Passage

passage

– Här är det, sa G.
Alkoholen hade fått alla konsonanter att svälla i munnen på henne så att det lät som om hon fått tungan lokalbedövad. Med en klumpig rörelse höjde hon armen och viftade i riktning mot buskaget som löpte längs cykelbanan.

Hela vägen från puben hade hon dravlat på om nån uteliggare som pekat ut platsen för henne. Jag hade knappt hört på, men när hon hejdade mig strax innan cykeltunneln under Stationsgatan hade hennes röst en envis angelägenhet i sig.
– Där är ingången.
Hennes finger var riktat mot en öppning i den täta buskplanteringen, precis nere vid asfalten.
– Det börjar liksom en tunnel… och så går den till ryska gränsen. Det är helt stört.
Jag fixerade hålet, en mörk öppning i väggen av grönska. Så höjde jag blicken och såg allén av högväxta lindar, vägen, busskuren och huset där arbetsförmedlingen ligger.
– Du är full, sa jag.
– Vi måste bli ännu fullare, annars funkar det inte…
Hon fixerade mig med sin fylledimmiga blick.
– Det är liksom det som är grejen. Man kan krypa in i gången, men gränsen kommer man bara till om man är så väck att man inte fattar att den inte kan vara där. Fattar du? Det är som Gud. Den finns bara om man tror på den.

Jag kollade klockan. Kvart i två. Luften var full av stadsljud och gatlamporna speglade sig i vattenpölarna från eftermiddagens regn.
– Här, sa G och räckte mig en flaska Marinella. Det är äckligt som fan, men det funkar.
Redan första klunken höll på att vända på halva vägen.
– Tror du på det här? frågade jag.
– Jag har testat, sa G med övertygelsen hos en religiösa fanatiker. Man hamnar mitt i den ryska tajgan.

På fem minuter tömde vi flaskan. Varannan klunk. Fokuserat och målmedvetet. G höll på att spy tre gånger. Jag två. Sedan väntade vi. Tajmingen var avgörande, sa hon. Det var rena vetenskapen. Lätt svajande och djupt koncentrerad bevakade hon sitt armbandsur tills det gått kanske tio minuter.
– Nu, sa hon till slut och slängde ifrån sig tomflaskan. Följ efter mig.
Med klumpig rörelser lade hon sig på knä och försvann in i hålet. Från där jag stod kunde jag se hur buskarna rörde sig när hon banade sig väg genom tunneln.
– Kom då! ropade hon.
Och sedan, medan buskarna fortsatte att bölja och skaka stämde hon med grötig stämma upp i Hymn till Sovjetunionen.
– De folkstyrda staternas enade välde,
för sekler befäst av vår ryska nation,
vår hyllning vi bringa för frihetens seger,
vår stolta, vår mäktiga Rådsunion!
Och precis där. Vid slutet av första versens sista rad klipptes ljudet av. Lika abrupt som när man sliter strömsladden ur en radio.
– G? Hallå?
Buskaget var stilla och tyst. Hon hade däckat där inne. Marinellan måste ha träffat henne som ett slag i bakhuvudet och nu låg hon där och kyldes ner i den regnvåta rabatten.
– Hallå!

Så fort jag satte ner knäna började jeansen dricka väta ur marken. Men det här behövde göras. På alla fyra började jag ta mig in i hålet. Redan efter en halvmeter slöt sig mörkret kring mig. Bladverket stängde gatubelysningen ute, den fuktiga jorden var kall mot handflatorna och varje gång jag vinglade till lät buskaget en skur av regn falla ner över mig. Jag kröp på. Snart nog skulle jag skymta hennes skor där i tunneln. Två vita sulor i mörkret. Förmodligen skulle jag få ta tag i fötterna och släpa ut henne. Men här inne kunde hon ju inte sova.

Sedan märkte jag hur motoriken plötsligt svek mig. Benen tvärkopplades i hjärnan och tappade takten samtidigt som blodet började störtrusa genom kroppen. Under en sekund av surrealistisk yrsel töltade jag fram genom tunneln som en packad islandshäst. Sen föll jag. Handlöst. Med ansiktet först.

Med munnen full av jord lyfte jag huvudet. Tunneln roterande långsamt. Marinellan måste ha detonerat som en rörbomb inne i skallen. Söndersprängda tankefragment famlade sig fram som blinda möss i hjärnans vindlingar. Jag måste hitta G som var i Ryssland som låg i tunneln som roterade runt mig som måste ta mig samma och komma vidare och hitta dit. Och som i en dröm hörde jag hur ljudet av ett hetsigt dragspel tonade fram i mörkret. Ett frenetiskt komp och snabba toner som jagade varandra upp och ner i en melankolisk mollskala. Och en sista tanke innan jag föll:
– Det är inte Ryssland. Det är Rumänien.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s