Ett halvt ark papper & Zombies

zombies

Trots att solen redan föll brant in genom köksfönstren var staden tyst, som om den stannat upp, försjunkit i tankar i hopp om att kunna förstå och bearbeta den gångna natten, förbereda sig inför den kommande. Mannen med såret på kinden stod i hallen. Allting var packat nu. De två väskorna – en med mat, en med övriga förnödenheter – stod redan i bilens baklucka.

Mannen gick ett sista varv i lägenheten för att se så att allt var med. Så gick han ut i hallen där han stannade upp vid åsynen av ett papper som satt uppnålat på väggen invid telefonen. Han tog ner det, granskade det. Allt fanns där. Allt det som utspelat sig de två senaste åren. Allt det goda och allt det så vedervärdigt onda; allt det han nu var tvungen att fly ifrån.

Överst på listan fanns numret till företaget som alla religiösa grupper hatade och som enligt medias mening försökte leka Gud, numret han blev ombedd att ringa efter första intervjun. Därpå följde tre överstrukna nummer och lika många överstrukna namn; chefer som han haft och lämnat bakom sig medan han steg för steg rört sig uppåt i graderna, in emot företagets hemligaste rum – dess mest ljusskygga verksamhet.

Nästa nummer: Leverantören av laboratorieutrustning. Han är där han vill vara men ambitionerna och hungern efter resultat gör arbetstiden för kort. Pengar har han tillräckligt med för att kunna bygga ett eget laboratorium i källaren.

Veterinären: Det går framåt, han köper råttor.

Härpå följer numret till städerskan han anlitar för att få ännu mer tid över åt arbetet och numret till pizzerian som han ringer när han inte hinner laga mat.

Sedan byter skribenten penna, ett mörkblått bläck tar vid samtidigt som de täta överstrykningarna ger listan en air av frenesi. Det är nummer till fyra olika hallickar varav tre är överstrukna – flera försök krävs innan han får tag på ett exemplar med en genstruktur som är rimlig att arbeta med. En spenslig stackare med förskrämda ögon och korpsvart hår. Men arbetet är viktigare.

Därefter: Numret till butiken som levererar flickans TV. Någon förströelse måste hon ju ha där nere.

Sedan: Köttgrossisten. Flickans matvanor förändras, aptiten tilltar.

Så följer två överstrukna namn och lika många nummer. Försök som resulterar i noll och ingenting.

Därefter: Emrik, killen som svarar. Och visst har han att sälja. Skjutvapen i alla storlekar. Punktlig visar han sig också vara. Pengar till den ena killen, påsen från den andra. För säkerhets skull. Nu är tyngden i bröstfickan redan en vana. Dessutom kan Emrik på några dagars notis skaffa fram handklovar av en modell som den ryska polisen använt samt en tvångströja som sannolikt också härrör från någon gammal sovjetstat.

Nästa nummer är skrivet som i brådska, snett och större än de andra. Det går till veterinären som efter övertalning säljer honom en ansenlig mängd acepromazinlösning för nedsövning av hästar. Men inga doser kan söva henne nu när hennes styrka växt och det nya medvetandet vaknat.

Vid det sista numret drog en min som av äckel, eller kanske smärta över mannens ansikte. Det var numret till militären, det nummer som allmänheten uppmanats att ringa om de lyckades döda någon av varelserna (ja, så kallades de nu!). Det var numret han ännu inte ringt. Flickan var försvunnen, och trots sin långsamhet, trots sin degenererade hjärna hade hon undkommit. Och en knapp vecka senare, när TV kablade ut de bilder som bekräftade ryktena förstod han hur det måste hänga ihop. Tre stycken var det, mitt i en vidrig måltid. Man såg dem resa sig. Det ryckiga rörelsemönstret. Det gick inte ta miste. Det han tagit för en nervsjukdom i kombination med en degenerativ cellstörning var något mycket, mycket värre.

Mannen höjde huvudet och såg ut genom fönstret, ut över den tomma staden. I natt skulle horden av sjuka komma tillbaka. Han rörde vid ärret på kinden. Det läkte långsamt, men annars verkade han ha klarat sig. En sista blick på pappersarket innan han vek ihop det och stoppade det i rockfickan. Så vände han sig åter mot dörren, och medan han med långa steg korsade golvet skymtade en antydan till leende på hans läppar. För även om de två senaste årens arbete inte burit den frukt han väntat, så hade han ändå uträttat något på sätt och vis storslaget, något som människorna skulle minnas och tala om. Länge. Åtminstone de som överlevde.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s