I ett hus vid skogens slut

Jag trodde länge att min far hade blivit tokig mot slutet. Inte spritt språngande galen kanske, men hans tankar skevade liksom, gick snett och tog vägar som ingen annan än han kunde följa. Jag minns att jag en gång frågade vad han skulle göra imorgon. Att han svarade något om att Sovjetkommunismen sover i sitt lugna bo, men inte är farlig, bara man är varlig och så vidare. Och den mest rimliga förklaringen tycktes vara att han blivit just tokig.

De sista åren bodde han på Solbacken, ett slitet och dystert äldreboende vars enda företräde var det vackra men totalt missvisande namnet. Det var inte mer sol där än någon annanstans och backen existerade bara om man tolkade den som en metafor för att det gick utför för alla som bodde där.

Min fars rum var enkelt. Gräddvita väggar, ett mjukt, lättsvabbat plastgolv och en rymlig toalett som gick att låsa upp utifrån. Jag körde dit lite av hans möbler. Den grönblåa 50-talssoffan, två fåtöljer, soffbordet av teak och några tavlor. På fönsterbrädan ställde jag blommor som jag vattnade när jag kom på besök och man kan nog säga att jag gjorde vad jag kunde för att skapa känslan av ett hem. Men den stora sjukhussängen med sina gummihjul, instruktionsdekaler och fällbara sargar dominerande rummet och fick resten av möblemanget att kännas vilsekommet. Det var och förblev en sjuksal, och min far levde där i frivillig isolering.

Varför han så konsekvent undvek att umgås med de andra gamlingarna förstod jag aldrig. Han sa att han forskade, men när jag frågade vidare om saken började han alltid prata om sockerbagare som bakade hästagrisar och symboliken i att stöta benet i en tallegren. Visor var uppenbarligen ett genomgående tema, men orden var förvirring från början till slut, och ärligt talat fattade jag aldrig vad han ville ha sagt.

När han dog en majdag satt jag vid hans sida, höll honom i handen. En skarp vårsol föll in i rummet och fick hans tunna kropp att se nästan genomskinlig ut. Andetagen var fjäderlätta, pulsen knappt märkbar. Och sen var det slut. Några timmar tidigare hade han sagt sina sista ord. Jag satt och slumrade i min stol och väcktes av en tunn harkling. Fars ögon stirrade oseende ut i rummet.
”Stugan”, sa han, ”jag stiger in nu.”
En antydan till leende över hans läppar, som när en stilla vind krusar en vattenyta. En ryckning i högra handen, som om han försökte, men inte orkade lyfta den. Försiktigt tog jag hans hand i min, och det fick honom att slappna av, sjunka djupare ner i kudden. Så slöt han ögonen och jag, jag satt kvar där, kramade en viktlös hand tills allting var över.

Far lämnade mycket lite efter sig. Möblerna, några noppiga koftor, en bunt biblioteksböcker som förmodligen var både olästa och försenade, och så pappren, hans så kallade forskningsanteckningar. Jag tog med dem ut till stugan under semestern. Tänkte att det minsta jag kunde göra var att gå igenom dem och försöka förstå vad det var som sysselsatt honom det där sista året. Jag förväntade mig ingenting, utgick ifrån att hans en gång så stringenta tänkande och virila prosa hade degenererat och tappat skärpan. Och därför blev jag minst sagt förvånad när hans anteckningar – så fragmentariska och ofullständiga de nu var – präglades av en saklighet och reda jag inte trott honom vara kapabel till.

Handstilen var skakig, men mestadels fullt läsbar, även om det här och var verkade som att blivit ivrig, skrivit så fort att bara enstaka ord gick att tyda. Ämnena var ungefär vad jag har förväntat mig: okonventionella och i många fall totalt hisnande tolkningar av barnvisor, och den som tog mest plats och utan tvivel hade haft störst betydelse för honom var den om haren och jägaren.

”I ett hus vid skogens slut bodde inte en tomte. Vem bodde i huset?” Så lyder hans första anteckning i ämnet, daterad till september året före hans död. Dagen efter kastar han ner orden ”upph.m. okänd”. Han har börjat sitt sökande och funnit att man inte kunnat fastställa vem som skrivit varken text eller musik.

En dryg vecka senare återkommer han till visan men börjar då i en annan ände. Nu är det raden om att ”haren skuttar fram så fort” som väcker hans intresse. Det finns ett eftertryck i formuleringen, menar han. Haren skuttar inte ”ganska fort” eller ”relativt fort” utan ”så fort”. Det är en snabb hare, och som far helt säkert visste är fältharen (eller tyskharen som han kallar den) den snabbaste hare vi har i Sverige. Med en hastighet på 75 kilometer i timmen kan den onekligen skutta ”så fort”. Och det är, så vitt jag förstår det, vid den här tiden som fältharen och dess historia blir navet i min fars analys …


Novellen I ett hus vid skogens slut är utgiven ut som e-singel på Danje förlag. Den finns att köpa på adlibris, bokus och andra nätbokhandlar samt att låna på biblioteken.

4 tankar på “I ett hus vid skogens slut

  1. Ping: I ett hus vid skogens slut ute e-bok | Noveller av Mårten Dahlrot

  2. Ping: Svenska Böcker recenserar ”I ett hus vid skogen slut” | Noveller av Mårten Dahlrot

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s