Vad som kan rymmas i en låda

 

 

 

 

 

En låda kan rymma så mycket lycka.

Som ett par skor, om våren, när man fyller sex år och gräset precis blivit grönt och det är varmt nog för att man ska kunna vara ute utan jacka och den lilla ängen mellan trädgården och järnvägsrälsen fortfarande inte är uppväxt, inte hård, inte full av stickigt gräs och tistlar som river en på benen, utan än så länge lite som en fotbollsplan, där man kan springa.

Och springer gör man. Särskilt om man har fått nya skor på sin sexårsdag. Särskilt om man har en liten hund som bara är ett knappt år gammal och som gärna springer efter och jagar efter ens fötter såsom han alltid jagar allt som rör sig. En hund som snor runt i gräset med tungan hängande och de bruna ögonen ständigt fästade vid en, som om ingenting bättre fanns i världen än just du, som inget bättre fanns att göra än att springa på en ännu inte uppvuxen äng.

Och pappa jobbar om dagarna, inne i stan. Och mamma jobbar om dagarna, hemma, vid datorn på övervåningen: invid fönstret så att hon kan se dig, och ängen, och hunden, och rälsen.

Och skorna är sköna och snabba. Snabbare än de du hade förra sommaren. Och friheten är oändlig där på ängen för det finns inga vägar och inga cyklar eller bilar som din hund kan jaga hjulen på. Och det är bra. Viktigt. För mamma har sagt att hjul kan vara farliga.

Bara några gånger om dagen kommer det ett tåg, svischar förbi så fort att man inte kan se vad som står skrivet på sidan. Inte för att du kan läsa, för det kan du inte, men pappa kan och han har sagt att det är så. Och varje gång innan tåget kommer dyker mamma upp vid trädgårdskanten och ropar, och med den flämtande lilla hundkroppen i famnen går du och ställer dig med henne och hör när tågvisslan ljuder inne i skogen och ser när tåget far förbi. Så fort, så fort.

Och en låda kan rymma så mycket sorg.

En mamma kan få ett telefonsamtal. En sak som måste diskuteras. Och på ängen bortom trädgården springer en pojke och en hund. Långt upp i himlen drillar en lärka. En pappa tar bilen hem från stan.

Och hur länge har du sprungit nu? Det vet du inte, men snart borde det vara dags för mat. Pappa ska göra potatismos, det har han lovat. Med sås och lingon. Och när du andfådd kastar dig ner på marken slickar hunden dig i ansiktet. Hoppar, rusar runt, nafsar i tröjan, drar i ena skosnöret tills det går upp. För hon har inte sprungit färdigt än. Hon har mer lek kvar i kroppen, hon skulle kunna jaga fötter tills solen går ner. Men inte just nu. Du behöver pusta ut först. Och knyta skon såklart, vilket du kan eftersom du är sex år nu. Men det tar lite tid, för du är ju bara sex år. Så du letar fram en pinne först som du slänger iväg så hårt att det känns som om armen nästan skulle lossna från axeln.

Sedan knyter du. Och hunden hämtar, och mamman pratar i telefon, och när hunden är som längst bort hörs tågvisslan i skogen. Snabbt försöker du knyta färdigt. Man kan snubbla på lösa skosnören, men fingrarna fumlar och blicken söker sig mot skogsbrynet, och mot hunden som – inser du för sent – har övergett pinnen och upptäckt tåget som snabbt kommer närmre, snabbt växer från att vara en liten ofarlig prick till att bli ett jättelikt framrusande monster.

Med skosnöret slängande efter dig springer du. Nyss var du trött, men nu springer du fortare än du någonsin sprungit förr. Så fort som två pojkben förmår. Och du är snabb, men hunden har ett försprång, och snabbast av alla är tåget.

Och du hör mammas rop genom dånet när tåget far in över ängen, men du vänder dig inte om och stannar inte, och blundar inte utan ser hur en liten hund klättrar upp för en banvall och springer ett par steg bredvid tåget innan den hugger efter ett hjul.

Och hur mycket sorg kan det rymmas i en låda?

Medan pappa gräver står du med den i famnen. Känner dess oändliga tyngd i dina händer. Och mamma står bredvid med en arm över din axel fastän ingen arm i världen kan trösta dig nu.

Och solen sjunker över ängen. Snart kommer tistlar och stickigt gräs växa överallt runt det lilla träkorset. Men det gör ingenting för du vill ändå aldrig springa mer på den här ängen. Kanske vill du aldrig springa igen.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s