsin krupit tidigare. Längs med buskraderna, utmed de blinda bottenvåningarna, förbi ett och annat tvättstugefönster men hur det var befann jag mig sekunden senare på minnesstunden i kyrkans församlingshus. Prästen satt där i sitt högsäte. Näsan svullen och blommande i rött. Jag förstod direkt att det förväntades kaffedrickning av mig och drack genast kaffe. Även en kaka slank ner och eftersom det förväntades av mig att jag skulle tycka den var god, tycket jag att den var god. Man får inte vara dum!

Min syster var där trots att jag hade tydliga minnen av henne som död. Hon hade länge hemsökt mig. Stått invid min säng om nätterna och baddat min panna med Aloe. Jag förstod direkt att hon i själva verket var en bedragerska, att hon aldrig varit min syster utan bara en främling ute efter pengar. Denna insikt talade om för mig att det var hög tid att sticka och just därför stannade jag kvar. Det var raka motsatsen till det man förväntade sig och därmed min bästa chans. Jag log och frotterade mig i känslan av att ligga ett steg före. De var smarta men jag var smartare. Särskilt min far som tidigare legat i den vita kistan men nu stod framme vid eldstaden med en syltkaka i ena handen och sockerkaka i den andra – han var förmodligen den smartaste av dem alla. Troligen någon form av ledare. Jag förstod direkt att det var honom jag borde rikta in mig på, men att jag aldrig skulle klara det utan mer kaffe. Så jag drack fyra koppar till medan jag studerade fönstren, dörrarna och alla övriga flyktvägar.  Det såg bra ut, nästan för bra. Det var otvivelaktigt så att flera av utvägarna bara var attrapper, att det i själva verket var prästen som var ledaren, och att han så snart jag vände ryggen till skulle förföra min mor och droppa gift i örat på min far. Jag förstod direkt att det enda sättet att förhindra detta var att inte vända ryggen till, så jag backade ut ur rummet, långsamt, långsamt med kaffekoppen fortfarande i handen så att det inte skulle synas att jag förflyttade mig.

Det var då min mor dök upp. ”Vart ska du”, sa hon. Jag förstod direkt att jag missuppfattat hela situationen och att det i själva verket var min födelsedag och att de församlade just skulle börja sjunga ”ja må han leva”. Snabbt som blixten vände jag och sprang. Jag var ju inte dum i huvudet, och jag ville ju för i helvete inte dö!

BLT recenserar dahlrotnovellerna

När alla #dahlrotnovellerna precis kommit ut skickade jag in dem till Blekinge läns tidning i hopp om att de skulle vilja recensera. Först väntade jag i förhoppning, sedan började jag tro att det kanske inte skulle bli något recension. 

Men idag kom den.

Och fin var den också! ”Imponerande och absurda kortisar” lyder rubriken. Hela texten finns att läsa här.

”En våning upp” ute som e-bok

Idag kommer den sista av #dahlrotnovellerna ut. Den heter En våning upp och är en precis lagom stor dos vardagssurrealism. Den kanske mest typiska dahlrotnovellen av alla.

Novellens inledning går att läsa här. Och så finns boken att köpa på Bokus, Adlibris, Dito samt att låna på en hel del bibliotek.

Förlaget skriver såhär om boken:

Om natten drömmer jag att jag är min granne. Han på våningen ovanför. Jag är han, och jag går runt i hans lägenhet som vore jag på besök i en främmande värld.

Övergången är omärklig. Jag ligger i min säng på väg att somna, och sedan ligger jag plötsligt i hans. Jag stiger upp, sträcker på mig, undersöker vilken pyjamas jag har på mig i natt.

Så går jag. Från rum till rum. Ser på saker, rör vid saker. Öppnar lådor och skåp. Jag känner hans lägenhet lika väl som min egen vid det här laget. Om inte bättre.

Till slut måste frågan ställas. Är det en dröm eller händer det på riktigt?

Mårten Dahlrot utmanar ständigt gränserna, förflyttar sig nästan osynligt från det vardagsnära till det absurda och surrealistiska. En våning upp är den tionde delen ur serien #dahlrotnovellerna

 

Lillebrorsan //kortnovell//

Första gången Alex säger att den där grejen är hans lillebrorsa tror jag honom inte. Den luktar för jävla konstigt och verkar inte vara ens avlägset mänsklig. Men när jag skrattar till, ser Alex helt allvarlig ut.
– Han är svinbra på fotboll, säger han, och jag stirrar och stirrar på den där brunaktig klumpen och fattar inte vad i helvete han pratar om.
– Ok, säger jag trevande, vad heter han då?
Men då har Alex redan hunnit tröttna. Utan ett ord stoppar han ner den där lillebrorsan i en plastpåse och stegar iväg mot hyreshusen där hans morsa bor.

Andra gången Alex säger att den där grejen är hans lillebror inser jag att han faktiskt menar det. Jag kollar ner i påsen där Alex förvarar honom. Lillebrorsan ser ut som en gammal komposthög fast mer brun och mer upplöst. Och medan jag bevakar den där högen som en hök och väntar på att han ska röra sig börjar Alex snacka om fotboll igen. Han maler på om att Lillebrorsan är helt magisk på att nicka och nästan lika bra på att lägga hörnor.
– Du ska se honom gå i djupled!
Men brorsan själv ligger bara stilla i sin kasse och ser ut som att han långsamt håller på att ruttna bort.
Till slut säger jag till Alex att han är full med skit, och när han springer i riktning mot hyreshusen med kassen slängande kring benen tycker jag nästan inte synd om honom alls. Han är sjysst egentligen men ärligt talat fattar jag inte vad det där snacket om hans brorsa handlar om.

Den tredje gången Alex säger att den där grejen är hans lillebrorsa slår jag honom på käften. Jag har hört det för många gånger, och att han inte slutar säga det gör mig jävligt illa till mods. Det finns liksom inga bra förklaringar till att han håller på sådär. Störigt är det. Störigt och förbannat konstigt. Dessutom fattar jag inte varför han ska prata om fotboll hela tiden när han vet att jag inte har några ben.

Ormen ute som e-bok

Idag släpps ”Ormen” som e-bok, och därmed är nio av de tio #dahlrotnovellerna utkomna.

Bokens inledning kan du läsa här, och vill du köpa boken finns den på Adlibris, Bokus, Dito och andra nätbokhandlar. Det går också bra att låna den på flera bibliotek.

 

Förlaget skriver såhär om Ormen:

Som vanligt på första raden: hon med de stora runda glasögonen; i dag med kjol, benen korsade och ett par röda skor som grep så fast om de smala vristerna, kontrasterade så starkt mot de svarta strumpbyxorna. Blankt rött mot matt svart, och så vristens nonchalanta välvning…

***

Under en föreläsning om Kafka ställs lektor B inför plötslig undergång.

Dagen har redan börjat dåligt. På grund av en missad tvättid måste han gå till botten av underklädeslådan och välja ett par boxershorts med trasig resår. Det som borde hållas bekvämt på plats hamnar fel. Skaver. Inte ens tonerna från det mest fulländade musikaliska verk som någonsin komponerats – Das Wohltemperierte Klavier av Johan Sebastian Bach – kan återge honom balansen.
I aulan, där den stundande katastrofen väntar, hörs en lätt rundgång i högtalarsystemet och skrapandet av stolar från studenterna som intar sina platser.