En våning upp

dahlrotnovellerna våning

Om natten drömmer jag att jag är min granne. Han på våningen ovanför. Jag är han, och jag går runt i hans lägenhet som vore jag på besök i en främmande värld. Allting är som insvept i ett fint dis, en tunn vit dimma som på håll ser ut att sväva kring föremålen och över golven, men när jag kommer närmare löses den upp och försvinner utan ett spår.

Jag rör mig långsamt, som under vatten. Försiktigt ser jag mig omkring, öppnar lådor och skåp, tittar i garderoberna. Och när jag någon gång går förbi en spegel så är det grannen jag ser. Det är hans kropp, hans ansikte, hans pyjamas. Men trots det, trots att jag är han, är jag en främling i hans hem. Det är inte mitt. Och då och då lägger jag mig ner på golvet, trycker örat mot parketten och lyssnar. Försöker höra ljud från lägenheten under, den där jag bor. Men jag hör aldrig någonting. Alldeles tyst är det. Och konstigt vore det väl annars. Jag ligger ju och sover.

På dagarna händer det att jag ser honom i trappan. Grannen. Vi hälsar men pratar aldrig. Och ibland undrar jag om han drömmer att han är jag på natten. Han ser inte ut som om han gör det. Ser ut som vanligt bara. Som han har sett ut så länge jag bott här. Fast möjligen lite blekare, tänker jag. Kanske har han varit sjuk.

* * *

Övergången är omärklig. Jag ligger i min säng på väg att somna, och sedan ligger jag plötsligt i hans. Jag stiger upp, sträcker på mig. Undersöker vilken pyjamas jag har på mig i natt. Det är oftast samma. En pösig vit med byxor som har knytband i midjan. Så börjar jag gå. Lyfter på en och annan sak och ställer noggrant tillbaka den på samma plats, bläddrar lite i någon bok eller en av de gratistidningar han då och då tar hem. Ser en stund genom fönstret. Den tomma gatan, gräsplätten mitt över vägen, träd, papperskorgen vid busstoppet, gatlampor.

Och i början var jag alldeles nöjd med det. Tiden kändes inte lång även om jag gick runt där i timmar. Men nu har det börjat bli enformigt. Jag gör samma saker om och om igen, har lyft på den fula apstatyetten i trä och satt tillbaka den på sin hylla så många gånger att jag vet exakt vilket ljud som uppstår när dess undersida möter hyllplanet. Jag vet också att den inhandlats på Teneriffa 2005 då grannen var på semester med sina föräldrar. Foto-albumet som hans mamma gjorde efteråt ligger i en av pappkartongerna längst ner i den högra garderoben. ”Du och jag och ”kokosapan”” står det under fotografiet. Vilket fruktansvärt ord! Kokosapan! Motbjudande gulligt. Det lämnar liksom en fadd smak i munnen när man uttalar det. Och dessutom har mamman satt bildtexterna i Comic Sans. Men grannen ler, mamman ler, och båda har magväska …


Novellen En våning upp  kommer ges ut som e-singel på Danje förlag under våren 2017. Den kommer sedan gå att köpa hos bokhandlar som säljer e-böcker och låna på biblioteken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s