Utan titel #1

Det var på min systers begravning. Eller min mors, eller brors eller fars – någonting i den stilen. Det hela var mycket allvarligt och sorgligt med vit kista och vita liljor och allt. Jag satt på bänken längst fram till vänster. Prästen kom fram till mig och sa i halvviskande ton att ”jag beklagar sorgen”. Jag förstod direkt att han menade att det borde varit jag som låg i kistan och inte min farbror (ja, jag tror bestämt att det var han) och innan prästen hann säga mer slog jag honom i ansiktet. 

Det var i sista sekunden, det var helt tydligt, för när han med blodet forsande ur näsan tittade upp på mig såg jag hur arg han var. Det var utan tvekan en vrede som byggts upp över tid och inte bara fötts i stunden. Jag förstod direkt att jag borde sticka och stack.

Utanför på gatan förstod jag direkt att man väntade att jag skulle ta en taxi, så jag började gå tills jag förstod att det var just detta man förväntade sig. Då började jag krypa. Snabbt. Mycket snabbare än jag någonsin krupit tidigare. Längs med buskraderna, utmed de blinda bottenvåningarna, förbi ett och annat tvättstugefönster men hur det var befann jag mig sekunden senare på minnesstunden i kyrkans församlingshus. Prästen satt där i sitt högsäte. Näsan svullen och blommande i rött. Jag förstod direkt att det förväntades kaffedrickning av mig och drack genast kaffe. Även en kaka slank ner och eftersom det förväntades av mig att jag skulle tycka den var god, tycket jag att den var god. Man får inte vara dum!

Min syster var där trots att jag hade tydliga minnen av henne som död. Hon hade länge hemsökt mig. Stått invid min säng om nätterna och baddat min panna med Aloe. Jag förstod direkt att hon i själva verket var en bedragerska, att hon aldrig varit min syster utan bara en främling ute efter pengar. Denna insikt talade om för mig att det var hög tid att sticka och just därför stannade jag kvar. Det var raka motsatsen till det man förväntade sig och därmed min bästa chans. Jag log och frotterade mig i känslan av att ligga ett steg före. De var smarta men jag var smartare. Särskilt min far som tidigare legat i den vita kistan men nu stod framme vid eldstaden med en syltkaka i ena handen och sockerkaka i den andra – han var förmodligen den smartaste av dem alla. Troligen någon form av ledare. Jag förstod direkt att det var honom jag borde rikta in mig på, men att jag aldrig skulle klara det utan mer kaffe. Så jag drack fyra koppar till medan jag studerade fönstren, dörrarna och alla övriga flyktvägar.  Det såg bra ut, nästan för bra. Det var otvivelaktigt så att flera av utvägarna bara var attrapper, att det i själva verket var prästen som var ledaren, och att han så snart jag vände ryggen till skulle förföra min mor och droppa gift i örat på min far. Jag förstod direkt att det enda sättet att förhindra detta var att inte vända ryggen till, så jag backade ut ur rummet, långsamt, långsamt med kaffekoppen fortfarande i handen så att det inte skulle synas att jag förflyttade mig.

Det var då min mor dök upp. ”Vart ska du”, sa hon. Jag förstod direkt att jag missuppfattat hela situationen och att det i själva verket var min födelsedag och att de församlade just skulle börja sjunga ”ja må han leva”. Snabbt som blixten vände jag och sprang. Jag var ju inte dum i huvudet, och jag ville ju för i helvete inte dö!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s