No 159

Det kalla vattnet griper om hans fötter när han stiger i. Ytan slår sig som ett järnband kring benet, strax ovanför fotknölarna. Grå fåglar ute vid Saltnabben; kretsande, skriande. Havsvy i svag belysning.

Klädernas reaktion på vätan: de trycker sig mot honom, smiter åt, klänger sig fast, som om också de var rädda. Jeansen, kalsongerna, t-shirten, jackan. Vattnets fräsande när han låter sig falla framåt, med armarna utsträckta – den slitna bilden av ett kors, symbolen för frälsning. Som om det fanns något att rädda.

Oälskad simmar han långt ut i bukten. Vattnet är stilla och svart. Grå fåglars skri. De skränar och flaxar, slåss om något i vattenbrynet.

I hans tankar har det sista simtaget varit det kraftigaste. Som ett hopp.

I verkligheten är det precis som de andra.

/ / /

Texten publicerad som Novellett No 159. Bild: Per Englund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s