Att döda flugor

Erfarenheten hade lärt mig att stark svartvinbärssaft spetsad med en tesked honung var det effektivaste. Och så en droppe diskmedel för att sabba ytspänningen. De små liven kunde helt enkelt inte motstå den soppan. Villigt lät de sig dränkas, både fruktflugor och husflugor. Och hur sjukt det än låter så njöt jag av att se dem sprattla och till slut sjunka. Men så var de också fruktansvärt många.
”Flugplågan” skrev de i tidningarna. Experter menade att orsaken var det varma fuktiga vädret, regnen som föll varje natt och solen som värmde men aldrig lyckades torka ut. Åkrarna jäste, frukten ruttnade på sina grenar och på fältet bortom mitt kvarter växte sig pumporna meterhöga, varpå de sprängdes i hettan och fläkte ut sitt söta kött i den kväljande värmen. Allt ruttnade och förgicks. Byn draperades i en vedervärdig stank och flugorna var överallt. De kretsade som gamar kring mig när jag åt, mötte mig i hallen när jag kom hem från mataffären och klättrade runt i mitt ansikte när jag låg och sov om nätterna. I alla rum hade jag stora skålar med saftblandning stående. På kvällarna gick jag ett varv i huset och fiskade upp flugliken med hålslev, men redan nästa morgon var skålarnas bottnar åter täckta av ett mörkt lager.

Ingenting hjälpte. Inte på allvar. De var för många. Förökade sig för fort. Kring äppelträdet i trädgården hovrade ständigt en svärm av fruktflugor, ett blekt moln som livnärde sig på och lät sina vidriga små larver växa i den sjuka frukten. Så fort jag öppnade en dörr eller ett fönster kom en klunga farande, och hur mycket jag än städade fanns det alltid något de kände lukten av. Till slut beskar jag äppelträdet i ren desperation. Reste en stege och gick bananas med fogsvansen. Resultatet var ett hån. Snett sågade grenar spretade ut ur lövkronan åt alla håll. Och inte hjälpte det heller. Varje kväll var skörden i skålarna lika stor som dagen innan.

Den första föraningen om vad som komma skulle fick jag i september det året. En blekgul fruktfluga, lika stor som en humla låg dränkt i en skål i vardagsrummet. Men sedan kom kylan och flugorna försvann.

** *

Året därpå kom sommaren redan i slutet av april, och den var lika blöt och varm som året innan. Allting blommade tidigt och växte frenetiskt. Snart spred sig rötstanken över landskapet. Från sovrumsfönstret kunde jag för andra året se de enorma pumporna ligga spruckna och groteskt uppfläkta på fältet bortom grannhusen. Algerna blommade i Karsjön, förvandlade vattnet till en seg grön stinkande sörja som djuren dog av att dricka. Världen var en enda fest för feta flugor.

Redan i maj var de humlestora fruktflugorna mer regel än undantag. De surrade slött omkring i huset, damp klumpigt ner på allt ätbar som inte var inpackat i plast, och sjönk som småsten i mina saftskålar. Många var så tunga att sugproppsfötterna inte bar dem på vertikala ytor. På fönstren kasade de långsamt men oundvikligen nedåt och när jag åt vid köksbordet kunde jag höra det vidriga knäppande läte som uppstod när de halkade av skåpsluckorna och dråsade ner på diskbänken bakom mig.


Novellen Att döda flugor finns utgiven som e-singel på Danje förlag. Den går att köpa på AdlibrisBokus och andra internetbokhandlar, samt att låna på e-bibliotek.

2 tankar på “Att döda flugor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s