Boet

image

Tidigt varje vår brukade det komma två skator till vår trädgård. Svarta och vita var de, som skator tenderar att vara, och det fanns inget sätt att skilja dem åt. Den ena var svart och vit, med en stjärt som skimrade i mörkt, pärlemoraktigt blågrönt, den andra var precis likadan. Och det var så vi alltid kallade dem: ”den ena” och ”den andra”, utan att någonsin veta vilken som var vilken.

Första året de kom byggde de tillsammans ett stort rufs i den gamla björken. Ett spretigt klot av hoptjorvade kvistar som ärligt talat inte liknade någonting, och som klängde sig fast högt där uppe i trädtoppen, långt upp där grenarna är tunna och täta. Ett kaos av pinnar och grenar var det, en sfärisk oreda som de på något vis lyckades göra ihålig, för genom en öppning i dess vägg kunde de ta sig in i det, och bo i det, och det gjorde dom, och vi trodde länge att de skulle få ungar som de skulle föda upp och som skulle sticka ut sina skrikande, hungriga näbbar genom öppningen. Men så blev det inte. Inga ungar kom. De bara fortsatte bygga.

Boet – för vid den här tiden rådde det ännu ingen tvekan om att det rörde sig om ett bo – svällde ut åt alla håll. Vi var oense om hur det såg ut. Om det där ostyriga var som en del av trädet, om det liknade symbios, eller om det såg ut som om boet parasiterade på den stackars björken, sög dess energi likt en igel, förtärde den inifrån som en växande cancersvulst. Egentligen såg det nog ut på båda sätten samtidigt, eller kanske på olika sätt olika dagar, vid olika väder, eller beroende på betraktarens sinnesstämning. Fler och fler av trädets grenar och kvistar trasslades in i boet och blev en del av det. Framemot den första hösten upphörde skatorna med att då och då krypa in genom boets öppning. Den byggdes igen. Boet slutade vara ett bo och övergick till att vara något annat, oklart vad. Vi talade om det, försökte fånga in det med ord som ”projekt”, ”kreation”, ”skapelse”, ”konstverk”, till och med ”alster”: ”vi har ett fåglarnas alster i vår björk.” Vi bestämde oss också för något av de där orden, ”kreation” tror jag det var, lite fånigt kanske, men med en tilltalande vaghet. I slutändan sa vi dock aldrig annat än boet.

Hela den första sommaren arbetade de. De flög för att hämta byggmaterial och återvände alltid samtidigt, varpå den ena skatan lade ifrån sig sin kvist på marken, på den lilla stenhällen borta vid komposten, och hjälpte den andra att foga in sin i trasslet. Därefter hämtade de den andra kvisten och sökte reda på en plats där den kunde flätas in. Proceduren var likadan varje gång; två kvistar, en på stenhällen, foga in, hämta, foga in, och sedan iväg igen. Outtröttligt och med en målmedvetenhet som gränsade till mani.

Vid flera tillfällen talade vi om hur fulländat deras samarbete tycktes, de var två kuggar som tillsammans utgjorde ett perfekt maskineri. Aldrig var de oense om en viss kvists placering och aldrig missförstod de varandra. De arbetade i tystnad och, så föreföll det oss, mycket koncentrerat …


Novellen Boet kommer ges ut som e-singel på Danje förlag under våren 2017. Den kommer sedan gå att köpa hos bokhandlar som säljer e-böcker och låna på biblioteken.

 

1 tanke på “Boet

  1. Ping: Boet ute som e-bok | Noveller av Mårten Dahlrot

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s