Hon borde vara här snart

Hon borde vara här snart

Många gånger har jag förklarat för henne hur viktigt det är för mig. Det handlar om etik, har jag sagt. Varje gång. För det gör det. Och jag vet att hon förstått, för till slut lade hon av med sin ovana att alltid komma fem minuter sent. Men trots det, trots allt prat, alla klargöranden och förtydliganden är klockan nu 16.32. Jag står i hallen. Har diskat upp morgonens kaffekoppar, och fat, torkat dem och ställt tillbaka dem i skåpen. Rättat till några koppar som stod fel. Vridit öronen åt höger. Så att man slipper vända på koppen för att kunna kroka i fingret när man ska ta ut den. Men den saken har jag aldrig sagt något om. 16.34. Hon borde vara här snart.

Jag går ut i köket. Ingredienserna till middagen står ordentligt uppradade på diskbänken. De som ska användas först närmat spisen och sedan i fallande ordning. Persiljekvistarna sist. Två stycken på ett litet fat. Kokboken uppslagen på bänken bredvid. Hon lagar, jag handlar och förbereder. Det är så vi har bestämt det.

16.38. Bussen måste vara sen. Om den är punktlig, vilket den alltid brukar vara, stannar den kl 16.23 borta vid rådhuset. Då har man gott om tid på sig att gå hit, vilket egentligen bara behöver ta fyra minuter, men brukar ta sju minuter för henne. Hon stannar väl till vid något skyltfönster kan man tänka. Lindex kanske. Eller bokhandelns. Men det är hennes ensak. Hur som helst brukar hon inte vara sen. Inte såhär sen. Inte numera. Jag går ett varv i vardagsrummet. Rättar till några soffkuddar. Tolv minuter, snart tretton. Genom fönstret ser jag en man som rastar en katt i koppel på gräsplätten rakt över gatan. Den luktar på ett träd. Bordet är dukat sedan i går kväll. Jag brukar göra så. Efter att jag tackat för maten dukar jag ut och, diskar upp, torkar och dukar sedan bordet igen. Lägger en servett över varje tallrik som skydd mot dammet. Så är det gjort. Dessutom ser det trevligt ut med dukat bord. Det tycker hon också. Det har hon sagt.

Två små pip från mitt digitalur när klockan blir 17, ett till när den passerar 17.15. Hon har aldrig gillat pipen. Och jag har förklarat för henne att hon uppenbarligen inte förstår att uppskatta dem. Ungefär. Jag vet inte riktigt hur jag uttryckte det. Men i födelsedagspresent gav jag henne en likadan klocka som min. Det är fyra dagar sedan nu och jag är säker på att hon snart kommer börja tycka om den.

Klockan 17.43 brer jag mig en limpsmörgås. Leverpastej och smörgåsgurka. Min favorit ända sedan jag var liten. Några fiskmåsar skränar på innergården. Locket till kärlet för hushållssopor står väl öppet igen. Går väl inte att stänga för att behållaren är överfull. Smörgåsen känns inte som den brukar. Frukostmat på kvällen. På något vis är det inte rätt. Jag tänker att man skulle kunna göra ett schema över vilka maträtter man kan äta inom vilka tider. Att det är fullt rimligt att fastställa något sådant. Leverpastejmacka går bra mellan 06.00 och 08.30 samt mellan 21.30 och 22.30. Sedan är det för sent för nattamat. Kanske kan man också äta det mellan 11.30 och 13.00, men bara om man är ute i naturen. Bara om äggmackor av någon anledning inte gick att skaffa fram. Gröt kan man bara äta på morgonen. Ceasarsallad går bra till lunch men absolut inte som frukost eller middag osv.

Snedsolen faller på kylskåpsdörren. Den gör så numera, sedan de beskar almarna. Mer sol in i lägenheterna var argumentet. Mer insyn, sa jag. Jag dricker mjölk till mackorna. Det brukar jag aldrig göra. Inte sedan jag blev vuxen. Klockan visar 18.04 och jag har ringt henne åtta gånger. Men telefonen är avstängd. Jag tänker att bussen blivit stående vid sidan av vägen. Att hon fallit tillbaka i sitt gamla mönster med att glömma ladda telefonen. När jag kontrollerade den igår innan jag gick och lade mig hade hon bara 27 procent kvar. Många gånger har jag förklarat för henne att det är ansvarslöst att inte ha sin mobil laddad. Nu när det finns mobiler blir det ens skyldighet att vara tillgänglig. Åtminstone för närstående. Man svarar eller ringer upp inom en halvtimme. Konstigare än så är det inte. Kanske ska jag påminna henne om det när hon kommer. Hon borde vara här snart.

Det mörknar. Hon svarar inte. Kommer inte. Det måste finnas ett skäl. Varför gör hon såhär? Jag ställer in Creme Fraichen i kylskåpet. Lägger tillbaka paprikan i facket för grönsaker, och morötterna i facket för rotfrukter och lök. Snart börjar sena Aktuellt. Då kommer hon vara fyra och en halv timme sen. Jag har lyssnat på lokalradion. De säger ingenting om bussar med problem eller olyckor. Så jag ringer igen. Flera gånger. Jag får påminna henne om laddningen, tänker jag medan jag dricker ett glas vatten stående vid diskbänken. Ser ut genom köksfönstret. Till och med fiskmåsarna har återvänt hem till sina bon nu.

I vardagsrummet sätter jag på tv:n trots att det är tre minuter kvar till aktuellt. Musik och eftertexter. Jag står vid fönstret och väntar på vinjetten. Samtidigt som den börjar piper mitt armbandsur. Inte två gånger för heltimme som den brukar. Fyra gånger piper det. Pip-pip, pip-pip. Jag ser på klockan, lyfter den till örat. Varför kan jag inte säga säkert. För jag vet ju att den inte kommer pipa igen förrän om en kvart. Sedan ser jag mig omkring efter andra förklaringar. Fyra pip? Och där precis vid benet på den ena fåtöljen. Den som alltid jag sitter i. Den som vi båda är överens om att jag är den som alltid sitter i. Där skymtar något vitt. Liksom bakom benet, inne under fåtöljen. Och när jag lägger mig på knä. Kryper närmre, så ser jag klockan. Hennes. Under det främre högra benet. Att fåtöljen står på klockan. Stålbenet vilar mot urtavlan. Och så det vita där bredvid. En hopvikt lapp med ett ord skrivet på ovansidan.

Handen skakar när jag tar upp dem. Båda två. Jag är varm. Obegripligt varm. Blodet rusar, rusar så att det blir rött innanför ögonlocken när jag blundar. Men jag blundar ändå. Tills balansen kommer tillbaka och jag känner hur rummet blir stilla. Så öppnar jag ögonen, öppnar handen där klockans knappar har lämnat små röda avtryck i handflatan. Jag lägger klockan på soffbordet, står en stund med lappen i handen. Det står ett namn på. Mitt namn. Eller kanske bara samma namn som mitt, tänker jag. Så kan det visst vara. Handstilen är hennes. Det borde alltså vara hennes lapp, tänker jag. Så måste man se det. Det finns många som heter samma namn som jag. Dessutom känner jag inte igen lappen. Har aldrig sett den förut. Hur skulle den då kunna vara min?

Jag står med lappen i handen. Höger hand. Ser ut genom fönstret medan TV:n staplar nyheter på varandra. Så lägger jag den ifrån mig. Bredvid klockan. För den är hennes. Jag har ingen rätt att läsa den. Så måste man se det. Men jag ska fråga henne om den när hon kommer hem. Hon borde vara här snart.

2 tankar på “Hon borde vara här snart

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s