Trots att han känner hennes blickar i ryggen tar han fiskespöet och går ut. Det är hans enda sätt att försöka göra det uthärdligt. Och enligt vad som sägs ska det finnas en fisk med gyllene fjäll i tjärnen. Åtminstone sas det så i gamla tider. Numera är det inte så lätt att veta. Folk har väl slutat prata med varandra om sådant.

Det svischande ljudet av spöet genom luften, linans rörelser i det mörka vattnet, ringarna som utgår från den punkt där den bryter ytan, situationens förmåga att skära bort alla de delar av världen som inte är just här, just nu. Kanske blir det bara småfisk i dag också. Kanske något mer.

När han vänder hem är natten redan kommen. Hon sover, eller rättare sagt, låtsas sova – och han rör sig så tyst han förmår. Noggrann om att inte ge henne en förevändning för att låtsas vakna. Och hon ligger kvar. Stilla med ansiktet mot väggen. För de vet ju båda hur det brukar bli.

Dagen efter följer samma mönster. Så också dagen efter det. När han vaknar har hon redan farit till arbetet. Hon tar cykeln över uppfartens glesa singel, ut på grusvägen och in bland stammarna. Hennes pass börjar klockan 10.

Han läser, lyssnar på radion och förbereder hennes mat i god tid. Lägger upp en portion på en tallrik som hon sedan får värma i mikron. Abborre, potatis och gröna ärtor. En liten skål med sallad vid sidan om. Och såsen i såskaraffen. Skinnet som bildas på den tjocka bruna ytan ser ut som hud. Men rör man om med en sked blir det bara små klumpar kvar. Och det gör man ju.

Hela tiden ser han till att ha köksklockan under uppsikt. Och när han hör cykelhjulens raspande på uppfarten står han redo att dra på sig stövlarna. Sedan följer frågorna. De vanliga. Hur har dagen varit? Något nytt? Från hallen kan han skymta det inramade fotot på chiffonjén. Fanny. Det var länge sedan de försökte prata om henne nu, och någon gång har han slagits av tanken att också sådant var lättare att tala om förr. Att orden för det onämnbara fanns närmare, aldrig var mer än en armslängd bort.

Det är mat i kylen, säger han och tar spöet. Känner blicken i ryggen. Fötterna längtar redan efter skogsstigens ojämnheter, öronen efter tjärnens tystnad, armarna efter årtagen. Om ingen slänger sitt drag efter den där fisken kommer den tids nog försvinna. Glömmas. Blekna bort och upplösas, bli ett med tjärnens svarta vatten.

Och skymningen över tallarna. Lommens ensliga rop.

När han kommer hem sover hon. Eller låtsas. Han rör sig tyst. Kryper ner på sin sida sängen. Avståndet mellan dem är fem bokstäver långt och brett som en värld.

Morgonen därpå hittar han sitt spö sönderbrutet i hallen. Det står på sin vanliga plats. Lutat mot väggen. Men är knäckt rakt av.

Han lagar middag tidigare än vanligt den dagen. Redan på förmiddagen. Rensar gårdagens fångst över vasken. Ser förmiddagssolen reflekteras i de blanka fjällen. Och så det vanliga: Potatisen. Såsen. Salladen. Han lägger upp på en tallrik och sveper plastfilm om. Sedan går han för att leta reda på sin väska.

 

Annonser

10 thoughts on “

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s